Ingrid Rääf, 1884–1964
Ingrid Fagerholm föddes den 29 oktober 1884 på gården Hägerstalund i Järfälla, som dotter till godsägaren och bergsingenjören Per Hjalmar Fagerholm och Hildur Lovisa Karolina, född Karlsson. Paret fick utöver Ingrid en son och en dotter. Ingrid Fagerholm hade dessutom fyra halvsystrar från faderns tidigare äktenskap. Hon utbildade sig till lärarinna vid Anna Sandströms seminarium i Stockholm och undervisade sedan vid flickskolor i Karlskrona, Strömstad och Nyköping fram till 1913, då hon gifte sig med jägmästare Helis Rääf. Tillsammans fick de fem barn. Ingrid Rääf gick bort den 5 mars 1964 i Stockholm.
Rääf inledde sin verksamhet som översättare förhållandevis sent i livet, vid 50 års ålder, 1934. Det första uppdraget kom via vännen Thomas Bennet, redaktör på Wahlström & Widstrand under åren 1933–1938, och verket hette Blommor i ny jord av den japanska författaren Etsu Inagaki Sugimoto, i en översättning via engelskan. Från engelska skulle hon sedan översätta ett tjugotal titlar, från nederländska något fler än så och från danska mer än trettio titlar, och då mestadels ungdomsböcker. Hon översatte dessutom några verk från norska, tyska och franska. Hennes sammanlagda produktion uppgår till 95 titlar; det hände att hon översatte uppemot åtta böcker på ett år. Rääf lär själv ha tyckt att hon för sin översättargärning fick oförskämt dåligt betalt.
Ingrid Rääf utmärkte sig kanske främst för sina översättningar från nederländska, i synnerhet som antalet titlar som översatts från detta språk till svenska under lång tid varit jämförelsevis lågt. Den övervägande delen av nederländsk litteratur som introducerades i Sverige under 1930-talet bestod av populärlitteratur. Rääfs första översättning från nederländska hörde också till genren, en roman om Florence Nightingale av flickboks- och deckarförfattaren Willy Corsari. Men mot slutet av 30-talet och de årtionden som följde märktes en förändring i urvalet av vilken nederländsk litteratur som kom att översättas till svenska, och Rääf spelade därvid en viktig roll.
År 1939 översatte hon Mannen som ville det goda av Gerard Walschap, som av samtida kollegor framhölls som en värdig nobelpriskandidat. Översättningen gjordes åt förlaget Nordisk rotogravyr, där den nederländske bokkonstnären Charles Behrens var verksam. Behrens blev en av förbindelselänkarna mellan Sverige och Nederländerna som propagerade för översättningar av modern nederländsk kvalitetslitteratur. Nämnas bör också Martha A. Muusses, själv översättare och utländsk lektor i nederländska vid Stockholms universitet, som bidrog med kapitlet om nederländsk litteratur i Artur Lundkvists Europas litteraturhistoria 1918–1939 (1946). En viktig omständighet var att den litteräre chefen på Norstedt 1937–1969, Ragnar Svanström, visade ett stort engagemang för nederländsk litteratur och bland annat flera gånger anlitade översättaren Saima Fulton för översättningsuppdrag från nederländska. Ingrid Rääf blev som översättare också en del av denna strömning.
Av den produktiva och mycket lästa författaren Henrica Judith van Nynatten-Doffegnies översatte Rääf åtta familjeromaner. Till de klassiker som hon översatte hör Anne de Vries böcker om lille fattige ”Bartje”, som togs emot väl av kritiken, Aart van der Leeuws Lille Rudolf samt den kände historikern Johan Huizingas biografi Erasmus. En annan meriterad författare som Rääf tog sig an var Simon Vestdijk, vars El Greco i Toledo (1954) enligt hennes utsago var en stor utmaning, både med hänsyn till verkets litterära anspråk och till omgivningens förväntan, eftersom Vestdijk ansågs vara en så framstående författare. Rääf var omvittnat noggrann, vilket framhävdes då och då i recensionerna, exempelvis av signaturen M. L. om Anne de Vries Hilde i Svenska Dagbladet 2/10 1939, som talar om ”en språklig dräkt, som inte gör sig onödigt påmind – alltså en vårdad sådan”. Harry Blomberg lovordar hennes översättning av Emil Bönnelyckes Angrepp i Svenska Dagbladet 11/11 1945, Otto Wieselgren säger om två verk av Nynatten att de ”skickligt och samvetsgrant tolkats till svenska” (Svenska Dagbladet 23/9 1940).
Med sin höga produktionstakt och arbetsflit bidrog Ingrid Rääf till att öka respekten för nederländsk litteratur i Sverige. Hon hamnade rätt i tiden för det ökade intresset för detta språks litteratur, inte minst med de mer anspråksfulla verken, som tidigare hade fått stå tillbaka för populärlitteraturen eller barn- och ungdomslitteraturen.