Svenskt översättarlexikon

De flesta av den svenska medeltidens översättare är namnlösa, men bland dem man känner till namnet återfinns den mycket produktive prästbrodern vid birgittinerklostret i Vadstena Peder Månsson (lat. Petrus Magni). Det är högst sannolikt att han är den Petrus Magni som enligt Diarium Vadstenense invigdes i detta kloster i juni 1499. I så fall hade han innan dess varit rektor vid en skola i Vadstena och tillika kaplan vid Sankt Peters kyrka i staden – och ”natus est Yøniscopie”. Einar Smedberg (1920) har dialektgeografiskt försökt påvisa att Peders språk hänför sig till just västra Småland. Hans rön har visserligen mött invändningar (i Holmkvist 1936), men dessa är knappast av den räckvidd att uppgiften om Jönköping som Peders stamort uppenbart motsägs av språkliga skäl. När han skulle vara född finns det däremot inga uppgifter om, men eftersom diariets Petrus Magni uppges vara ”vir maturus”, det vill säga en mogen man, bör det ha varit senast något årtionde efter 1400-talets mitt.

Efter Peders således sannolika inträde i klostret 1499 dyker hans namn inte upp igen förrän i oktober 1507, då han och ytterligare en birgittinerbroder sändes till Rom för att bevaka ordens intressen med avseende på det hus Birgitta efterlämnat där. Bröderna uppsnappades emellertid av danska kapare på Östersjön och satt sedan fångna i Visby och därefter Köpenhamn, innan kungen lät sända tillbaka dem till Vadstena. Detta hindrade inte klosterledningen att i augusti 1508 åter sända iväg Peder, nu med en annan broder, och fastän de tog landvägen över Danmark kom de denna gång lyckligt fram till Rom i november samma år. Nu följde flera år av utdragna och invecklade rättstvister om ordens tillgång till Birgittas hus, och Peder tycks under denna tid ha fått dra sig fram i största fattigdom. Hans ordensbroder och namne Peder Ingemarsson skriver i ett brev hem till Vadstena i september 1513 att ”Herr Päder Magni hafwer sama klæder han fördhe af Watzstena” (citerat efter Nordling 2002). Vid denna tid hade det emellertid lyckats Peder att få en varaktig lösning till stånd, och han igång­satte därefter grundliga renoveringar av det vid det laget mycket förfallna huset. Tiden i Rom ägnade Peder också åt andra administrativa uppdrag för moderklostrets räkning, liksom åt juridisk rådgivning till andra birgittinerkloster.

Hela sin tid i Rom skrev Peder regelbundet brev hem till Vadstena, både på latin och på svenska, varav ett flertal ännu är bevarade. Man får anta att det var först sedan ägandeförhållandena för Birgittahuset hade blivit ordnade som han på allvar kunde få tid över för studier och det omfattande skriftställarskap som han efter hand utvecklade. Han studerade kanonisk rätt, i vilket han 1523 uppnådde doktorsgraden. Samtidigt översatte och bearbetade han ett antal mer eller mindre praktiskt inriktade skrifter till svenska, flertalet bevarade för efter­världen i handskrifter av hans egen hand. Av allt att döma var Peder en ytterligt duglig, plikttrogen och from birgittinermunk, samtidigt som hans skrifter alltså inte är teologiska eller andligt uppbyggliga utan – i en av tidens renässansanda buren upplysningsiver – handlar om det rent praktiska livets förkovran, där en varmt patriotisk håg och en tydlig omsorg om fosterlandets ekonomiska välgång kommer till synes. Han ger också uttryck för ett slags rättvisepatos och är, enligt hans utgivare Robert Geete, ”folklig i bästa mening och behandlar äfven på sina ställen efter förtjänst ’herrarna ’, som mera tänka på egen vinning än ’menige allmogens tarf’”.

Så småningom kände Peder alltmera hemlängtan i sin romerska tillvaro och vädjade om att få bli avlöst i Birgittahuset. Hans önskan kom att villfaras först 1524, då han kallades hem av ingen mindre än rikets nytillträdde konung Gustav Eriksson, som utsett honom till biskop i Västerås efter den nyss avsatte Peder Sunnanväder. En viktig sak var därvidlag att Peder Månsson, innan han for hem, vigdes till sin nya biskopsvärdighet av påvens ceremonimästare. Återkommen till Sverige möttes han i sitt biskopsvärv snart nog av de nya reformatoriska strömningarna i landet och fick efter hand känna på att dessa kommit att omfattas också av kungen själv. Det var i Peders egen biskopstad Västerås som den riksdag hölls 1527 som avgjorde den svenska kyrko­striden till påvekyrkans nackdel. När Peder stretade emot slutade det med att kungen utsåg ett slags ”överrock” till honom, en skrivare som framgent hade att övervaka hans göranden och låtanden. Peder och hans biskopskollega i Strängnäs Magnus Sommar – rikets nu enda påvligt vigda biskopar – nödgades trots varsamma gensagor viga nya, reformatoriskt sinnade biskopar och 1531 också rikets förste evangeliske ärkebiskop Laurentius Petri. Man får nog föreställa sig att det var en besviken och med tidens gång skäligen missnöjd biskop av Västerås som några år senare avgick med döden. Peder Månsson gick ur tiden 17 maj 1534, efter ett jämförelsevis långt – väl omkring sjuttioårigt – och mycket växlingsrikt och strävsamt liv.

Peder var författare och översättare och gjorde kanhända själv ingen egentlig åtskillnad däremellan. Till flera av sina översättningar skrev han rimmade inledningar som av allt att döma är ur helt egen fatabur och som vunnit varma lovord av eftervärlden. Som översättare förhöll han sig mycket fritt till sina förlagor. Han förkortade ofta och gjorde också egna tillägg. Båda dessa ingrepp synes överlag ha gjorts för att anpassa texterna till svenska mottagare; det som handlade om sådant som hade liten eller ingen relevans för samtida svenska förhållanden kunde han stryka, medan han kunde lägga till text där det fanns saker att nämna om specifikt svenska förhållanden. Peder var sålunda trogen den äldre Vadstenahållning till förlagor som innebar att man frimodigt skapade en måltext som var ändamålsenligt tillrättalagd. Han avvek därigenom från det som i hans samtid hade vuxit fram som den nya Vadstenanormen, som förespråkade en mer trogen, källtextnära över­sättnings­praktik. Här ett exempel (hämtat från Jørgensen 2000) på Peders arbetssätt med både förkortning och tillägg (det senare kursiverat nedan) från hans Barna­bok:

Veteres illi quoniam intellige­bant plurimum malorum nasci ex luxu et profusione, sum­tua­riis legibus occur­re­runt, crea­tis in hoc Censori­bus, qui im­mo­dica impendia, in conviviis, in vestitu, aut in aedificiis co­hibe­rent.

 

Fordom stadgades att ingen skulle göre öffwerflödigh stor gästabudh with stränga näffst, ty aff sådane offwerflödig­heett förarma månge sigh i Swerige, görendes stoor Bröllop och barns­ööll.

Peder var ett typiskt medeltidens barn, fastän född i dess yttersta tid, i detta att han såg på sina förlagor som något man inte bara översatte utan gärna också förkortade, bearbetade eller helt enkelt kompilerade. Jämförelse­vis mer källtextnära översättningar, om än del­vis förkortade, är likväl Stenbok, daterad 1519, vars förlaga är Speculum lapidum av Camillus Leonardi (första gången tryckt 1502), och den för nordiska förhållanden helt oanpassade Väderlekskalender, som har sin förlaga i ett avsnitt i den antika De re rustica av Columella. Av mycket att döma gäller detsamma för Läkebok, daterad 1522, vars förlaga är De consideratione quintae essentiae rerum omnium av Johannes de Rupe Scissa (i sin tur med en äldre förlaga). Friare översättningar och parafraserande eller rentav kompilerande bearbet­ningar av längre texter föreligger däremot i de flesta andra av hans alster. Det gäller sålunda för hans kanske mest kända verk Bondakonst, som har flera förlagor, uttryckligen och framförallt Columellas nyssnämnda De re rusticamen därutöver flera medeltida, bland annat Dancus och Agogo Mago, där han enligt Gunnar Tilander (1940), som är den som påvisat dessa båda källor, dock översätter den förra källan skäligen troget. Fri översättning eller bearbetning föreligger likaså i Stridskonst, vars huvudsakliga förlaga är den senantika Epitoma institutorum rei militaris av Flavius Vegetius, i Bergsmanskonst, vars viktigaste förlaga är De mineralibus et rebus metallicis av Albertus Magnus, och i Sjökonsulatet, daterad 1522, vars förlaga är den ursprungligen spanskspråkiga men tidigt till italienska översatta Il Consolato del mare. Som framgått råder samma förhållande också i Barnabok, vars förlaga efter vad Kaare Rübner Jørgensen (2000) över­tygande visat är Paulus Helies jämförelsevis trogna danska över­sättning från 1521 av Institutio principis Christiani (tryckt 1516) av Erasmus Rotterdamus. Härutöver finns den kortare texten Konstbok, som sanno­likt är ett kompilat av många olika men okända källor. För andra av Peders mindre omfattande texter – Ädelstenars bearbetning, Skinnbered­ning och ”Sätherwärkskonst”, Retrakt m. m., Glaskonst och Om klockors vikt och proportioner (daterad 1518) – saknas likaledes kända källor, och ut­givaren Robert Geete menar att åtminstone vissa av dem helt enkelt kan vara självständiga samman­ställningar utifrån egen kunskapsinhämt­ning i Italien.

Ett gammeldags medeltidens barn synes Peder överlag också ha varit i sitt språkbruk, inte minst i sin verbböjning. Här upprätthåller han näst­intill konsekvent den gamla fornsvenska personböjningen i pluralis, i en tid när denna var under tydlig omvandling. Sålunda torde han vara en av de allra sista bland svenska skribenter som håller fast vid den gamla tredje personens pluralböjning hos preteritum av svaga verb; han skriver till exempel ”brwkado aaker oc ryddo skogh” (i Bondakonst), där (nästan) alla i hans samtid skulle ha skrivit brwkade och rydde. I sitt ordval är han ofta konservativ och väljer det gamla svenska ordet i fall där detta fått konkurrens av ett lågtyskt lånord, exempelvis ”tharf” istället för ”behof” och – än mer påfallande – än istället för men (till exempel: ”the trän skwla […] wathnas tha törka är, än ey mädh mykit watn j sänder”, ur Bonda­konst). Han använder emellertid också – inom de många olika ämnesområden som hans skrifter tar sig an – mängder av nya eller åtminstone dittills ej i skrift belagda ord, förvisso delvis lånade men inte minst nybildade utifrån äldre inhemskt ordmaterial, såsom Anna Nordling visat. När det gäller meningsbyggnad är Peder mer i takt med sin tid och dess pågående förändringar.

I de båda förstnämnda hänseendena, böjning och ordval, får han sägas ha varit en god och trogen förvaltare av det traditionella Vadstena­språkets norm. Denna antas för övrigt ha påverkat ordböjningen, men inte så mycket ordvalet, i de svenska bibelöversättningar som kom till stånd under Peders senare levnadsår, men där avsevärt mindre kon­sekvent än hos honom (och utan tillstymmelse till pluralböjd tredje personens preteritum av svaga verb). Det är inte omöjligt, varom Lars Wollin (2024) resonerar, att Peder Månsson kan ha medverkat som primäröversättare i den översätt­ning av Nya Testamentet som trycktes 1526. Enligt det så kallade junicirkuläret 1525 skulle Peders domkapitel i Västerås åta sig översättningen av Apostla­gärningarna, men Wollin spekulerar kring att hans insats mycket väl kan ha varit större än så och omfattat flera av breven. Hans kända översättargärning – som ju inte alls har någon kyrklig karaktär – vittnar som sagt om en mycket medeltida inställning till hur källtext skall eller åtminstone kan handhas, men Wollin finner det ändå inte alls orimligt att han kan ”ha disciplinerat sitt förhållningssätt” då han ställdes inför bibeltext.