Sigfridus Aronus Forsius, 1560–1624

Sigfridus Aronus Forsius härstammade från Helsingfors; han föddes troligen på 1560-talet. Hans ungdomsår har inte lämnat några spår i källorna. Möjligen studerade han i utlandet, men det är inte uteslutet att han delvis var självlärd. År 1591 var han verksam som präst och skollärare i Reval (dagens Tallinn), 1595 blev han inskriven vid universitetet i Uppsala, dock bara för ett år. Därefter tjänstgjorde han som fältpräst under Karl IX:s fälttåg i Finland och Estland och som kyrkoherde i Finland.

År 1605 företog Forsius en studieresa till Tyskland. Vid hemkomsten året därpå kastades han i fängelse på Örebro slott, misstänkt för konspiration mot Karl IX. Forsius hade bland annat försvenskat ett latinskt tal till stöd för den avsatte kung Sigismund. Om denna översättning är föga känt, vid förhören var den inte längre tillgänglig och Forsius påstod att han endast med svårighet kunde erinra sig dess innehåll.

I fortsättningen skulle översättarverksamheten vara den minst kontroversiella bland Forsius många verksamheter. Inom svensk lärdomshistoria är han ihågkommen som sin samtids mest framstående naturforskare, astronom och stjärntydare, vars spekulationer ofta kom farligt nära gränsen för vad som kunde tolereras av kyrkliga och världsliga makthavare. Upprepade gånger blev han frihetsberövad. Mellan 1606 och 1622 utgav han årligen almanackor, astrologiska prognostika och skildringar av kometer, vädersolar och andra uppseendeväckande naturfenomen, vilka han uttolkade som Guds varningstecken inför stundande landsplågor och den nära förestående världsdomen. Hans lämplighet som präst och kyrkoherde ifrågasattes 1619 av Uppsala domkapitel. En viktig omständighet kring de ständiga tvisterna runt Forsius var hans omvittnade grälsjuka och hans svaghet för rusdrycker.

Som översättare intresserade sig Forsius främst för lyriska genrer. Några kortare poesiöversättningar återges i hans predikningar och prognostika. I Een liten Vnderwijsning, Om the selsamme himmelens Impressioner, Phantasmata, eller vnderlige Figurer (1608) citeras två strofer ur Horatius ode 2.10. Verserna har blivit kända som den första svenska översättningen av romersk guldålderspoesi. Tolkningen följer originalets sapfiska versmått:

Högha Granar bughta för alla wädher/
Höghe Berg Liungelden af himbla swedher/
Höghe Thornar swårliga plågha falla/
I daghar alla.
 
Icke fäll titt modh vthi swåra Mootgång/
Titt Segel dragh til vthi bästa Medhgång/
När thet är rätt fult/ tina lyco blijffuer/
Och lagha trijffues.

Metriska översättningar av latinsk poesi hörde inte till vanligheterna vid denna tid, men för Forsius var stavelseräkning och rytm viktiga. Dessutom rimmade han i enlighet med svenska, inte latinska normer. Under 1600-talets första år översatte han en rad latinska och tyska psalmer, tryckta i numera förlorade eller endast fragmentariskt bevarade upplagor (1608, 1614). Den kring 1614 utkomna Andelige Psalmer och Wijsor innehöll sannolikt ett 150-tal texter, varav en ansenlig del nyöversättningar. Flera av Forsius psalmtolkningar upptogs i senare svenska psalmböcker, så exempelvis ”Upp, min tunga, att lovsjunga” av 500-talspoeten Venantius Fortunatus som ännu förekommer som nr 147 i 1986 års psalmbok.

Som komplement till sin lilla psalmbok från 1608 publicerade Forsius ett koralhäfte med elva melodier under titeln Någhra Nyia Psalmers, Loff-sångers och Andelighe wijsors Thoner (1608), idag den äldsta bevarade källan till flera kända nordiska psalmmelodier. Utgåvan spelar en viktig roll i finländsk psalmhistoria då Forsius svenska översättningar tjänade som förlaga till den äldsta tryckta finskspråkiga koralsamlingen från 1622.

Åren 1610–1611 tjänstgjorde Forsius som professor i astronomi i Uppsala. Strax därefter färdigställde han sitt mest omfattande alster, Physica eller Naturlighe tings Qualiteters och Egendomars beskrijfuelse, det första naturvetenskapliga verket på svenska. Verket blev inte tryckt under hans livstid men finns bevarat i avskrifter och tycks ha fått viss spridning. Physica är visserligen ett originalverk, men stora delar av det går tillbaka på Margburgprofessorn Johannes Magirus latinska sammanfattning av Aristoteles naturvetenskapliga skrifter Physiologia peripatetica (”Peripatetisk naturlära”, 1597), använd som lärobok vid Uppsala universitet. Många av de ställen som Forsius valt att överta består av Aristotelescitat. Därmed kan Forsius sägas vara den förste svenske översättaren av Aristoteles, även om översättningen skett i andra hand och via latinet.

Att överföra den aristoteliska begreppsapparaten till svenska lär inte ha varit någon enkel uppgift. Forsius har infört kreativa neologismer som ”endeorsak” (lat. causa finalis,ändamålsorsak’) och bemödat sig om att bringa redan existerande svenska uttryck i överensstämmelse med den aristoteliska nomenklaturen, så exempelvis ”warelse” (ens, ’det varande’), ”toomhet” (vacuum, ’vakuum’) och ”slumplycko” (casus, ’slump’). Hos Magirus förekommer även några grekiska termer, men dessa har Forsius ersatt med latinska eller svenska. En lång rad latinska begrepp lämnas dock oöversatta eller överförs till svenska som lånord, exempelvis: ”Then Förstwarande Materien, Materia prima, kan icke wäl förståtz af sigh sielf, wthan igenom en Comparation eller wederlijknelse till sin form, som Aristoteles sägher” (citerat efter Nordström, 1952).

En översättning med direkt förankring i Forsius omstridda teologiska engagemang i apokalyptiska profetior är Then tridie och fierde boken Esdræ (1613), en apokryfisk bibeltext som han försvenskat efter latinsk förlaga. I dedikationen till Gustav II Adolf motiverar han utgivningen med att verket ger stöd åt den lutherska trosuppfattningen och fördjupar förståelsen av det judiska folkets historia.

Från och med 1613 samarbetade Forsius med den stockholmske boktryckaren Ignatius Meurer som sedan ombesörjde tryckningen av nästan alla hans publikationer. Genom översättningsuppdrag säkrade Meurer Forsius levebröd under stormiga tider då andra inkomster sinat. På våren 1620, efter att Forsius genom sitt häftiga temperament och sin dryckenskap gjort sig omöjlig som kyrkoherde på Gråmunkeholmen, utkom Speculum vitæ humanæ. Om Menniskionnes Leffuerne, Från thet första hon födhes, in til hennes dödzdagh, och then ytterste Domen. Det är en senmedeltida lärodikt, ”en gammal munkbook”, som Forsius försvenskat på begäran av Hans Hansson, målare och glasmästare i Stockholm. Forsius har använt en dansk förlaga med titeln De vita hominis (1514) av en viss herr Michael, vilken i sin tur går tillbaka på den spanske 1400-talsbiskopen Rodericus Zamorensis Speculum vitae humanae. Dikten presenterar sig som en spegel att skåda sig i för alla som vill uppnå själens frälsning:

Wiltu lyckas med Siälens heyl/
See tigh offta i thenna Speyl.
Som iagh wil tigh nw sända/
Tu later hwar wara tin lijka/
Troo ey på Werldn hon wil tigh swijka/
Til Gudh skal tu tigh wända.

Speculum har ansetts vara den svagaste bland Forsius alster, dess översättningsteknik naiv och primitiv; istället för att omformulera innehållet med egna ord har Forsius nämligen behållit de danska rimorden utan hänsyn till att dessa – som heyl och speyl i exemplet ovan – torde ha varit främmande och svårbegripliga för svenska läsare. Likväl fick verket viss livslängd då en dikt om människan åldrar upptogs i den svenska bondepraktikan.

Genom Meurers försorg trycktes 1621 Forsius sista och mest omfattande översättning, ett allegoriskt diktverk om en slug och skrupelfri rävs äventyr, Reyncke Fosz, som åtnjöt stor popularitet i renässansens Europa. Översättningen publicerades anonymt med förord av Meurer men har kommit att attribueras till Forsius eftersom dess ordförråd och morfologi röjer vissa influenser från östsvenska dialekter i södra Finland, vilka även kan spåras i andra av Forsius skrifter. Att han velat förbli anonym kan möjligen ha berott på att Reyncke Fosz i likhet med andra samtida folkböcker kunnat betraktas som en underhållande men onyttig och därmed moraliskt tvivelaktig bokprodukt. Att upphovsmannen var en präst som fördömts av konsistoriet gjorde inte saken bättre.

Forsius utgick i Reyncke Fosz från en plattysk förlaga. Som i sina andra översättningar har han velat vara trogen mot förlagans form: ”itt bundit taal bör wara bundit/ itt lööst lööst”, deklarerar översättaren i efterordet, men erkänner att arbetet varit mödosamt och rimmen ”tröge at affsättia”. För att lyckas har han efter första kapitlet behövt överge ambitionen att återskapa versmåtten och rimtyperna. Även om forskare påpekat brister i verstekniken har Reyncke Fosz bedömts hålla högre kvalitet än Speculum och lyfts fram som tidens mest betydelsefulla skönlitterära översättning, vars upphovsman visat en för sin tid ovanlig medvetenhet om metrik.

Förutom latinska, tyska, plattyska och danska texter översatte Forsius en kort finsk dikt om finnarnas gamla gudar av reformatorn Mikael Agricola, vars knittelverser omvandlas till latinska distika. Som en kuriositet kan tilläggas att Forsius i en almanacka från 1608 överförde den katolska helgonkalenderns namn till svenska och därmed lade grunden till den svenska namnsdagsordningen.

I efterordet till Speculum tar Forsius farväl från Stockholm. Han som varit ”en owärdigh tienare i ordet” hoppas nu att aldrig mer se staden, tackar dem som visat honom välvilja och ber om förlåtelse om han förtörnat någon. Återstoden av sin levnad tillbringade Forsius som kyrkoherde i Ekenäs i Finland, där han dog 1624.