Lars August Malmgren, 1813–1861
Lars August Malmgren levde hela sitt liv i Stockholm och var en mycket produktiv översättare av såväl dramatik som romaner. Ändå är det inte lätt att finna mer personliga uppgifter om hans liv. Känt är att han föddes den 28 april 1813 i ett relativt välbeställt borgarhem i kvarteret Fyrfotan större i Klara församling. Fadern, Lars Petter Malmgren, var viktualiehandlare. Modern var född Agneta Beata Altén.
Under åren 1825–1827 var Malmgren elev i Klara högre lärdomsskola och 1827–1829 fortsatte han vid Stockholms Gymnasium på Riddarholmen – samma skolor som Shakespeareöversättaren Carl August Hagberg varit elev i ett par år tidigare. Också med August Blanche bör han ha varit bekant redan från skoltiden. Malmgren var knappast någon lysande skolelev; betygen i Klara och Stockholms gymnasium var usla. Han avlade kameralexamen 1831 och tillträdde en tjänst som extra ordinarie kammarskrivare vid krigskollegiet i augusti 1831. Han bör ha studerat i Uppsala, men om detta saknas uppgifter.
I april 1836 gifte sig Malmgren med Amalia Gustafva Wikström, dotter till kormästaren Johan Fredric Wikström vid Kungliga teatern och skådespelerskan Maria Charlotta Erikson. Själv var Malmgren då en kortare tid verksam som kanslist i Riksbanken, där knappast något tyder på att han tänkte sig en karriär. Andra, möjligen mer lockande, framtidsutsikter pekade hustrun Amalia och ännu mer hennes mor på. Svärmodern, som hade skilt sig från Wikström redan 1821, var mycket aktiv i huvudstadens teaterliv och deltog i dess konflikter. Hon var nära lierad med Olof Ulrik Torsslow och spelade på en rad av Stockholms scener sedan hon tvingats lämna Kungliga teatern i samband med en konflikt med teaterledningen. För sin dotter och svärson visade hon en lockande väg.
Malmgrens karriär illustrerar den borgerliga teaterkulturens och bokutgivningens snabba utveckling i landet under mitten av 1800-talet. Tryckerier, tidningspress, bokförläggeri och bokhandel expanderade. Också på den hårt styrda teaterns område ägde en motsvarande utveckling rum. I Stockholm var den ökade efterfrågan på populär litteratur och teater särskilt tydlig. Språkkunniga översättare fanns att tillgå inte minst bland ämbetsverkens underbetalda universitetsutbildade tjänstemän, och Lars Malmgren blev en av dessa litterata män som kom att livnära sig på översättarpennan, men med bibehållen titel som extra ordinarie notarie. Efter 1840 finns ingenting som tyder på att han uträttade något aktivt i byråkratisk tjänst. I stället blev hans kontakter med Nya teatern, som snart övergick i Mindre teatern, allt tätare. Han blev snart teaterns specialleverantör av i synnerhet franska men också tyska översättningar.
Kortfattade tidningsuppgifter visar att Malmgren också var aktiv som skådespelare. Den 29 november 1842 lovordade Nyaste Freja hans debut på Nya teatern. Mot Stjernström och sin fru Amelia spelade Malmgren också i januari 1843, då teatern gav Souliés Hantverkaren och under hösten Richard Brinsley Sheridans femaktare Tadelskolan, i Anders Lindebergs översättning. Mot Torsslow och Edvard Stjernström spelade han sonen Damis i Tartuffe. Viss framgång tycks han också ha haft i stycket Fatalisten eller tur och otur under 1843. Scenkonsten gav honom praktisk erfarenhet av att hantera en dialog.
I december 1842 debuterade Malmgren med en översättning från franska av den lilla enaktaren Furstens smårum av de populära teaterskribenterna Dupin, Varner och Ymbert. Så inleddes en intensiv verksamhet med dramatiskt översättningsarbete. I januari 1843 var han färdig med enaktarna Omeletten och Örfilarna åt Anders Lindeberg – den senare en framgång som spelades under en rad säsonger. År 1844 presenterade Malmgren ett tjugotal översättningar, övervägande enaktare. Under hösten började han översätta åt Kungliga teatern och fungerade också som direkt översättare åt Mindre teatern. Han samarbetade med August Blanche i en utsträckning som blev till fördel inte minst för Blanche. Han sålde nu till och med en översättning åt sin svärmor, fru Eriksson, för 30 riksdaler. Malmgren översatte för teaterns räkning flera stora roller just för henne. Särskilt gjorde hon med Malmgrens text intryck som Madame de Maintenon i Markisinnan de Vilette, ett femaktsdrama av den tyska dramatikern Charlotte Birch-Pfeiffer.
Tidningarna kommenterade sällan översättningarna, men just i recensionen av Markisinnan de Vilette hade Stockholms Figaro (1847:9) synpunkter och ansåg dialogen vara i ledigaste laget, utan att ange översättarens namn. I en recension av Scribes Mormodern menade bedömaren att skådespelarna alltför mycket närmat sig ett talspråkligt uttal, mindre passande i detta konversationsdrama. Men översättaren kritiserades inte direkt.
Malmgren översatte enligt F.A. Dahlgren 160 dramatiska verk och dessutom en mängd romaner. Merparten av verken översatte han från franska, men också en hel del från tyska och danska, och dessutom en roman från holländska. De dramatiska översättningarna är främst korta enaktare som uppfördes få gånger, men där saknas inte längre dramer och stycken som blev mer än engångsföreteelser. Utan den fördelaktiga position som anställd litteratör som August Blanche och därefter https://litteraturbanken.se/%C3%B6vers%C3%A4ttarlexikon/artiklar/Johan_Jolin hade vid Kungliga teatern, utförde Malmgren ett enormt arbete helt på den kommersiella marknaden.
Bland de populära franska samtidsdramatikerna intog Eugène Scribe en särställning. Malmgrens översättning av Scribes och Legouvés När damerna föra krig höll sig på repertoaren från 1851 till 1861. Länge spelades också hans översättning Charlataneriet, av Scribe och Mazière, vilken gavs på Operans talscen 1846–1860. En begränsad del av alla dessa teateröversättningar trycktes.
Malmgrens bearbetning låg bakom flera av August Blanches populära teaterstycken. Under ett femtontal år spelades Herr Dardanell och hans upptåg på landet på Mindre teatern, Djurgårdsteatern och Hötorgsteatern. Lustspelet bygger på Malmgrens översättning av Nestroys Eulenspiegel oder Schabernack über Schabernack. Också bakom framgångar som Ett resande teatersällskap skymtar Malmgrens arbete, liksom i det Blanche tillskrivna Stockholm, Westerås och Upsala, som bygger på Malmgrens översättning av Bayard och Varins Paris, Orléans et Rouen.
Hösten 1849 började Malmgren samarbeta med bokförläggaren Lars Gustaf Rylander, som inlett sin handel i Norrbrobasaren, och med den mer seriöse förläggaren Johan Joachim Flodin. I september utgav Rylander hans översättning från tyska av Philipp Körbers Dampiers Lefvernesbeskrifning och reseäfventyr i främmande länder för ungdom bearbetad. Den kom ut i en liten elegant volym med fyra färglitografier med motiv från Karibien.
I november samma år fick Rylander av Malmgren underlag för 48 häften i sin serie Bibliothek för Herrar. Det handlade om tio titlar av den populäre hollandsfödde franske författaren Paul de Kock – allt i följetongsform och översatt från franska. Uppdraget inbringade 480 riksdaler. Serien, som följande år bytte namn till Salongen, presenterades på omslaget som ”en tidskrift, innehållande en samling romaner af de mest gouterade författare i denna gren af literaturen, såsom Eugène Sue, Alexander Dumas [både far och son], Paul Féval, Oettinger m.fl.” Årgång 1850 bestod av 72 häften och Malmgren lämnade bidrag till samtliga, vilket inbringade 720 riksdaler. Han översatte de nämnda författarna förutom Sue och dessutom Jules Sandeau, Josef Méry, Hendrik Conscience och Eugène François Vidocq. Den senares De verkliga Pariser-mysterierna, grundad på en polisspions erfarenheter och insikter, har närmast klassikerstatus i sin genre. 1851 återupptog Rylander Bibliothek för Herrar och Malmgren bidrog med ytterligare titlar av den säljande Paul de Kock. I nr 7–24 publicerades också den mer färgstarka Louvet de Couvrays Chevalier de Fablas memoirer och Alexandre Dumas bloddrypande rövarhistoria från Kalabrien Cherubino och Celestini:
Då Jacomo fyllt grafven, lät han spaden af hvilken han hade begagnat sig glida ur handen och knäföll på den frisiska jorden, i hvilka hans knän inträngde som i lös sand.
I denna ställning låg han orörlig och bedjande ungefär en fjerdedels timma; derefter framtog han ett silfverhjerta, som på ett rödt band hängde på hans bröst och som var prydt med den heliga jungfruns och Jesusbarnets bilder. Han kysste det fromt som det egnar och anstår en rättskaffens bandit. Derefter reste han sig långsamt upp.
Rövarhistorier och katolicism sålde och Malmgren översatte här för brödfödan. 1859 var Malmgren tillbaka hos bokförläggaren Johan Joachim Flodin, nu med Den goda tonen och den sanna belefvenheten av Louis Verardi (pseud. för Pierre Boitard) – ett slags handbok med goda råd och upplysningar i sociala situationer. Till litteratörerna ges det drakoniska rådet:
Om ni icke besitter annat än snille, bör ni smickra och intrigera och ni skall komma fram; men ni behöfver tid på Er.
Om ni har snille och godt omdöme gör ni Er icke till litteratör.
Teatern följde Malmgren under hela hans liv. 1859 redigerade han sin svärfar Johan Fredric Wikströms minnen i den lilla volymen Svenska Theaterminnen, som förlades av den förra förläggarens bror, Sigfrid Flodin. Den innehåller korta levnadsbeskrivningar som Malmgren framdeles hoppades få utöka med fler minnen från den gamle Wikström. Så skedde emellertid aldrig.
Malmgrens sista större skönlitterära översättning blev Dickens Pickwick-klubbens efterlemnade papper. Den utkom på Bonniers 1861 och blev den första svenska översättningen av boken. Redan 1871 presenterades en ny översättning, av C.J. Backman, i en modernare grafisk utstyrsel och på annat förlag. Pickwick-klubben är förmodligen den enda översättning av Malmgren som satts med frakturstil.
I maj 1861 drabbades Malmgren av en lunginflammation som han inte överlevde. Förutom sina talrika översättningar och sin familj lämnade han inte mycket efter sig. Möblerna hade sålts till skådespelaren Nils Wilhelm Almlöf och boet var skuldsatt. Hyran till Almlöf, som ägde huset på Nybrogatan, var obetald. Amalia Malmgren tycks ha lämnats i ett tämligen tomt bo med de tre döttrarna.