Svenskt översättarlexikon

Olaus Petri är den mest berömde av de tre kända ledande reformatorerna i Sverige. De båda andra är hans äldre förman i det tidiga reformationsverket Laurentius Andreae samt Olaus yngre bror, ärkebiskopen Laurentius Petri. Olaus föddes i Örebro som son till en smed; som födelsedatum har angivits den 6 januari 1493 men också året 1497, då med osäkert datum. Han avled i Stockholm den 19 april 1552.

Som översättare nämns Olaus Petri oftast i anknytning till pionjärtrycket av Nya testamentet 1526, men hans originella och historiskt banbrytande insats har sin tyngdpunkt mindre i egen produktion än i hans explicita förankring av svensk översättning i teori och modern normering.

Olaus inledde sina högre studier i Leipzig och Wittenberg 1516 och erövrade magistergraden i Wittenberg 1518. Det anses vara här han inhämtade sina första grundläggande och med tiden djupa insikter i språk, juridik och historia och formade sin identitet som en mångsidig och självständig europeisk humanist, en hållning som blev basen för hans livsgärning i Sverige. Hemkommen blev han 1519 kansler hos biskop Matthias Gregersson i Strängnäs, där han verkade som diakon, skolmästare och predikant till 1524, då han avancerade till stadssekreterare i Stockholm. Som predikant, främst i Storkyrkan, verkade han livet ut.

Reformationens program för kyrkans ställning i relation till den världsliga makten passade den nye svenske kungen som hand i handske. Gustav Vasa, som snabbt blivit varse den unge diakonens kapacitet, utnämnde honom till sin kansler 1531. Olaus stod till en början mycket högt i gunst hos regenten. Men den moderna, av samtidens humanistiska tankegods genomsyrade åskådning som besjälade ”idealisten” Olaus gick dåligt ihop med kungens autokratiska instinkter och konstanta penningbehov. Brytningen var förutsägbar. Den kom redan 1533, då Olaus av en irriterad kung befriades från kanslersuppdraget. Den övergick i allvarlig kris vid en befarad resning mot regenten i Stockholms borgerskap 1536, då (uppenbarligen oberättigad) misstanke för illojalitet mot kungen riktades mot Olaus. Komprometterande var sannolikt uttalanden som det nedanstående, i förordet till ett separattryck av Ordspråksboken, utkommet samma år i anslutning till brodern Laurentius då pågående översättning av Gamla testamentet. Här i lätt moderniserad språkform:

Så är nu mycket gott uti denna bok, och är därför väl värt att man läser den. I synnerhet borde de mäktiga läsa den, vilka mot sina undersåtar och mot de inför Guds ord oskyldiga beter sig hatiskt och grymt. Ty dem talar han [dvs. Salomon]  till […] och säger: Till er tyranner talar jag etc., och i högstämda ord visar han hur världsliga överherrar har sitt välde av Gud och är Guds ämbetsmän. Men han hotar dem, därför att de brukar detta av Gud anbefallda ämbete tyranniskt. Därför kommer denna bok ännu väl till pass i vår tid, eftersom tyrannerna också nu klart missbrukar sin myndighet mot den de har den från, och lever väl så skändligt i sitt avguderi och sin skenhelighet, som Philo här beskriver romare och hedningar i deras avguderi.

Anspelningen gick hem. Kungen var ömtålig på denna punkt, han gillade inte att bli kallad tyrann. Och det kom mer av samma slag. Som manifest majestätsbrott uppfattades framför allt vissa partier i Olaus otryckta men snart allmänt spridda En Swensk Cröneka. Hans 1539 tryckta skrift ”om gruvliga eder” blev droppen. En rasande Gustav Vasa bestämde sig för att tolka Olaus budskap som en insinuation om ovärdigt språkbruk, riktad mot regenten personligen. På nyårsafton samma år ställdes Olaus Petri och Laurentius Andreae inför en domstol som fann båda skyldiga till högförräderi och dömde dem till döden. Men kungen, som behövde sina båda skickliga medhjälpares kompetens, benådade dem omedelbart och kunde dessutom berika sig med dryga böter för Olaus, pålagda borgerskapet i Stockholm. Nu i praktiken ofarliggjord insattes denne tämligen omgående i diverse för kungen nyttiga funktioner och utnämndes 1543 till kyrkoherde i huvudstaden.

Någon verklig lojalitet från Olaus fick kung Gustav dock aldrig inhösta. I sin korrespondens beklagade han sig snart över nya insinuationer i kyrkoherdens predikningar, och Olaus levererade oförskräckt en ny, utbyggd version av sin krönika i oförändrat majestätskritisk anda. Kungen lät dock saken bero.

Olaus Petris skriftliga produktion var i väsentlig mening helt inordnad i hans stora projekt som ”Sveriges reformator”. Fyrbandsutgåvan av hans samlade skrifter innehåller totalt 35 verk och omfattar runt 2 250 sidor i modernt boktryck. Räknar man också Olaus numera skarpt avgränsade insats av egen primäröversättning i Nya testamentet, tillkommer cirka 135 nutida trycksidor. Den samlade textmängden är större än den någon annan författare på svenska före 1600 kan uppvisa. Produktionen flödar snabbast fram till avsättningen från kanslersposten 1533; under dessa sju år tillkommer hälften av Olaus Petris verk.

Tematiken i Olaus ämnesval bestäms givetvis av hans religiösa förkunnaruppdrag, men spännvidden är ändå imponerande och omfattar genrer som kateketisk elementarundervisning, sakramentslära, pastoral vägledning (kyrkohandbok, mässa, postilla), bibliska företal, besk teologisk polemik, men också mer allmänt filosofiska teman som i en ”furstespegel” (predikan vid Gustav Vasas kröning 1528) och i en traktat om äktenskapet.

Efter 1533 blev Olaus ställning vanskligare, men hans litterära produktivitet avstannade inte. Den första bevarade svenska psalmboken ombesörjer han till trycket 1536 (han är representerad i 1986 års psalmbok med två originalverk och 14 bearbetningar/översättningar). Det har antagits att han inledde arbetet med sitt mest omfattande och kanske allra märkligaste verk, En Swensk Cröneka, under senare 1530-tal – med de ödesdigra följder detta alltså fick för hans person. Han framträder här som skildrare av svensk medeltid och samtid med en häpnadsväckande kritisk distans och föregriper därmed modern historisk källkritik med runt fyra sekel. Odaterade är också hans berömda Domarregler, länge pliktlektyr i svensk juristutbildning. Hans bibeldrama Tobie comedia, pionjärverket i svensk dramatik, utkom anonymt av trycket 1550.

Som polemiker är Olaus skoningslöst skarp. Hans tilltal till läsarna är annars alltid allvarligt, lugnt och metodiskt undervisande, ibland med en biton av myndig ”folkuppfostran”. Han eftersträvar en språkform som vanligt olärt folk begriper, efter tydlig modell från Martin Luther. Olaus gjorde vad han kunde för att omsätta det idealet på svenska. Det kan nog hävdas att han lyckades. I allt väsentligt kan hans texter läsas utan större svårighet av de flesta än i dag.

Att klart skilja mellan eget författarskap och översättning i Olaus Petris många tryckta arbeten är svårt. De båda produktionsformerna – uppfattade inom ramen för vår moderna översättningsnorm – växlar ofta i skilda avsnitt av samma verk beroende på tillfälligt fokus. Mellanformer med mer eller mindre källtextnära översättning uppblandad med lös parafras av skilda källtexter är vanliga, liksom otvetydig originalproduktion. Som försvenskare av utrikisk text utanför bibelspråket avviker Olaus Petri såtillvida från det senmedeltida birgittinska Vadstenaklostrets betydligt striktare praxis. Hans arbetssätt kan vid första påseende föra tanken till ett äldre, högmedeltida skede i svensk litteratur, i helgonlegendernas, riddarromanernas och de äldsta bibelparafrasernas berättarglada epok. Men skenet bedrar. Olaus vet hela tiden utmärkt väl vad han gör, och hans val av framställningssätt i en specifik textpassage är rationellt styrt av hans uttrycksbehov just där. Han behärskar helt enkelt ett påfallande brett register i sin skriftliga framställning och förstår att använda det i rik variation.

Försöker man sig på någon sorts sortering och kvantitativ bedömning av översättningens relativa omfattning i Olaus produktion utanför bibeln, låter det nog säga sig att tydlig anslutning till en främmande förlaga – då nästan alltid tysk, ofta Martin Luther – är vanlig i pedagogisk eller instruerande text som katekes, kyrkohandbok, mässa och postilla, medan polemiken, liksom mer allmän ”filosofisk” reflexion kring teman som furstens plikter, äktenskapet och gruvliga svordomar, oftast utvecklas mer spontant.

Olaus Petris namn har alltid varit främst knutet till pionjäröversättningen bakom Nya testamentet 1526. Har han utfört denna översättning själv och ensam, eller är översättaren i stället hans gamle förman Laurentius Andreae, eller har dessa bådat delat på jobbet? Eller är översättningen i själva verket ett kollektivt verk med tre, fyra eller fler, med gradvis avtagande sannolikhet betydligt fler, kanske upp till ett dussin medverkande?  Frågan stöttes och blöttes intensivt av ett stort antal kyrko-, litteratur- och allmänhistoriker samt nordiska filologer från förra sekelskiftet och in på 1970-talet, i en med åren ganska segt utdragen debatt. Denna avsomnade utan vunnen klarhet i frågan – dock efter ett sista, tungt vägande och i grunden avgörande inlägg (Lindblad 1971), som uppmärksammats först på 2020-talet.

Med ledning av sats- och meningsbyggnaden i NT 1526, kan man idag inte bara allmänt binda Olaus Petri till primäröversättningen i NT 1526 utan också avgränsa hans insats till fem böcker: Matteus och Johannes evangelium, Romarbrevet och de båda Petrusbreven (se Wollin 2024). Övriga medverkande förblir oidentifierade, men mycket starka kandidater till positionerna som Olaus kolleger i översättarvärvet är Västeråsbiskopen Peder Månsson och bibelhumanisten, senare biskopen i Skara Sven Jakobsson (Wollin 2024:257 ff.). Argumentet för Olaus i de fem nämnda böckerna styrks dessutom därav, att denne själv nämner just dessa böcker som de viktigaste i Nya testamentets kanon, ”then retta kernen och mergen j bland alla bökerna”. Den ledande reformatorn har kunnat själv staka ut det pensum han tyckte var viktigast och reservera det för sin egen insats.

Hypotesen om ett kollektivt upphovsmannaskap till NT 1526 – länge ringaktad i forskningen – har alltså visat sig hålla. Detta i skarp kontrast mot läget i Gamla testamentet i Gustav Vasas bibel 1541 där, med samma argument i den syntaktiska strukturen, enmansverket förefaller uppenbart, knutet till Olaus Petris yngre bror Laurentius. Den av kyrkohistoriker och nordistfilologer länge omhuldade ensamme primäröversättaren bakom pionjärtrycket 1526 har alltså fått träda tillbaka och lämna plats åt minst två (sannolikt något fler) kolleger. Och Olaus insats som faktiskt verkande bibelöversättare hamnar i skuggan av broderns ofantliga soloprestation.

Lika fullt är Olaus ställning som den verklige introduktören i landet av en modern översättningskultur ohotad. Den grundar sig på den bild av verksamhetens egentliga innebörd som han är den förste i Sverige – och mycket länge den ende – att klart formulera. Förspråket till NT-översättningen 1526 är lika anonymt som texten i övrigt, men någon ovisshet om vem som fört pennan råder inte när de omedelbara följderna av den babyloniska förbistringen där fastslås:

Och skall ingen förarghas eller förundra om oorden j scrifftenne finnas stundom icke så liwsligha satt, ath man all ting clarligha förstår, för ty samma oord woro sagd påå itt annat måål, och när thet sedhan wendes på swensko, funnos stundom icke sådana oord på swenskt mål, som giorde fyllest emoot the Latiniska eller Grekiska oorden.

Idag kan en sådan inställning te sig naturlig, men vår tids tydliga avgränsning mellan översättning och originalskriveri var allt annat än självklar vid denna tid. Olaus framträder här tydligt som en representant för de nya översättningsideal som växte fram ur renässanshumanismen, med dominerande inspiratörer som Erasmus av Rotterdam och Martin Luther.

Olaus Petri är den förste som säger sådant på svenska. Och han säger det i ett förspråk till en bibeltext som i Gustav Vasas bibel 1541 skulle bli en konstant i svensk språkkultur, in i nyare tid också den viktigaste konstanten. 1500-talets reformator är förstås mycket väl införstådd med de universella villkor för överföring av budskap mellan skilda språk som alla översättare delar. Men han vet också att det inte duger för honom – som det kunde göra för hans föregångare i äldre skeden – att bara skylla på universella villkor för översättning om något ”icke så skickeliga står som det sig borde”. Det finns numera ett upp och ett ner, en norm. Översättaren låter sig ödmjukt rättas av en sakförståndig granskare men riktar samtidigt en skarp varning till ignoranta felfinnare. Han ger också uttryck åt en väsentlig kritisk hållning i traderingen av en kanonisk text som bibeln. Översättaren – Olaus kallar honom ”tolken” – vet att budskapet kan variera i olika versioner av källtexten, vilket kräver genomtänkt avvägning mellan ”lekturer”.

I det högmedeltida, syntetiskt alltomfattande berättandets ställe har trätt ett mer komplext litterat system, kännetecknat bland annat därav att verksamheter som författande, översättning, textkritik och exeges är klart avgränsade. Sådana distinktioner är konstitutiva för det litterära systemets modernitet, i Sverige som på andra håll i Västerlandet. Hos oss tillhör Olaus Petri, både som resonerande teoretiker och som föredöme i sin egen, låt vara kvantitativt något begränsade bibelöversättning, dem som satt ramen för en modern översättningskultur.

Olaus Petri har värderats mycket högt i svensk historieskrivning. Man har talat om hans skarpa intellekt och vidsträckta utblick, hans trotsiga integritet, rättframheten i hans polemik och hans väldiga arbetskapacitet, allt balanserat i ett lugnt och sansat omdöme. Som författare och översättare har han prisats för sin enkla och klara, än i dag lättfattliga svenska. Föreningen av sådana kvaliteter saknar, har man menat, motstycke i samtida och äldre svensk litteratur.

Det kan dock påpekas att eftervärldens bild av ”den store reformatorn” är tydligt inskriven i en kyrkohistorisk förståelseram, i vars uppkomst inte minst det tidiga 1900-talets svärmiskt nationella behov av en kristet inspirerad kultfigur för ”folkfromheten” har sin beskärda del. Såtillvida är det förståeligt om många i dag kan känna sig främmande inför vad man uppfattar som panegyriskt överlastade äreminnen över framträdande kyrkomän.

Å andra sidan har Olaus Petri även i profan skönlitteratur lockat till inträngande persongestaltning, vilket antagligen sammanhänger med intrycket av äkta ideologisk övertygelse bakom hans medverkan i ett realpolitiskt maktspel mellan annars idel kyligt kalkylerande aktörer. Något av en nyanserande sanning fångas måhända i teckningen av Mäster Olof-gestalten i Strindbergs drama.