Olof von Dalin, 1708–1763
Olof von Dalin var son till kyrkoherden Jonas Dahlin i Vinberg, Halland, och dennes maka Margareta Birgitta, född Ausén. Han föddes den 29 augusti 1708. Dalin började studera i Lund 1721 och bedrev medicinska och humanistiska studier för bland annat filosofen Andreas Rydelius. År 1727 kom han till Stockholm som informator i Claes Rålambs familj och inledde en ämbetsmannakarriär, som 1737 förde honom till posten som chef för Kungliga biblioteket; han adlades 1751 och utnämndes till hovkansler några månader före sin död 1763. Dalin blev Gustav III:s lärare 1750 och rikshistoriograf 1755; han kallades till ledamot och preses i Kungliga Vetenskapsakademien och sekreterare i Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademien.
I sina högadliga umgängeskretsar blev han snabbt uppskattad för sin litterära talang, och genombrottet kom med veckotidskriften Then Swänska Argus 1732–1734. Med den gjorde han flera pionjärinsatser: litteraturhistoriskt, presshistoriskt som vår förste journalist och språkhistoriskt som banbrytare för den moderna, yngre nysvenskan. Dalin levde länge vidare som prosaist med Argus och verk som Sagan om Hästen 1740. Hans produktion var enorm och torde omfatta cirka 2 500 verk och de flesta litterära genrer. Hans stora fyrbandsverk Svea Rikes Historia 1747–1762 behandlade vår historia från äldsta tid till och med Karl IX. Även den innebar en pionjärinsats som vår första läsbara rikshistoria i en ännu idag levande, rik populärhistorisk tradition. Som outtröttlig skald med mängder av visor och dikter spred han glädje i de högadliga umgängeskretsarna och vid hovet 1751–1756 och 1759–1763. Många av dem har sjungits på oftast förlorade melodier av inhemskt ursprung och från den europeiska visskatten, som först nu kunnat börja identifieras. I detta fall anses Dalin vara vår bäste visdiktare före Bellman, som beundrade honom.
Dalin gav aldrig ut några samlade skrifter. Hans Witterhets-Arbeten utkom postumt 1767, men mycket finns bara i utspridda original och avskrifter. Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av hans produktion, som började med Argus 1910–1919, har nu återupptagits.
Den disparata litterära kvarlåtenskapen leder till svårigheter, när hans översättningar ska identifieras. Hundratalet verk, framför allt dikter, de flesta från 1730- och 1740-talen, anges som sådana. Få förlagor är kända, men mycket härrör nog från umgänges- och hovkretsarnas litterära smak.
Dalins enda separattryckta översättning, Herr Montesquious Tankar öfwer orsakerne til de romares wälde och fall, af fransöskan öfwersatte efter hennes maj:ts drotningens nådiga befallning och kongl. witterhets-academiens åstundan (1734), har också sitt ursprung i drottningens intressen och gjordes 1755 på hennes befallning. Den utsattes för hård kritik, även om Dalin uppfattade den som mild och hövlig. Sedermera presidenten och riksrådet Carl Rudenschöld, bekant med Dalin sedan 1730-talet och också ledamot i Vitterhetsakademien, hade både stilistiska och språkliga invändningar. Han menade ironiskt, att den i titeln åberopade Vitterhetsakademien borde ha fått granska översättningen. Hans kusin, professorn och lektorn i Skara Sven Hof, hade liknande invändningar. Dalins försvar var – som så ofta i hans fall – att skylla på tidsbrist.
Gustavianerna, vanligen öppna för negativ värdering av Dalin, upprepade kritiken av hans översättning (Kellgren, Thorild). Förmodligen är en sentida litteraturhistorikers omdöme (Warburg) mest rättvist, när han menar, att Rudenschölds kritik var befogad men att insatsen att tillföra svensk kulturhistoria detta Montesquieus verk ändå länder Dalin till heder.
Olof von Dalin dog den 18 augusti 1763.