Svenskt översättarlexikon

Laurentius Petri är, jämte sin äldre bror Olaus Petri och Gustav Vasas kansler Laurentius Andreae, en av Sveriges tre kända ledande reformatorer, därtill översättaren av Gamla testamentet (och bearbetaren av Nya) i Gustav Vasas bibel 1541, återgiven så gott som oförändrad i Karl XII:s bibel 1703.

Laurentius föddes i Örebro, där hans far var smed. Han studerade i Wittenberg, dit han anlände 1527 medförande ett rekommendationsbrev till Martin Luther, utställt av Gustav Vasa. Bland lärare som satte väsentliga spår i hans religiösa och politiska åskådning bör nämnas främst Philipp Melanchton. Återkommen till Sverige blev han ”skolmästare” i Uppsala 1530 och utnämndes av kungen 1531 till ärkebiskop – den förste protestanten i detta ämbete i Sverige, tillika den yngste någonsin. Han avled i Uppsala den 26 oktober 1573.

Laurentius långa karriär som kyrkoledare kom att bli tätt sammanvävd med tre svenska kungar: Gustav I, Erik XIV och Johan III. Hans samverkan med den världsliga makten fungerade merendels effektivt, dock långt ifrån alltid friktionsfritt. Gentemot Gustav Vasas absolutistiska syn på kyrkan som ”en sedlig uppfostringsanstalt under statsmaktens överhöghet och till dess tjänst” (Hellström) blev han tvungen att hävda sin egen, härifrån något avvikande lutherska vision, vilken han formulerade i sitt samtida skriftställarskap. Han undgick inte svåra kompromisser med kungen och fick periodvis se sitt inflytande i kyrkopolitiken starkt inskränkt.

Under hela sin ämbetstid (troligen också dessförinnan under flera år på 1520-talet) var Laurentius litterärt verksam som författare och översättare. Sammanlagt ett drygt trettiotal längre och kortare skrifter av hans hand, samtliga i religiösa och kyrkliga ämnen, redovisas i den bibliografiska litteraturen (främst Collijn). Den av honom avfattade 1571 års kyrkoordning, innehållande även en skolordning, har betecknats som Laurentius ”testamente till den svenska kyrkan” (Kjöllerström) och anses ha ”lagt en grund för den väldiga indoktrinering av hela folket i den kristna tron som präglade det följande seklet” (Hellström). I samma anda verkade också hans utombibliska översättningar; här märks till exempel återkommande upplagor inom centrala kristliga genrer som katekes och nattvardskommentar. Källspråket är genomgående (hög)tyska och författaren är Luther. Särskilt bekant i en bredare målgrupp är Dr Martin Luthers lilla katekes på svenska (äldsta kända upplaga 1567, Collijn 1927–31).

Laurentius allt annat överskuggande insats i svensk översättningshistoria tillhör dock en inledande period i hans skriftställarskap, i tiden oklart avgränsad såväl bakåt som framåt. Den är av ofantligt format – sannolikt den mest omfattande översättning av ett enskilt textverk som någonsin utförts till vårt språk, därtill ett av de allra viktigaste. Forskarna har länge nämnt Laurentius Petri som ”huvudansvarig” för Gamla testamentet i Gustav Vasas bibel 1541 (och ibland för hela bibeln) med implikationen att han måste ha haft åtminstone en medhjälpare (läs sin bror Olaus). I ljuset av nutida forskning, främst kring grammatisk struktur i käll- och måltexter i de nordiska reformatorernas bibelöversättning (Wollin 2024), ter sig emellertid satsbildningen och meningsbyggnaden i hela Gamla testamentet i vasabibeln så till den grad enhetlig, och detta därtill i så pass distinkt kontrast mot mönstret i Nya testamentet (tryckt 1526, där för övrigt brodern Olaus medverkade), att idén om två eller flera primäröversättare bakom Gamla testamentet 1541 inte förefaller trovärdig. Nya testamentet i helbibeln 1541 är dock ingen nyöversättning utan uppenbarligen resultatet av en bearbetning av pionjärtycket 1526, utförd av Laurentius.

Att primäröversättningen av åtminstone Gamla testamentet i vasabibeln 1541 i allt väsentligt bygger på Martin Luthers högtyska text, inte på Versio Vulgatas (eller i Nya testamentet Erasmus av Rotterdams) latinska, har man alltid vetat; det sägs och motiveras uttryckligen på sista sidan i bibelvolymen. Exakt när Laurentius inledde detta arbete är okänt, men det kan ha skett redan några år in på 1520-talet, då Luthers översättning av Gamla testamentet började utkomma av trycket successivt i bok efter bok. Som snart rutinerad svensk bibeltolk kan Laurentius med obetydlig fördröjning ha följt Luthers progression genom den gammaltestamentliga texten fram till hans första tyska helbibel, som utkom av trycket 1534. Den vanliga hypotesen bland forskarna är sedan länge att en preliminär svensk version av GT förelåg i manus vid, eller kort efter, denna tidpunkt. Då det emellertid visade sig att Luther i sin helbibel genomfört ett icke obetydligt antal, i vissa fall väsentliga korrigeringar mot sina äldre tryck av enskilda bibelböcker, fann sig Laurentius föranlåten att införa dessa ändringar i sitt manus. När Luther – som aldrig blev nöjd med sin tyska text – utkom med en andra upplaga av sin helbibel, befanns han ha korrigerat även den första, från 1534. Det är svårbedömt i vilken utsträckning Laurentius hann ta ställning också till dessa ändringar innan färdigt manus kunde inlämnas till Richolffs tryckeri (som nu åter inkallats från Lübeck efter prestationen med NT 1526). Men eftersom tryckningen av hela bibeln, med anfanger, ett stort antal träsnitt, marginalkommentarer och perikopförteckning, anses ha varit avslutad redan den 1 juni 1541, får man nog tänka sig att arbetstempot hos Richolff med korrekturläsning och tryckning mot slutet var något hektiskt.

Antar man alltså att Laurentius redan från början faktiskt följde Luthers översättarkarriär tätt i spåren, bör hans befattning med vasabibeln ha kunnat omspänna en tidrymd av som mest halvtannat decennium (de tre åren i Wittenberg rimligtvis frånräknade). Resultatet var seklets största och mest avancerade boktryck i Sverige, kvalitativt vida överlägset sin femton år äldre nytestamentliga föregångare. Den monumentala vasabibeln, med sina vackra anfanger och många utsökta träsnitt, har prisats som ett trycktekniskt mästerverk, en produkt av förnäm grafisk kultur.

I denna kyrkobibel – som skulle förbli den svenska kyrkans grundläggande trosurkund i nästan 400 år – är det alltså Laurentius själv, primäröversättaren av Gamla testamentet, som ensam, på luthersk grund, utformade det mesta av basen för det svenska kulturspråk vi alltjämt använder i skrift och tal. Hans bror Olaus och dennes icke identifierade kolleger bakom den kollektiva pionjärversionen av Nya testamentet femton år tidigare medverkade förvisso i denna historiskt fundamentala insats, men deras bidrag är dock indirekt. I vasabibeln är alltså Nya testamentet språkligt bearbetat av Laurentius i enlighet med dennes egen stilvilja, som delvis var en annan än den äldre broderns. Skillnaden speglas i många facetter, väl beskrivna av forskare på fältet. Ibland fångas den redan i teologin, inte bara grammatiskt, som i Andra Korintierbrevet, där vers 8 i nionde kapitlet i Bibel 2000 återges sålunda:

Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål.

På Erasmus humanistlatin läser vi:

Potens est autem deus efficere, ut totum beneficium in vos exuberet, ut in omnibus omnem sufficientiam habentes, exuberetis in omne opus bonum.

Erasmus talar bara om goda gärningar (beneficium, opus bonum), vilket primäröversättaren 1526 följde (welgerninga, godha gerningar):

Gudh han ær mechtugh såå fliyat [’laga det’], at alla welgerninga offuerflödhandes wardha medh idher, at j vthi all ting nogh haffuandes bliffuen, nogh mechtughe til alla godha gerningar.

Men Luther talar ju hellre om den allena saliggörande nåden (gnad), som bär frukt i goda gärningar (guten wercken):

Gott aber kan machen, das allerley gnad ynn euch vbirreichlich sey, das jr in allen dingen allerley genüge fur euch habt, vnd reich seid zu allerley guten wercken. (Luther 1534)

Den bearbetande Laurentius följer inte oväntat Luthers ordning (nådh, godha gerningar):

Gudh ær mechtigh så laghat, at allahanda nådh rijkeligha bliffuer j idher, at j vthi all ting nogh haffuen, nogh mechtighe til alla godha gerningar. (GVB 1541)

Grammatiskt är mönstret delvis detsamma. NT 1526 hade behållit Erasmus participfras sufficientiam habentes respektive nogh haffuandes. Laurentius däremot övertar Luthers syntaktiska struktur när han återger bisats med bisats: das jr […] genüge […] habt resp. at j […] nogh haffuen. Denna ”upplösning i en sats” är ett standardgrepp i svensk latinöversättning (här tillämpat redan av Luther) och brukar beskrivas som en anpassning till ett ledigare, mer talspråksnära stilläge.

Den tendensen är dock inte entydig hos Laurentius. I bearbetningen av NT 1526 inför versionen 1541 märks också en strävan i motsatt riktning, som när han stryker det ”upphämtande” pronominet han, vilket förstärker exemplets spetsställda subjektsled i huvudsatsen: Gudh han ær mechtugh. Sådan ”subjektsdubblering” är ju ett tidlöst svenskt talspråksdrag, som Laurentius konsekvent avlägsnar i sin bearbetning: Gudh ær mechtigh. Likaså när han (i det förra fallet efter Erasmus) stramar upp syntaxen i pionjärtryckets på svenska något ”pratigt” ordrika formuleringar:

Mark. 8:21

Erasmus: Qui fit ut non intelligatis?

NT 1526: Hwrw kommer thet till ath j intit förstå

Luther: Wie vernemet jr denn nichts?

GVB: Hwj förstå j tå intet

 

Luk. 1:20

Erasmus: et ecce eris tacens

NT 1526: thet skall skee ath tw bliffuer måållööss

Luther: du wirst erstummen

GVB: tu skalt warda måållös

Som kyrkobibelns språkansvarige bearbetare eftersträvar Laurentius visserligen, liksom kollegan bakom NT 1526, folkspråklig lättfattlighet i luthersk anda, men han vinnlägger sig samtidigt om en värdig distans till vardagsspråkets yvighet och skyr pionjärversionens mångordiga och betydelsetomma omskrivningar och utfyllnader. Samtidigt noterar man frånvaron av konflikt mellan denna strävan och den visserligen bibliska men samtidigt talspråkliga (kanske något ”bygdemålsfärgade”) ton en nutida svensktalare nog gärna förnimmer när ett objektspronomen fogas enklitiskt till en verbform, som i laghat (i stället för laga det) i det första exemplet, vilket varken översättaren bakom NT 1526 eller Laurentius har några problem med.

Exemplen ger en glimt av verkligheten bakom den traditionella beskrivningen av den äldsta svenska kyrkobibelns språk och stil. Hellström betecknar ”det lediga, kärnfulla språket” som ”en genuin svensk nyskapelse” i ordförråd och stil, ”ett värdigt, högtidligt språk för kyrkorummets andakt, rytmiskt, kort, enkelt och koncentrerat”, ett språk präglat av ”ålderdomliga och stämningsfulla ord och vändningar från fornsvenskan och dialekter” (som exempel på det senare anförs fotabjäll, huvudgärd, skördeand)– i viss kontrast mot ”Olavus Petris enkla, kärva språk”, som var något mindre anlagt på stämningsskapande effekt, mer vardagligt samtidsanpassat och mer danskt och lågtyskt färgat.

Carl-Ivar Ståhle hör till dem som mest elokvent beskrivit det nya svenska bibelspråkets betydelse. Han talar om en språkform som etsade sig in i läsarens minne. Och de från början vardagliga orden laddades efter hand upp med ett bibliskt innehåll och blev en outtömlig tillgång för den världsliga diktningen, oberoende av tider och litterära riktningar.

1541 års bibelspråk var, med Ståhle:

en för alla läsare gemensam referensram, ord som återkastades mot denna bakgrund fick av den färg och klang, rymd och innehåll. Det svenska bibelspråket har genomsyrat diktningens språk, och för all riktig upplevelse av väsentlig äldre dikt är förtrogenhet med den bibliska språkvärlden en oundgänglig förutsättning. Och det gäller inte bara äldre litteratur.

Inte heller, kan man tillägga, gäller det bara ”litteratur”, av Ståhle här uppfattad som vitterhet, ”skönlitteratur”. Laurentius Petris kyrkobibel, med sin rikstäckande användning i en mäktig statskyrka och sin månghundraåriga livslängd, tillhandahöll det mesta av basen för utvecklingen av ett överregionalt, med tiden allt fastare normerat svenskt skriftspråk, vilket efterhand formade också den talade ”rikssvenskan”. Ur kyrkobibeln 1541 har vidare hämtats (och ibland lätt varierats i Karl XII:s bibel 1703) tusentals ord, fraser och vändningar, specifika uttrycksmönster i skrift och tal och av varierande stilvalör, som än i dag, oftast omedvetet i en sekulär kultur, direkt reflekterar Laurentius Petris översättargärning.

Denna gärning, bedömd både efter omfattning, räckvidd och genomslag, förtjänar ett rum bland de oomtvistligt allra största insatserna i svensk översättningshistoria.