Svenskt översättarlexikon

Knut Hamsuns Sult (1890) är en av den nordiska romankonstens stora klassiker. Berättelsen om den fattige unge mannen som försöker hanka sig fram som skriftställare i Kristiania (Oslo), oavlåtligt hungrig och i kamp med såväl självbild som verklighetsuppfattning, visade vägen för ett mer suggestivt romanberättande, med plats för själens outgrundliga rymder.

Romanen har översatts till svenska fyra gånger: av Ture Nerman (1910–1911), Harry Blomberg (1920), Pelle Fritz-Crone (1959) och Henrik Petersen (2007). Trots ett tidsspann på hundra år liknar versionerna varandra på ett iögonenfallande vis. Ändå tycks inte översättarna ha skrivit av varandra, vilket visas av att de har utgått från olika upplagor. Den första och den senaste översättningen bygger på den danska originalutgåvan från 1890. De två andra har som förlaga två något yngre, förnorskade och stilistiskt reviderade utgåvor. Men ingen har gripit sig an med den definitiva versionen, som fastställdes av Hamsuns efterlevande, och vars status som ärketext har varit föremål för diskussion i Norge på sistone.

Inledningsmeningen

Så här lyder den berömda inledningsmeningen. Den upprättar kontraktet med läsaren, som genast får reda på att jagberättaren har en tid av umbäranden bakom sig, knutna till den norska huvudstaden, men att dessa nu är överståndna. I originalet från 1890 markeras meningens viktiga status genom att den saknar punkt (vilket kan vara ett fel från sätteriets sida, men man får utgå från att den allra första sidan granskas särskilt noga i korrekturet) och istället följs av en hel rad med punkter, liknande ett staket. I Samlede verker från 1954 ersätts de med ett vanligt norskt uteslutningstecken: fyra punkter. Övergången markeras också genom att första meningen i den därpå följande huvudtexten är hållen i presens, varefter preteritum återkommer: ”Jeg ligger vaagen paa min Kvist …” – ett nästan kokett litterärt grepp, som alla de svenska översättarna har följt.

Årtalen nedan anger dels vilken förlaga som använts, dels vilket år översättningen först utkom på svenska.

Det var i den Tid, jeg gik omkring og sulted i Kristiania, denne forunderlige By, som ingen forlader, før han har faaet Mærker af den

…………………………………………………………

– Hamsun, 1890

 

Det var på den tiden, jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna underliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken efter den.
– – –

– Hamsun 1890/Nerman 1911

 

Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna underliga stad, som ingen lämnar förrän han har fått märken av den…

–Hamsun 1907/Blomberg 1921

 

Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att ha fått märken av den …

─ Hamsun 1899/Fritz-Crone 1959

 

Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.
…………………………………………………………

– Hamsun 1890/Petersen 2007 & 2016

 

Det var i den tid jeg gik omkring og sultet i Kristiania, denne forunderlige by som ingen forlater før han har fåt mærker av den . . . .

– Hamsun 1954 (Samlede verker)

Det handlar om minimala skillnader, beträffande ordval och kommatering – vilket förstås kan vara nog så viktigt. Men det är påfallande att alla fyra översättarna delar samma översättningsstrategi: att helst stoppa in ett svenskt ord eller uttryck som är besläktat med det norska originalets. Det är dock inte alls säkert att formuleringar som ”gick omkring och” eller ”förunderliga” är det optimala valet. Man skulle kunna tänka sig en mindre språknära strategi, som bättre fångade ordens konnotationer och stämningar. Nackdelen är då att prosarytmen lätt förändras och måste fixas till på annat vis.

Apropå prosarytm kan det vara värt att lägga märke till det första kommatecknet, som endast finns i den danska originalversionen och hos Nerman. I den officiella norska versionen är det borttaget. Resultatet är en lång och tämligen blaskig förstamening, som inte alls har samma energi. Kommatecknet framhäver ju relativsatsen, och förstärker därmed de inledande orden; i synnerhet blir demonstrativpronomenet ”den” betonat, så att ”den tid” är en spondé, som etablerar kontrasten mellan berättandets och händelsernas kronotoper. Nerman åstadkommer någonting åt det hållet, men inte med samma kraft. Man kan också notera att Harry Blomberg är den ende som behåller den temporala konjunktionen ”förrän”, som hos de övriga förvandlas till det mer generellt negerande ”utan att”.

Det kan vara lärorikt att jämföra med en mer vågad översättning, från 2023. Terence Cave berömmer sig i förordet till Hunger av att ha velat återge originalets idiom; men för att nå dit har han stuvat om en hel del:

It was at the time when I was wandering around hungry in Kristiania, that strange city no one leaves before it has set its mark on them  . . .

Hamsun 1954/Cave 2023

Orden är enkla men nya. Cave har utnyttjat engelskans idiomatiska resurser till att åstadkomma en rytmiskt fungerande mening. Det fina arbetet märks på den tydliga temporalitetsmarkeringen, som fint förbereder den långa upptakten till huvudordet hungry – som blivit ett adjektiv istället för ett verb. Valet av demonstrativpronomenet that innebär till skillnad från i originalet ett spontant avståndstagande som framtvingar en paus. Då räcker det gott med strange som beskrivning. Särskilt snyggt är det med valet av them som anaforiskt pronomen istället för him: inte nog med att det (passande för vår epok) undviker könsbestämningen; det vidgar också perspektivet och gör fler än huvudpersonen delaktiga i upplevelsen. Ganska vågat, men träffsäkert. Den viktigaste operationen är dock ändå att ersätta det passiva och opersonliga fåt mærker av med det aktiva set its mark on.

Norge växlar språk

Hamsuns genombrottsroman skrevs och publicerades alltså på danska. Norge hade befriats från dansk överhöghet 1814, och ingick som suverän stat i union med Sverige. Men skriftspråket och det bildade talspråket i städerna fortsatte att vara en variant av danska, liksom mycket av det litterära språket. En berömd stridsfråga i mitten av 1800-talet var de protester som efter långt om länge fick Nationaltheateret att sluta använda danska på scen. Samtidigt pågick inom forskningen och i den praktiska politiken en intensiv språkstrid, som ledde fram till dagens uppdelning i bokmål och nynorsk – som i sin tur har varit avgörande för bevarandet av de lokala dialekterna.

Kanske var det ett statement att välja danska, ett avståndstagande från de radikala nynorskförfattarna, med Arne Garborg i spetsen. Men förmodligen var det helt enkelt ett naturligt val för den självlärde Knut Pedersen, som efter återkomsten från Amerika satsade på en litterär karriär och bytte efternamn till Hamsun. Den danska tidskriften Ny Jord, där ett första utkast till Sult publicerades anonymt 1888, brydde sig hur som helst inte. Texten gjorde en braskande succé, och Hamsun sattes att fullborda verket. Det blev ett utdraget och svårt arbete, vars möda finns som en dold undertext i berättelsen om den fattige och på många sätt utsvultne skriftställarens irranden i Kristiania – Svält är nämligen en bok som förebådar autofiktionen, genom att den opålitlige berättaren, trots att skeendet skildras i efterhand, är totalt prisgiven åt de feberaktiga tolkningar han gör av de situationer som dyker upp. Berättandet och upplevandet är därför oskiljaktigt och bråkigt synkroniserade, vilket ställer stora krav på stilkonsten också i mikrodetaljer och innebär en stor utmaning för översättarens sinnesnärvaro i ett sinnesförvirrat modus.

Och stilens närhet till de psykiska förloppen är mycket mer närvarande i originalupplagan än i de senare bearbetningarna av Hamsuns hand och, när han tröttnade, av förlagsfolk. Det handlade i 1899 och 1907 års editioner om att stryka anstötliga partier – men det mest omfattande arbetet var att förnorska texten med avseende på ordval och stavning, framförallt i utgåvorna av Samlade skrifter. Hamsun passade också på att lägga in sidokommentarer som bryter berättarfiktionen och inte tillför någonting av litterärt värde.

I en artikel om Sults utgivningshistoria sammanfattar Hamsunexperten Ståle Dingstad hur många har kommit att förhålla sig till frågan om Sults språkväxling: Genom att foga sig i Hamsuns vilja till förnorskning av boken får man ”det intrykk at Sult oprinnelig ble skrevet av en nordmann på norsk og ikke, som sant er, skrevet og utgitt på dansk i København”. Men numera är forskningen överens om att Sult först skrevs på danska, även om norska läsare kan ha svårt att acceptera mantalsskrivningen och fogar danskarnas anspråk till raden av koloniala övergrepp.

Dingstad polemiserar generellt mot den filologiska dogmen att författarens sista version är den som bör gälla, en ståndpunkt som förstärks av Petersens genomgång (se nedan). Få författare är sin egen bästa kritiker, och en tidigare och fräschare variant av texten kan mycket väl vara mer lämpad för uttolkning – och översättning.

Nermans översättning 1910–1911

I Sverige var upprättandet av en arbetarägd press med arbetarnas perspektiv en viktig strategi för det socialdemokratiska partiet. Man gick aktivt in för att skapa en motoffentlighet, som innehöll nyhetsrapportering, mötesreferat, analyser – och tillika en stor mängd kultur: både dikter och romanföljetonger. Nya Samhället i Sundsvall var en av dessa tidningar. Den grundades på arbetarnas initiativ (varav en var min morfar, tidigbagaren Emil Andersson). Tidningen drevs av lokala förmågor från partiet, men 1910–1915 verkade den inflyttade unge radikalen Ture Nerman som redaktör, ganska snart chefredaktör. Nerman kontaktade Hamsun, som redan var en stor litterär stjärna, och fick tillstånd att översätta hans roman och publicera som följetong. I Nermans memoarer, Allt var rött (1950), står det så här:

I min strävan att höja bladet kulturellt – och det var min egentliga strävan – ville jag ha högre kultur även på följetongen än de enklare saker som i regel förekom i tidens press. Jag hade kommit över Knut Hamsuns debutroman Sult av [sic!] 1890 och läst den med förtjusning. Det vore något till följetong! Beslut och handling etc. Den ambitiöse unge redaktören skrev ett brev till Knut Hamsun, denne svarade vänligt och hänvisade till sin förläggare i Kristiania, han uppringdes, befanns heta Swanström, vara svensk och känna pappa Janne – och Sult fick översättas gratis men enbart som följetong i Nya samhället. Den unika följetongen togs i små doser, två gånger i veckan, man fick spara på finesserna.

Publiceringen inleddes den 1 oktober 1910 och pågick till i april 1911. Dagen innan, och efter en tät annonskampanj, publicerades en presentation av författaren, och därjämte en nyöversatt Hamsundikt. Hos Nerman är stoltheten över att låta arbetarna ta del av det allra bästa omisskännlig. Så här lyder en bit av presentationen, dagen innan publiceringen sätter igång (30/9 1910):

”Svält” är ett i feberstämning skrivet nödrop, till innehåll och stil något absolut nytt i nordisk litteratur. Det är en bland de märkligaste böcker, som någonsin skrivits i hela världslitteraturens historia. Dess realism gör handlingen, en svältande avsigkommen journalists historia, sällsamt spännande och intressant. Man läser boken med rysning och beundran. Man lever med i den gripande handlingen och följer andlöst den hemska målningen av nöd och hunger i alla dess underbart väl skildrade faser. [Halvfet stil i originalet]

Mest anmärkningsvärt – inte minst med tanke på att Hamsuns alltmer konservativa livssyn borde ha varit känd för hans översättare – är kanske att denna inifrånskildring av en förvirrad ung man i början av sin litterära karriär presenteras som en ”proletärroman”. Karakteristiken är säkerligen unik i receptionen av Sult, även om Hamsuns roman mitt i all sinnesförvirring förvisso har ett genomarbetat klassperspektiv.

Avsikten med följetongsformatet var att bidragen skulle klippas ut för att slutligen lämnas in för bindning. Det kan knappast ha varit en lysande idé, med tanke på tidningspapperets usla kvalité, mödan att passa in fram- och baksida mot varandra, och inte minst det faktum att ett tryckark, där sidorna kommer huller om buller, vid köksbordet är ytterligt svårläst. Femton exemplar trycktes på finare bokpapper och bands in. Det är föga troligt att de nådde ut i resten av landet eller låg till grund för de kommande översättningarna, som dessutom utgår från senare, reviderade upplagor. Det står nämligen klart att Nerman utgick från originalupplagan (1890), trots att det hade kommit ut nya versioner 1899 och 1907. Vilket bevisas av att de sedlighetssårande avsnitt som ströks eller förändrades 1899 och framgent ännu finns med i översättningen: uppgörelsen med Gud och de erotiska scenerna hemma hos flickan som kallas Yliali. Överlag har Nerman åstadkommit en träffsäker och besjälad översättning, med ett levande vardagsspråk i dialogerna.

I episoden där huvudpersonen tilltalas av en tvivelaktig flicka och blir kallad för ”torrfisk” – vilket är ordagrant översatt – när hon får känna efter i hans fickor att han inte äger ett øre, finns följande ordväxling:

Lite efteråt kom hon springande efter mej och ropade an mej på nytt.

– Ni kan bli med mej ändå, sa hon.

Jag kände mig ganska förödmjukad av detta anbud från en gatslinka, och jag sa nej. Det var dessutom sent på natten, och jag skulle någonstans: hon hade häller inte råd till sådana där uppoffringar.

– Jo, nu v i l l jag ha er med.  

– Men jag går inte med er på det viset.

– Ni ska naturligtvis till en annan, sa hon.

– Nej, svarade jag

Men jag hade känslan av, att jag stod i en ynklig ställning gentemot denna ensamma tös, och jag beslöt mig för att rädda skenet.

Det mest uppseendeväckande är förstås den radikala stavningen: kortformer som ”ska” och ”sa”; ljudenliga stavningar som ”mej” och ”häller” (för "heller"). Nerman var nämligen, som nordist från Uppsala, talesman för en ljudenlig stavningsreform. Skickligt är översättarens sätt att återge repliken om att det är sent på natten som indirekt tal, med bevarad känsla av att höra hans röst. Överlag är talspråket övertygande, inklusive det hyperkorrekta kommatecknet i början av sista meningen. Ordet ”ensamma” motsvaras i originalet av aparte, och man hade kunnat önska sig en mer apart vokabel. Däremot är ”rädda skenet” en direkt felöversättning: redde skinnet handlar om skinn, inte sken, och betyder idiomatiskt ”dra sig undan, sätta sig i säkerhet”.

Harry Blombergs översättning 1920

Nästa nyöversättning av romanen – den första som gavs ut i bokform på svenska och därmed hade möjlighet att få en bredare spridning – utkom på Svenska andelsförlaget 1920. Harry Blomberg (1893–1950), sedermera poet och författare till åtskilliga slags böcker, hade en enkel bakgrund och ingick först i den proletära och radikala litterära rörelsen i Sverige, även om han ganska snart skulle slå in på en mer kristet och nationellt färgad idéutveckling.

Blombergs Svält var den första i rad Hamsunöversättningar som han genomförde i högt tempo. Redan 1922–1923 kunde förlaget återutge Hamsuns Samlade romaner i elva band. Sammanlagt översatte Blomberg inte mindre än 15 romaner av Hamsun. Denna explosionsartade verksamhet hängde ihop med Hamsuns tilltagande berömmelse, i synnerhet när han 1920 tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Svenska andelsförlaget hade startats ett tiotal år tidigare av Johan Hansson, som snart också skulle grunda Natur & Kultur. Förlaget var en av de viktigaste kanalerna för översättning av god skönlitteratur, i enkelt och billigt utförande, och med snabba omtryck när upplagorna sålde slut. Hamsunutgivningen torde ha varit en bra affär. I Samlade romaner inkorporerades också tidigare översättningar av bland andra Klara Johanson. Flera titlar har endast utkommit i dessa versioner och utgåvor på svenska.

Varför Ture Nermans fina översättning ratades i serien är oklart. Nerman hade täta Stockholmskontakter och gav 1918 till och med ut en bok på Svenska andelsförlaget. Möjligen handlade det om ett krav från rättighetsinnehavarna. Hur som helst fick Blomberg uppdraget och skötte det skapligt, utan särskilda lexikaliska snedsteg men med tydliga prosarytmiska tillkortakommanden. Det kan inte uteslutas att Blomberg hade tillgång till Nermans version, vilket skulle förklara de täta överensstämmelserna, men likheterna kan också bero på språkens nära släktskap i förening med en likartad, källtextnära strategi. Blomberg utgick dock från 1907 års upplaga, vilket framkommer i exemplen nedan.

Lyssnar man på 2001 års ljudbok (CD-utgåva) av Svält, med den skicklige Johan Rabæus som uppläsare, får man en aning om Harry Blombergs prosarytmiska tillkortakommanden, och kanske även en inblick i skådespelaryrkets olika röststrategier. Texten bär inte sig själv, utan Rabæus måste överdramatisera (volym, pauser, karikatyrer, ord som framhävs i onödan) för att hålla igång den.

Nedan följer samma dialog som hos Nerman ovan, citerat från 1937 års upplaga. Förolämpningsordet tidigare i konversationen är ”torsk” och inte ”torrfisk”. Det skulle knappast funka idag.

Strax efter kom hon springande efter mig och ropade på mig på nytt.

Ni kan gå med mig i alla fall, sade hon.

Jag kände mig sårad av detta anbud från en stackars gatslinka och jag sade nej. Det var dessutom sent på natten och jag skulle bort på ett annat ställe; hon hade heller inte råd till sådana uppoffringar.

Jo, nu vill jag ha er med.

Men jag går inte med på sådana villkor.

Ni skall naturligtvis till en annan, sade hon.

Nej, svarade jag.

Ack, det var inte någon ordentlig sprall på mig numera, flickor hade blivit nästan som män för mig, nöden hade torkat ut mig. Men jag hade känslan av att jag stod i en ynklig ställning framför denna kavata tös och beslöt mig för att rädda skenet.

Här är det mest uppseendeväckande att den näst sista meningen inte finns med i någon av de andra översättningarna. Den tillfogades av Hamsun 1907, och är ett typexempel på en efterhandstolkning, som mer förvirrar än förklarar. Annars kan man notera Blombergs ointresse för välljud och rytm, med onödiga ordupprepningar och brist på spänst. Han tolkar apart som ”kavat”, vilket är oerhört malplacerat. Och han upprepar Nermans misstag med ”rädda skenet”.

Den sista pappersutgåvan av Blombergs Svält kom 1937, nu på Albert Bonniers förlag, som i en baksidestext förutskickar en omfattande utgivning i åtta band; men bara Svält och Pan utkom. Kanske sålde de inte tillräckligt; kanske hade ryktet spritts om Hamsuns politiska ställningstaganden. Blombergs översättning har även legat till grund för en lättläst-bok.

Pelle Fritz-Crones översättning (1959)

Pelle Fritz-Crone (1923–1994) var under flera årtionden en pålitlig och ofta anlitad översättare från nordiska språk och engelska. Han översatte mestadels spänningslitteratur och kom aldrig att räknas bland de fina namnen, tilldelades endast ett fåtal mindre stipendier, men fick i alla fall en hedersutmärkelse från Svenska Deckarakademin. Hans översättning av Svält utkom på Albert Bonniers förlag 1959, samtidigt med ytterligare två Hamsuntitlar (En vandrare spelar med sordin och Under höststjärnan) i en nysatsning på författarskapet med utsökta omslag av Claes Bäckström. Baksidestexten går dock inte riktigt i land med att släta över Hamsuns skamfilade rykte.

I likhet med Blombergs version är översättningen en god bruksvara men saknar egenart. Det kan inte uteslutas att Fritz-Crone i arbetsbesparande syfte har haft Blombergs version för ögonen – en metod som inte sällan förekom vid klassikeröversättning under dessa år. Dock står det klart att han inte använde den knäsatta versionen i Samlade skrifter, utan av skäl som inte går att rekonstruera satt med 1899 års version. Både Blomberg och Fritz-Crone har gjort sitt jobb, hederligt, men resultatet är rätt tråkigt, inte minst rytmiskt. Vad översättningarna saknar är en övertygande närvaro och rytmisk gestalt. Det är mycket möjligt att kvalitetssänkningen delvis går tillbaka på Hamsuns lättfärdiga redigeringar, men det är knappast hela förklaringen.

Fritz-Crones invektiv är det tämligen substanslösa ”fähund”. Och konversationen lyder som följer:

Efter en liten stund kom hon springande efter mig och ropade åter på mig.

’Ni kan få följa med mig i alla fall’, sade hon.

Jag kände mig förödmjukad av detta anbud från en stackars gatflicka och sade nej. Det var dessutom sent på natten och jag skulle bort på annat håll; hon hade inte heller råd med sådana uppoffringar.

’Jo, nu vill jag ha er med.’

’Men jag följer inte med under sådana omständigheter.’

’Ni ska förstås till en annan’, sade hon.

’Nej’, svarade jag.

Men jag hade en känsla av att jag gjorde en ynklig figur inför denna sällsamma gatslinka och jag beslöt att rädda skenet.

Här har aparte blivit ”denna sällsamma gatslinka” – det sista ordet har liksom slunkit in från några rader upp – och det är fortfarande inte skinnet som ska räddas. Överlag känns översättningen inte särskilt närvarande i den underliga situationen. Både ”under sådana omständigheter” och ”gjorde en ynklig figur” är formuleringar som hör hemma i andra sfärer av livet. Det är ungefär rätt, men inte troget berättelsen.

Trots sina brister kom Fritz-Crones översättning att tryckas om i många upplagor in på 1990-talet.

Henrik Petersens översättning (2007)

I likhet med de två första översättarna var Henrik Petersen (f. 1973) relativt ung när han gav sig på att översätta Hamsuns roman. Översättningen tillkom på eget initiativ. Petersen var anställd på ett antikvariat som regelbundet sålde exemplar av Fritz-Crones översättning. När han av en händelse kom över Ståle Dingstads epokgörande artikel "Om Sult (1890) – og andre tekster med samme titel" (Edda 1/1998) fick han inspiration till att själv översätta romanen, särskilt som han har danskt påbrå och nu fick klart för sig att boken är skriven på danska. Utgivningen skedde på hans eget förlag Skri.

Petersen gör ett gediget arbete. Inte nog med att 1890 års version är lättläst och närvarande; han har även bidragit extensivt till forskningen genom en analys av boken, en essä om dess tillkomst, och inte minst en resonerande katalog över de flesta av Hamsuns ändringar i senare upplagor. Han har således gått till botten med utgivningshistoriken för att få en tydligare känsla för vad som står i den första versionen, vilket säkerligen befordrat översättningsarbetet: ett tecken på hur gediget Petersens arbete var är det faktum att Ståle Dingstad länge använde hans svenska Svält i undervisningen på universitetet i Oslo, eftersom det var den bästa textkritiska utgåvan, numera dock överträffad av volymen i serien Danske Klassikere.

De svenska recensionerna 2007 visade en imponerande samstämmighet och tacksamhet, både för att Petersen hade ersatt de träigare föregångarna och för att Svält nu (antog kritiken, eftersom Nermans version för alla var helt okänd) presenterades i sitt ursprungliga, danska skick. En reviderad utgåva med genomarbetning av efterordet utkom 2016.

Petersens översättning är i många detaljer lik Nermans, men i samtal försäkrade översättaren övertygande att han aldrig studerat Nermans text. Rimligen har de var och en för sig drivits av samma lidelse inför boken, och på var sitt håll omsatt den lidelsen i ett textnära arbete, med fullt utnyttjande av sina respektive litterära talanger. Men Nermans version har alltså i mångt och mycket samma förtjänster som Petersens vad gäller ordval, närheten till talspråket och den svårfångade men viktiga kategorin flyt. Inte i bemärkelsen lättlästhet; men målsättningen att orden ska hamna på rätt ställe och på så vis verka maximalt. En musikalisk och poetisk gåva, som i hög grad saknas hos Blomberg och Fritz-Crone – säkert också därför att den text de utgår ifrån är nedtyngd av författarens tillägg i efterskott.

Så här löser Petersen (2007) den citerade passagen, och skymfordet som gatflickan denna gång använder är "kräk":

Kort därefter kom hon springande och ropade efter mig igen.
Du kan få vara med mig ändå, sade hon.
Jag kände mig förödmjukad av det erbjudandet från en stackars gatflicka och jag sade nej.
Det hade dessutom börjat bli sent och jag hade ett ärende; hon hade heller inte råd med dylika uppoffringar.
Jo, nu vill jag ha er med.
Men jag går inte med på det där sättet.
Du ska förstås till en annan, sade hon.
Nej, svarade jag.
Men jag hade känslan av att jag gjorde en ynklig figur inför denna aparta flicka och beslöt att försöka rädda skenet.

Petersen räddar "skenet" liksom de övriga tre. Han fångar flyhänt upp ordet "aparta", men låter huvudpersonen göra "en ynklig figur". En stående fras som passar ganska bra, och därför godtas, på grund av att det är samma ord, men i själva verket berättar, om man ska vara petig, en annan historia om bristande social kompetens.

Däremot är rytmiken väldigt bra och levande. Det enkla uttrycket "vara med mig" är måttanpassat för situationen, med allt vad som utlovas. Det får dock vara osagt om det danska ordet ydmyget har samma konnotationer som det svenska "förödmjukad", men alla utom Blomberg ("sårad") har satsat på detta, och det är förmodligen en smaksak. Det har att göra med hur man tolkar hierarkierna i detta nattliga möte mellan två aparta individer. Men sådana nedstigningar i språkets mikrosociologi kan förstås leda till olika resultat. Det viktiga är helhetsintrycket.

Trots många formella likheter är de fyra svenska versionerna i olika grad medryckande, vilket har att göra med den genomgående graden av intensitet och rytm. Prosarytm spelar en roll för den allmänna receptiviteten för verket hos läsaren. Vi kan alla vittna om att det ibland är svårt att "komma in i" en bok. Kan det hänga samman med fenomenet att det under läsningen i bästa fall sker en adaptation till det rytmiska berättarflödet? En tillpassning som dock ibland uteblir, med resultat att boken blir liggande oläst, eller bara motvilligt genomkorsas, till nackdel för läsupplevelsen och förståelsen? På den här punkten övertygar Nerman och Petersen, medan de två andra inte riktigt släpper ombord läsaren. Att diskutera prosarytm i översättning är dock en uppgift för ett annat sammanhang än denna artikel.