Johan Andersson, 1820–1894
Mest känd är biskopen Johan Andersson för att han var den förste att översätta del I av Goethes Faust till svenska i dess helhet. Han föddes den 29 september 1820 i Ödestugu socken utanför Jönköping och gick bort den 15 juni 1894 i sin biskopsbostad i Växjö. Han var son till kyrkoherden i Växjö stift, Anders Anderson, och Eva Sofia Svalander. Brodern Anders Anderson var gynekolog, poet och ledamot i Svenska Akademien. Tillsammans med Elisabeth Lindfors fick Johan Andersson sonen Hilding, som blev docent i grekiska, skolman och prisbelönt översättare från flera döda språk.
År 1838 blev Johan Andersson student i Lund. Vid sidan av sina humanistiska studier inledde han en bana som översättare och poet. Han debuterade 1843 tillsammans med sin bror Anders med diktsamlingen Öfningar att formera våra pennor, utgiven anonymt av ”tvänne bröder”. Dikterna visar i sin formkänsla (här finns dikter på sapfisk strof) och till sitt innehåll störst inflytande från Tegnér − de båda bröderna ska i sin ungdom ha blivit hembjudna till dennes biskopsgård Östrabo i Växjö, där Johan Andersson senare skulle installera sig som biskop. Samlingen avslutas med en ännu njutbar översättning av Schillers kända dikt ”Abschied vom Leser”.
Under studieåren medverkade Andersson i litteraturtidskriften Studier, kritiker och notiser med ett stort antal bidrag, främst recensioner. I sina språkstudier inriktade han sig på översättning och framlade 1844 tillsammans med fem andra studenter sin gradualavhandling för Carl August Hagberg: Prof på översättningar från Torquato Tasso, som innehåller Det befriade Jerusalem, sång 12, och sång 2, stroferna 1-53, med italiensk och svensk text. Därefter studerade Andersson i Berlin och fick då tillfälle att förbättra sina kunskaper i tyska samt att undersöka det tyska skolsystemet, kunskaper som han kom att tillämpa i Sverige, då han efter studierna försörjde sig som lärare i moderna språk, historia och filosofi och blev en tongivande skolman. Åren 1853−1863 var han rektor för Högre allmänna läroverket i Växjö. Från 1857 var Andersson verksam som präst och befordrades senare till kyrkoherde i Gränna och därefter till biskop i Växjö stift.
Mellan 1853 och 1855 trycktes flera av Anderssons översättningar av Goethes dramer: Egmont, Syskonen, Clavigo, Stella, Götz von Berlichingen med jernhanden, och Faust. Av dessa var de två förstnämnda förstagångsöversättningar till svenska. Viktigast var Faust (del I), som i sin slutgiltiga version hade publicerats på tyska 1808. Tidigare hade ett utdrag översatts (anonymt) för Åboromantikernas organ Mnemosyne 1818; ett lite längre utdrag av en anonym översättare hade också tryckts jämte Moritz Retzschs berömda illustrationer i den obskyra Mystisk Kalender 1841. Det hade alltså tagit ganska lång tid innan hela verket översattes till svenska, vilket torde ha berott på svårighetsgraden, den omfattande arbetsinsatsen samt det faktum att många kunde tillägna sig verket i original.
Till sin Faust-översättning fogade Andersson en rad anmärkningar, i vilka han redogör för vad han strävat efter i sitt arbete och passar på att ursäkta sig för att inte ha lyckats med somliga passager. Andersson har sökt efterbilda originalets versuppbyggnad men ”ej tvekat att på flere ställen uppoffra formen för innehållet”. Anmärkningarna innehåller ett och annat språkligt försvar av valet av exempelvis en föråldrad böjningsform som han tillämpat för att knyta ihop versen. Vid ett ställe går han så långt som att erbjuda flera översättningsalternativ till en passage i huvudtexten. Då rör han vid det som enligt hans mening är det svåraste med att översätta Faust, nämligen att ”träffa det enkelt rörande, naiva och okonstlade i tonen, som uppenbarar sig i hvarje rad af Margarethas till omfånget lika korta som till innehållet betydelsefulla rôle”. Här tangerar han också vad som senare blev kritikens omdöme om hans översättning och det som ännu brukar betraktas som översättningens största förtjänst: den lediga, inte så högtravande tonen. Detta blir särskilt tydligt i jämförelse med Viktor Rydbergs översättning från 1876, vilken i någon mån skulle göra Anderssons översättning obsolet och inleda ett nytt skede för Goethereceptionen i Sverige.
Goethe använde hela språkets palett när han skrev sitt drama, som växlar mellan högstämt klerikalt tal till berusade slanguttryck. Detta beaktades inte alltid av Rydberg, på ett sätt som framgår av nedanstående korta exempel:
Mein schönes Fräulein, darf ich wagen,
Meinen Arm und Geleit Ihr anzutragen?
Min sköna fröken, vågar jag den bön
Att vid er arm ledsaga Eder få?
− Rydberg
Min sköna fröken! törs jag taga
Mig friheten att Er ledsaga?
− Andersson
Åsikten att Andersson är skickligare på Goethes vardagsspråk har blivit mest spridd genom August Strindberg, som i ”Öppna bref till Intima Teatern” nagelfar de olika Faust-översättningarna. Han inleder med premissen: ”Goethes Faust kan icke öfversättas, skall icke öfversättas, ty Goethe var djupt musikalisk […] All öfversättning är förstörelseverk, när den icke företages af en skald med sång i bröstkorgen och klang i örat”. Därefter citerar han dramats berömda inledningsrader i Anderssons översättning och kallar dem en travesti. Men som helhet, menar Strindberg, är Anderssons version betydligt mer lyckad än Rydbergs, som helt saknar Goethes ”realistiska hvardagsspråk”, som är ”knåpad, olefvad, abstrakt som af en dålig kammarfilosof, opåtaglig, icke sångbar, med ett ord dålig”. Anderssons översättning däremot ”flyter och klingar, det finns Goethe i den, sång med ett ord”.
Strindbergs kritik är emellertid helt avgränsad till versbyggnaden, varför hans omdöme blir snävt. Sant är att Rydberg på flera ställen är onödigt krånglig eller akademisk-teknisk, även om han vid tillfället för översättningen hade tonat ned sin så kallade ”nysvenska”. Andersson var å sin sida sällan stilvidrig, däremot ibland arkaiserande och stundtals även han konstlad. Här förekommer föråldrade betydelser som ”de många bilders konstigt rika skatt” för der vielen Bilder künstlich reiche Pracht, eller böjningsformer som ”mäktigan hand” och ”skof” (preteritum av ”skava”). På somliga ställen har han också färgats av tyskan:
Und tu nicht mehr in Worten kramen.
Och icke kräma mer med orden.
Läg’ hingeschmolzen ihr zu Füssen
Försmält vid hennes fötter låge.
I sin avhandling Viktor Rydbergs Faustöversättning (1951) betonar Erik Rooth det inflytande Andersson haft på Rydberg, som här och där närmast ”redigerat om” den förres översättning. Rooth menar att Rydbergs förhållande till Andersson stundtals verkar starkare än det till originalet. Rydberg själv skattade också Anderssons översättning högt och försåg sin egen översättning med en tryckt dedikation till sin förlaga. Förhållandet mellan de båda texterna visar vilken betydelse översättningar inbördes kan ha för varandra. När väl en variant har etablerat sig kan det influera såväl andra översättningar som originallitteratur och bli en värdefull del av ett lands nationallitteratur. Till det har otvetydigt Anderssons Faust-översättning bidragit. Tack vare sin klangfullhet och trots sina brister bör den räknas till en av 1800-talets viktiga svenska översättarinsatser.
Del II av Faust lät Andersson bli. Den översattes i stället av Hans Magnus Melin 1872, men aldrig av Rydberg. Den andra delen levde inte alls upp till den förstas väldiga rikedom eller dess levande och nyansrika gestalter, menade Andersson. Dåtidens dom löd dessutom att den var komplex och monumental, vilket tycks ha avskräckt honom. Andersson fastställde att den var ”hardt när omöjlig” att översätta.