Olof Swensson Lemwijk, 1640–1677
Olof Swensson Lemwijk föddes i Danmark, troligen som Ole (ibland Oluff) Svendsen (ibland Swendsön) Lemvig omkring år 1640. Av namnet att döma skulle han kunna härstamma från Lemvig på Jylland. Bevarade uppgifter om hans liv är begränsade till enstaka händelser, av vilka några är särskilt iögonenfallande. Han blev student i Köpenhamn 1660 och tjänstgjorde därefter som huspredikant och informator, bland annat hos biskopen i Lund, Peder Winstrup och hos Gustaf Banér på Målhammar i Västmanland. År 1666 utnämndes han till församlingspräst på Bornholm – mot församlingens vilja, som hellre ville se en äkta landsman på posten. Tillvaron på ön ska ha märkt Lemwijk för all framtid då ortsbefolkningen, under ledning av en kapten vid namn Jens Kofoed, ska ha trakasserat honom och hotat honom till livet. Kaptenen försökte själv skjuta ihjäl Lemwijk då han var på väg hem från en gudstjänst, och när det inte lyckades lejde han en lönnmördare, som enligt en samtida vittnesskildring ”i ett samqväm, der Lemwijk hade trolofvat ett par folk, kom och satte sig bredvid honom vid bordändan, framtog en knif, som han hade gömd i ärmen, skar honom och for mycket ogudeligen med honom, så att han sedan aldrig återfick sin helsa, samt hade alldeles tagit lifvet af honom, om ej en rask ung karl kastat sig emellan, hvilken ock blef skammeligen skuren och illa lemlästad”.
När det sålunda hade misslyckats att likvidera Lemwijk, drog man honom inför rätta med mer eller mindre ogrundade anklagelser och fick honom suspenderad från sitt ämbete. År 1671 övergav han, utplundrad och medfaren, Bornholm för Sverige, där spåren efter honom upphör med utgivningen av hans sista verk – det enda av honom som inte räknas som en översättning – En godh Måltijdh från 1677, året då han lär ha avlidit. Troligt är att han återvänt till Danmark: 1681 trycktes där Henrich Smiths Haand-Bog, en samling betraktelser av Londonprästen Henry Smith i Lemwijks danska översättning.
Lemwijks översättningsverksamhet är begränsad till den i slutet av 1600-talet populära engelska uppbyggelselitteraturen. Det rör sig i stort sett om texter skrivna av tongivande engelska präster och teologer, som ovan nämnde Henry Smith eller Joseph Hall. Sammanlagt överförde Lemwijk åtta verk av detta slag till svenska, och därmed blev han vår mest produktive översättare från engelska vid denna tid. De litterära kontakterna med England var starkare i Danmark och de gamla danska landskapen än i Sverige. Det ter sig därför symptomatiskt att den som i Sverige vid denna tid närmast uteslutande svarade för översättningar direkt från engelska förlagor härstammade från Danmark. Det vanliga var annars att översättningarna gjordes från tyskan och därvid möjligen rensades från misstänkt pietistisk-puritansk teologi.
I sin avhandling om engelsk uppbyggelselitteratur undersöker Bengt Hellekant de åtta skrifterna av Lemwijk som han räknar som översättningar; de flesta av dessa verk utgav Lemwijk under eget namn – på titelsidorna kan det stå ”författade och sammanskrifne” eller ”framsatt af” – och endast en gång uppger han den verkliga författarens namn, Henry Smith, till skriften Ett godt Gifftermåål (1672; 1674). I ett par fall kom han dessutom att översätta verket till danska, vilket även gäller den sistnämnda titeln, utgiven redan 1666 i Danmark som It got Giftermaal (med översättarnamnet i en av dess danska varianter: Ole Svendssøn Lemvig).
Lemwijks arbetsmetod var således inte alltid att överföra ett verk med alla dess avsnitt i originalet från engelska till svenska, utan snarare att kompilera. Hellekant har i sin studie jämfört varje text med dess engelska förlagor och funnit att överensstämmelserna dem emellan är i hög grad varierande. Lemwijk har i något fall skrivit om inledningen till att gälla som sin egen, flyttat textavsnitt och därmed ändrat originaltexten:
Vid flera tillfällen har denna hans strävan medfört både inkonsekvenser och upprepningar, vilka grumlat den engelske författarens klara uttryckssätt och gjort framställningen tung och otymplig.
Det kan röra sig om anförande och utläggningar av bibelord eller nya tankar som Lemwijk själv infört. En viss strategi med teologisk hänsyn kan anas i Lemwijks selektiva och, som Hellekant menar, principlösa översättningsarbete. Där den engelska förlagan har en tydlig polemisk udd mot papister, vederdöpare och andra heretiker, har denna udd i översättningen mist sin skärpa. Att översättaren därtill själv oftast framstår som författaren till verket kan ha sin grund i att Lemwijk aktade sig för censurens misstänksamhet gentemot engelskt inflytande.
Men det finns också exempel där översättaren haft ett helt annat tillvägagångssätt och där överensstämmelsen mellan grundtexten och den svenska texten är stor, som i översatta partier ur Salomons ethica (1673) eller Thomas Watsons nyårspredikan Strena perpetua. (1674), som Lemwijk bitvis följer mycket nära. I Ett godt lefwerne uthi gudzfruchtan (1672) av Henry Smith följer översättaren författaren ”ord för ord”, som Hellekant påpekar, dock med tillägget: ”Visserligen utger han sig icke såsom författare, men det är värt att lägga märke till, att han iakttager fullständig tystnad om vem författaren är”.
Även om Lemwijk endast i ett fall nämner författaren till det översatta verket förekommer det ofta att han i företalen, exempelvis i Safft aff cederträerne på Libanon, som innehåller texter av flera författare, radar upp de många engelska teologiska tänkarna, dessa ”diupsinnige, språk-rijke, och grundlärde mann […] hwilkas herliga skriffter, vnderwijssningar och goda conference iagh vthi thetta mitt wärckz fortsättiande hafwer mycket hjelp och stoort gang af”. I denna bemärkelse spelar Lemwijk med öppna kort om varifrån texterna härstammar.
Som en av få svenska översättare från engelska i slutet av 1600-talet överträffade Lemwijk säkerligen många av sina samtida lärda i engelska språkkunskaper. Hans översättningar bidrog till en i Sverige ökad öppenhet och nyfikenhet inför de på den tiden inflytelserika engelska teologiska tänkarna. Och trots att han sällan angav skrifternas verkliga författare och trots hans benägenhet att kompilera är det tydligt att han betraktade sig själv som översättare. Det märks inte minst när han i företalet till Safft aff cederträerne på Libanon formulerar sitt språkliga program, där han tar hänsyn till den rådande språkpatriotism som bland annat företräddes av samtida kollegor som Petrus Brask. En sådan medvetenhet om främmande ords valörer i det egna språket är kanske endast förbehållet dem som verkligen kan hävdas vara översättare:
Somlige städes förekomma här wäl några fremmande ord/ som hwar oc een aff the eenfaldige/ icke kunna wara så ganska och aldeles familiar. Men then gunstige Läsaren må weta/ at som alle Blomster och örther som finnas vthi en Trägård/ hafwa icke lijka Lucht/ Smaak och Färga; så äro icke alle ord lijka lärsamme/ Emphatiske/ märckelige och fyndige. Jcke tager iag mig den dumbdristighet på/ at iag dierfwes förskiuta oc uthrota alla de fremmande ord som wij bruka vthi wårt Swenska Språåk. Jagh talar allenast om the ord som igenom långsampt Bruk äro bleffne wåre så wäl som annars/ ja offta bättre förståås aff gemene man/ än man på wårt egit Språk skulle uthnämna them, såsom Evangelium, Religion, Profit, Testament, Maiestet, Author, Text, Vers, Adieu, Mirachel, Person; och wäl hundrade flere/ hwilke/ om the skulle förswenskas/ blefwo then gemene man mycket beswärligare at förstå än elliest/ ty icke kunde the eenfaldige så wäl förstå/ om iagh i stället för/ thet står skrifwit i thet Nyia Testament/ wille säya thet står skrifwit i thet Nyia Sinnetz witnesbörd/ som ordet i sigh Sielff lyder. Någre fremmande ord måste wij för nöd skul bruka/ antingen wij wilie eller icke […]. Jagh älskar ingen swaßig och ofyndig wijdlöfftigheet/ vtan wara præcijs i thet man wil tala oc skrifwa/ ty när en mening vthsäyas kan med ringare ord/ behöfwas icke flere.