Svenskt översättarlexikon

Johan Fredrik Johansson föddes den 26 augusti 1820 i Eksjö landsförsamling, Jönköpings län, som son till hemmansbrukaren och mjölnaren Johannes Hansson och Märta Johansdotter. Efter skolgång i Eksjö lärdomsskola och Linköpings gymnasium skrevs han in som student vid Uppsala universitet hösten 1828. Han disputerade för magistergraden den 15 juni 1836 och förordnades som docent i grekiska litteraturen året därpå. År 1838 blev han sekreterare i den samma år upplösta Svenska Litteratur-Föreningen, vilken litteraturhistorikern Hilma Borelius senare skulle beskriva som ”en härd för blind och hårdnackad reaktion och ovilja mot allt nytt”. År 1842 uppfördes Johansson på andra förslagsrummet till den Höijerska adjunkturen. Tjänsten tillföll Johan Spongberg, varefter Johansson sökte och erhöll ett lektorat i grekiska och hebreiska vid Gävle gymnasium 1844. I Gävle mötte han sin blivande hustru, Anna Nathalia Bratt, med vilken han sedermera fick två döttrar och två söner. År 1847 förflyttades han till Linköpings gymnasium där han kom att verka i tolv år som lektor i grekiska språket och Nya testamentets exegetik. Lektorsåren i Linköping ska Johansson ofta ha omtalat som de lyckligaste i sin levnad. Som lärare, berättar biskop Ebbe Gustaf Bring i minnesorden vid Johanssons jordfästning 1871, möttes han från alla håll av ”kärlek, förtroende och wälvilja”. I Festskrift med anledning av Linköpings gymnasiums 300-årsjubileum (1927) beskrivs Johansson som lärd och human, om än väl eftergiven.

Johansson prästvigdes den 20 november 1853 och erhöll följande år Slaka som prebende. Den första maj 1859 tillträdde han som kyrkoherde i Vallerstads och Järstads församlingar, och samma år utnämndes han till prost. I den för en kyrkoherde ovanligt långa artikeln i Linköpings stifts herdaminne sägs Johansson ha ångrat flytten från Linköping. Från Skänningeslätten tycks avståndet ha varit för stort för att upprätthålla vanan ”att hafva sitt umgänge inom den finare bildningens kretsar och där han för sitt ädla och älskliga väsen var allmänt uppburen”.

År 1866 blev Johansson ledamot av Nordstjärneorden, och två år senare utnämndes han till teologie doktor vid Lunds universitet. Vid samma tid drabbades han av en ögonsjukdom av vilken han led under sina sista år. Johansson gick bort till följd av en hjärntumör den 4 mars 1871 – 60 år, 6 månader och 6 dagar gammal.

Johansson disputerade på en för tiden typisk dissertationsöversättning bestående av de första 78 verserna av Euripides Feniciskorna (även De fenikiska kvinnorna). Dramat utkom senare i komplett översättning av Carl Anton Melander (1888) och Aron Martin Alexandersson (1921). Alexandersson har uppenbarligen lånat av Johansson där denne lyckats väl – sådan var bådas uttalade metod – men meter och rytm samsas bättre hos honom än hos både Johansson och Melander. Särskilt hos den senare gör de många brotten mot tragödernas tendens att undvika interpunktion och meningspaus i tredje versfoten att läsningen ofta blir bruten och ryckig.

Av de tre ligger Johansson ligger närmast grekiskan, vilket väl avspeglar de trohetsideal som han själv framhåller som en översättningsprincip i ett företal till sina senare tolkningar av Homeros samt i sitt minnestal över Vilhelm Fredrik Palmblad från 1853. Där skiljer Johansson mellan två översättningsmanér, ett bokstavstroget (verbaliserande) och ett omskrivande. Palmblad, konstaterar han, drog med tiden allt mer åt det senare. Versens ledighet överordnades bokstavstroheten så att hela bilder kunde bytas ut, dunkel diktion klargjordes, blekt språk färgsattes. Trots att Johansson i sin inledning till översättningen av Iliaden framhåller ”föreningen af trohet och ledighet” som sitt ideal, är hans Homerosöversättningar avgjort mer bokstavstrogna än omskrivande och lediga, och för detta skulle han komma att kritiseras.

Med översättningarna Homeros’ Odysseia (1841–1845, i översedd och förbättrad upplaga 1870) och Homeros’ Ilias (1846) blev Johansson den andre att till svenska översätta de homeriska eperna i deras helhet. Det första häftet, som omfattade Odysséns fyra första böcker, recenserades av Palmblad i tidskriften Frey 1842. I samma tidskrift recenserades två år senare utgåvan av Odysséns första tolv böcker av signaturen C.F.B. (sannolikt Carl Fredrik Bergstedt).

Det är tydligt att Johanssons översättning inte föll Palmblad i smaken. Johanssons Homeros är för högtidlig och städad, och Johansson själv för bokstavstrogen. Det står visserligen ”fuktiga vägar” i Iliaden 1.350, just som Johansson översätter, men både Marcus Wallenberg ”våta stråten” och Erland Lagerlöf ”böljande stråten” är bättre. Likväl tycks han ha respekterat hantverket: ”[b]land alla fel är det likväl det ursäktligaste, att göra sin sak för väl; men detta kan ändock stundom blifva ett fel”.

Kritiken går delvis igen hos C.F.B. Skribenten lovordar Johanssons översättning i filologiskt hänseende, som hjälp vid läsning av originaltexten, men finner språket tungt, arkaiserande och stundtals konstigt. Han tvivlar därför på att översättningen är ”fullt njutbar för hvar och en som ej är bekant med den Grekiske Homer”.

De båda recensenterna skiljer sig åt i bedömningen av Johanssons vers: C.F.B. finner den ”allmänt ledig och högst korrekt”, och ger, trots viss prosodisk kritik, sitt bifall åt principen att endast använda så kallade nakna eller rena trokéer i den sjätte versfoten, vilket Palmblad såg som ett självpåtaget tvång och en för versens ledighet alltför dyrköpt purism. Kritiken berörs i någon mån av Johansson i hans senare inledning till Ilias. Här anförs tre särskilda svårigheter vid översättning av Homeros: att återge originalets, i synnerhet Odysséns, naivitet, att återge epernas arkaiska prägel samt att avspegla den rika symboliken. Inför den första av dessa utmaningar kapitulerar Johansson fullständigt och hävdar att det inte finns något område som vårt språk är mindre lämpat att hantera än just det naiva. Den tredje utmaningen har han försökt möta med de utvägar som det svenska språket erbjuder, oklart vilka, men de tycks inte ha gjort honom särskilt nöjd. Endast i fråga om Homeros arkaiska karaktär anger han en uttalad princip för sitt arbete, nämligen att det arkaiska bör återges. Det kan därvidlag tyckas besynnerligt att Johansson har valt att vara mer återhållsam med arkaismer i översättningen Ilias än i den tidigare översättningen av Odysseia. Möjligen hade det att göra med de kritiska recensionerna.

Mer utförlig är Johansson i de frågor som dominerade den samtida debatten om översättning av klassiska verk, nämligen metriken och prosodin. Kanske var Johansson en av dem som Otto Sylwan hade i åtanke då han 1929 skrev att ”[s]vårast att fatta skillnaden mellan abstrakt schema och konkret rytm ha de ortodoxa klassiska filologerna haft, enär de gått ut ifrån bestämda typer och ur dessa drogo sina detaljerade regler”. Poesin tycks hursomhelst ha kommit i andra hand. Johanssons parataktiska stil med enstaviga ord och versöverklivningar kan onekligen ge en stolpig text, som i dessa exempel:

Sångmö, sjung om den man, den mångkringfarne, som mångfaldt
irrade, se’n han Troja förstört, den heliga staden,
– Johansson 1870 (ur Odysseia)
 
Bort då stötte Athene den sky, som var lägrad kring deras
ögon; och klart sig spred ett ljus derefter på begge
sidorna, kring härskeppen och kring allhärjande striden.
– Johansson 1846 (ur Ilias)
 
Dig är, såsom du bad, din son frigifven, o gubbe;
laggd han å dösbädd är; såsnart blott morgonen randas,
skall vid din affärd honom du se; nu tagom ett qvällsmål.
– Johansson 1846 (ur Ilias)

Dessa stildrag särskiljer honom emellertid inte från andra samtida översättare, som alla, och kanske i högre grad än Johansson själv, saknar både det syntaktiska flyt och den rytmiska dynamik – den kvalitet och den nerv – som skulle komma med Erland Lagerlöfs översättningar, till och med i scener som denna (Odyssén 6.57-61):

Vördade Fader! Lagar du till starkhjulade, höga
Vagnen åt mig, att idag jag de kostbara kläderna måtte
Föra till floden och tvätta? Ty nu de smutsiga ligga.
Se, det höfves dig sjelf, när ibland de förnämsta du sitter,
Plägande råd, att synas med renade kläder kring kroppen;
– Wallenberg 1819 (översättarens egna kursiveringar)
 
Pappa, skulle du vilja åt mig utrusta en mulvagn,
Hög, välhjulig, att jag må föra de ståtliga kläder
Ned till floden att tvättas, som mig otväddade ligga?
Både dig sjelf det höfs, som vistas bland yppersta männer,
Att rådpläga i råd, med snyggade kläder på kroppen;
– Sjöström 1835
 
Vill du ej låta, min fader, åt mig förspänna en fraktvagn,
hög, starkhjulad, att föra jag må de kostliga klädren
bort till strömmen att tvättas, som nu orenade ligga?
Si, det höfves dig sjelf, som dväljes ibland de förnämste,
att, då du sitter till råds, dig visa i tvättade kläder.
– Johansson 1842 (oförändrad 1870)
 
Pappa, du skulle väl icke en vagn vilja göra i ordning,
hög och med stadiga hjul! Jag vill fara till floden och tvätta
alla de präktiga kläderna nu, som smutsiga ligga.
Både det höves dig själv, som jämt med de yppersta umgås,
att i en nyren dräkt du är klädd, där du sitter i rådet;
– Lagerlöf 1908
 

Johanssons Homerosöversättningar utkom i ett antal olika tryck, Odysseia i en andra upplaga. När skribenten C.F.B. i princip degraderade hans Odysseia till en så kallad lurk (en prosaöversättning av en klassisk text som såldes till studenter som otillåten hjälp inför tentor i latin och grekiska) är det knappast rättvist. Tvärtom hör Johanssons översättningar till 1800-talets främsta. Som skärvor och fragment lever de också kvar i de många enskilda fraser som Lagerlöf tog upp i sina egna kanoniska översättningar, där han inte kunde överträffa sin föregångare.