Svenskt översättarlexikon

Sven Stolpe hör till de mångsidiga kulturpersonligheter som inte främst är kända som översättare, men vars översättargärning ändå är betydande, och vars bidrag till den svenska offentligheten påverkades starkt av internationella influenser.

Sven Johan Stolpe föddes den 24 augusti 1905 i Stockholm. Hans föräldrar, Johan och Maria (född Schwartz), genomgick en smärtsam skilsmässa när de tre sönerna Sven, Herman och Birger (sedermera far till översättaren Jan Stolpe) samt dottern Barbro var unga. Splittringen i familjen bestod under hela livet för syskonen, som tidigt hade tvingats ta parti antingen för fadern (som Sven) eller för modern.

Som student vid Stockholms högskola började Sven Stolpe publicera sig i studenttidningen Gaudeamus men också dagstidningar och tidskrifter. Han kom tidigt att influeras av den tyske romanisten Ernst Robert Curtius liksom av ett flertal franska skönlitterära författare, som André Gide och François Mauriac. Han kände föga intellektuell samhörighet med sina studiekamrater och skrev i stället brev till förebilderna på kontinenten. Han vistades också en tid i Paris. Efter hemkomsten blev han en tongivande filmkritiker och introduktör av utländsk film under en tid då filmmediet fortfarande var relativt oetablerat i Sverige. Karriären var nära att avbrytas när Stolpe drabbades av tuberkulos, men efter en omvälvande vistelse vid Agra sanatorium i Schweiz 1927–1928 återvände han till Stockholm och romandebuterade 1930 med I dödens väntrum. Året dessförinnan hade essäsamlingen Två generationer utkommit, där han djärvt gjorde upp med ett antal kritiker och författare av hans föräldrars generation och i stället lyfte fram flera av sina generationskamrater, bland dem Karin Boye. Detta var inledningen på ett författarskap som kom att omfatta ett hundratal egna böcker och över sextio översättningar, såväl romaner som facklitteratur. År 1930 tog han också licentiatexamen i litteraturvetenskap vid Stockholms högskola.

I juli 1931 gifte sig Sven Stolpe med Karin von Euler-Chepin. Vigseln ägde rum på Sigtunastiftelsen, där de båda hade mötts. Under ett stormigt men långt äktenskap kom paret att få fyra barn och följa varandras religiösa utveckling genom att först gemensamt gå med i Oxfordrörelsen, en stark men kortlivad internationell väckelserörelse, och därefter konvertera till katolska kyrkan. Också Karin Stolpe var verksam som översättare, och de översatte flera verk tillsammans, till exempel Herman Hesses Stäppvargen (1932), en översättning som kommit i många nyutgåvor ända in på 2000-talet. Paret fick också ta över arbetet med Roger Martin du Gards stora romansvit Släkten Thibault efter att den tidigare översättaren Louise Åkerman hade gått bort. Sven Stolpe började brevväxla med författaren, som visade stort engagemang för översättningen. När Martin du Gard sedan fick Nobelpriset 1937 var det översättarna som visade honom runt i Stockholm. Genom Martin du Gards författarskap fick Sven Stolpe upp ögonen för flera katolska franska författare, som han översatte och introducerade.

Dottern Monica Rennerfelt kom också hon att ägna sig åt översättning och samarbeta med båda sina föräldrar. Tillsammans med fadern översatte hon exempelvis Thomas Mertons berömda omvändelseberättelse Kallad till tystnad (1956; utgiven i USA med titeln The Seven Storey Mountain och därefter i Storbritannien som Elected Silence). I samarbete med brodern Birger översatte Sven Stolpe Kaj Munks Våren kommer så saktelig (1944) och Alla tiders djur (1953). Om arbetet med den förra skrev han i ett brev till sin hustru:

Översättningen är snart klar. Birgers del är ypperligt översatt, och han har gjort goda ändringsförslag också i min text. Kanske vi skall fortsätta att samarbeta med översättningar, då han behöver pengar.

Sven Stolpes författarskap kom att bli synnerligen omfattande. Förutom de femton romanerna skrev han en mängd folkbildande verk om svensk och utländsk litteratur. Det var ändå främst som kritiker och debattör – först i tidningar, så småningom i tv – som Sven Stolpe kom att bli en berömd och kontroversiell figur i det svenska kulturlivet, där han skaffade sig både vänner och fiender. Ofta hann samma person med att vara bådadera, som Olof Lagercrantz.

År 1959 lade Stolpe fram sin doktorsavhandling om drottning Kristina vid Uppsala universitet. Den dramatiska disputationen bevakades av Sveriges Radio och följdes av en av de många debatter i dagspressen där Stolpe figurerade. Hans kritiker menade att han inte hade vidtagit tillräcklig försiktighet och källkritik – själv såg han det som sin viktigaste uppgift att ge en levande bild av drottningens själ. Avhandlingen godkändes men någon vidare universitetskarriär var det inte tal om. I stället arbetade Stolpe under åren 1964–1972 som läroverkslektor i svenska språket i Mjölby – detta var en nödvändighet för försörjningen. När Stolpe närmade sig pensionen beklagade han sig i brev till sonen Staffan över sin dåliga ekonomi och över att betydligt mindre produktiva författarkolleger (och ärkefiender) fick stipendier, men inte han. Enligt Stolpe själv var den rimligaste förklaringen hans kristna övertygelse. På detta sätt bortförklarade han ofta den kritik hans debattmotståndare framförde. År 1993 fick han dock slutligen professors namn av regeringen.

Gunnel Vallquist mötte Sven och Karin Stolpe i Paris 1947, när de alla tre var bosatta där och rörde sig i katolska kretsar. Vallquist visade Sven det benediktinkloster där han kom att upptas i katolska kyrkan, och blev vittne till hans dop, medan Sven i sin tur såg till att hon fick in en fot i det svenska kulturlivet. Han bad henne att korrekturläsa hans egna böcker och satte henne i kontakt med Bonniers Litterära Magasin, där hon började recensera fransk litteratur. Därigenom började hon också få översättningsuppdrag från Bonniers. Stolpe tycks vid slutet av 1940-talet åtminstone periodvis också ha bistått Vallquist i hennes översättningsarbete. De delade intresset både för fransk kultur och för den katolska kyrkan; ett antal år senare ansåg dock den konservative Stolpe att Vallquist hade gett efter för politiska vänsterströmningar, och vänskapen upphörde.

Stolpes översättargärning var resultatet av ett ständigt sökande efter meningsfränder och influenser utanför landets gränser, framför allt i den franskspråkiga världen. Hans insats som översättare och introduktör följer också kronologiskt hans egen intellektuella och religiösa utveckling. Tidigt översatte han Ernst Robert Curtius Den franska kulturen (1932), under tiden i Oxfordrörelsen översatte han en rad böcker av den där engagerade norske författaren Ronald Fangen. När rörelsens ledare Frank Buchman besökte Sverige och talade vid ett stort möte i Visby agerade Sven Stolpe tolk. När han senare rörde sig mot katolska kyrkan översatte han bland andra G.K. Chesterton och Thomas Merton. Efter konversionen blev hans skönlitterära författande starkt katolskt präglat, och han skrev också flera biografier över helgon och andra katolska berömdheter: den heliga Birgitta, drottning Kristina, Jeanne d’Arc och den helige Franciskus.

Ett antal av Sven Stolpes översättningar, bland dem Stefan Zweigs Marie Antoinette, är utgivna under pseudonymen Erland Rådberg; tidigt i översättarkarriären användes också pseudonymen ”S.J.S.”. Åtminstone den senare betecknade i flera fall översättningar som makarna Stolpe hade utfört tillsammans.

Sven Stolpe var en kontroversiell person men också respekterad som författare, och såväl hans offentliga framföranden som hans böcker och översättningar präglades av en enastående språklig energi. Hans översättningar fick också överlag ett positivt mottagande och ett gott rykte. Många av dem har kommit i ett antal nyutgåvor, decennier efter sin tillkomst; Georges Bernanos Prästmans dagbok (1947) gavs exempelvis ut av Artos 2013 och av Norstedts 2015. Översättandet ingick i Sven Stolpes eget litterära utforskande av människosjälen, religionen, samhället och historien, och han översatte i allmänhet författare han sympatiserade med. Han tillhörde alltså knappast den mest lyhörda och rörliga översättartypen, men hans starka temperament och engagemang och hans höga krav på litteraturen måste ha varit en tillgång också för Stolpe som översättare.

Sven Stolpe gick bort den 26 augusti 1996 i Filipstad.