Oscar Wijkander, 1826–1899
Carl Oscar Wijkander föddes i Stockholm den 7 maj 1826 som son till kunglige hovpredikanten Anders Wijkander och dennes hustru Eva Margareta, född Widegren. Wijkander blev student i Uppsala 1844 och avlade fem år senare en kansli- och kameralexamen. Som student blev han vän med bland annat Gunnar Wennerberg och de blivande teatermännen Daniel Hwasser och Eugène von Stedingk, vilket skulle få stor betydelse för hans framtida bana. Under intryck av studentskandinavismen deltog Wijkander vid det nordiska studentmötet 1845 och stred 1848 som frivillig i det slesvig-holsteinska kriget. Längre fram skulle han ha goda förbindelser med sin tids regenter Karl XV och Oscar II.
Efter några år vid huvudstadens ämbetsverk flyttade Wijkander till Göteborg för att verka som tulldistriktschefssekreterare. Ett karriärförsök inom stadens kommersiella sfär snöptes i och med 1857 års handelskris och Wijkander sysselsatte sig därefter med litterär verksamhet – han blev känd som författare av framförallt historiska dramer. År 1863 kallades han till Stockholm av sin studentkamrat von Stedingk, som var direktör för Kungliga teatrarna och utnämnde Wijkander till inspektör och litteratör vid Mindre teatern, vilken just inlemmats i de kungliga scenerna. Fem år senare blev Wijkander intendent vid samma scen och 1871 sekreterare och ombudsman vid Kungliga teatrarna. Enligt Georg Nordensvan hade Wijkanders utnämning ”rent personliga motiv”, och jämfört med Frans Hedberg, som satt på liknande poster samtidigt som Wijkander, tycks han ha varit betydligt mindre engagerad i teaterns drift och ”fyllde ’småpauserna i den stora pausen’ med att dra en spader på kansliet under tjänstetimmarna”.
Oscar Wijkander gifte sig 1856 med den från Böhmen inflyttade Mathilda Veronica Anna Münzer. Paret fick fem barn, varav endast två överlevde fadern. Hustrun avled 1866. Wijkander lämnade 1881 sina befattningar och flyttade till Helsingborg, där han två år senare gifte om sig med Christina Hallberg. I Helsingborg avled han den 20 januari 1899.
I Wijkanders egen dramatik framskymtar en politisk hållning som var nationellt sinnad och konservativ; så till exempel i Fru Madeleine Bunge (1886), som behandlade den så kallade kvinnofrågan. Dramat En konung (1870) − om Gustav III − belönades med Svenska Akademiens andra pris. De flesta av hans dramatiska verk uppfördes på de kungliga scenerna och några av dem blev också översatta till andra språk, företrädesvis tyska.
Oscar Wijkander låg bakom över hundratalet översatta dramatiska stycken, till övervägande del komedier och lustspel, inte sällan enaktare som kunde fylla ut programmet en teaterkväll. Detta lättsamma urval hämtades huvudsakligen från den tyskspråkiga världen, men också från Frankrike eller i undantagsfall Danmark och Norge. Bland de återkommande författarna fanns många av tidens populära namn inom den lättsammare repertoaren, såsom Oscar Blumenthal, Alexandre Dumas d.y. och Ludwig Fulda. Att den underhållande dramatiken dominerade hängde samman med att Wijkander verkade vid Mindre Teatern, som inom de Kungliga teatrarna var scenen för det borgerliga skådespelet och lustspelet. Han översatte också för Södra Teatern, Djurgårdsteatern och Svenska teatern. Som översättare tycks han ha uppskattats av teaterbesökarna, men det var få översättningar som återanvändes längre fram, möjligen ett tecken på humorns och underhållningens tidsbundenhet.
Nämnvärda undantag från det lättsamma urvalet fanns, såsom Schillers Fiesco, eller Sammansvärjningen i Genua (1865) och några smärre verk av Nobelpristagarna i litteratur Paul Heyse (som tilldelades priset 1910) och Gerhart Hauptmann (1912). En tredje mottagare av samma pris var spanjoren José Echegaray (1904), av vilken Wijkander översatte två dramer från tyska förlagor.