Svenskt översättarlexikon

Hjalmar Alving var 1900-talets bäste översättare av isländska ättesagor. Han föddes i Kalmar den 3 juni 1877 som son till skutskepparen Alfred Svensson och hans hustru Karin Andersdotter. Uppväxten var präglad av Östersjön och hamnmiljön, som han senare gärna återvände till.

Eftersom skepparsonen hade läshuvud fick han ta studenten och göra en klassresa till Uppsala, där han framgångsrikt studerade nordiska språk – där fornisländska på den tiden var obligatorisk – och litteraturhistoria med sikte på att bli gymnasielärare. År 1902 flyttade han till Göteborg där han fått en lärartjänst vid den progressiva Högre samskolan. Där bytte han efternamnet till Alving och gifte sig 1906 med den nyskilda journalisten och romanförfattaren Fanny Lönn, som i likhet med Hjalmar hade hjärtat till vänster och betydde mycket för hans vidare utveckling.

Paret fick två döttrar, som de uppfostrade i liberal anda. Den yngsta av dessa döttrar hette Barbro, senare en av Sveriges mest omtalade journalister, känd under signaturen Bang eller Käringen mot strömmen. Karakteristiskt för Hjalmar Alvings frisinne var att han alltid stöttade denna dotter, också när hon kom ut som lesbisk radikalfeminist och födde barn utan att vara gift. Hon älskade i sin tur fadern och skrev efter hans död att ”maken till pappa har ingen dotter haft”.

Hjalmar Alving avancerade från adjunkt till lektor inom skolvärlden sedan han 1916 disputerat på avhandlingen Det grammatiska subjektets plats i den narrativa satsen i svenskan, en språkhistorisk undersökning, som enligt expertisen stått sig väl genom åren och fått betydelse inte bara för språkhistorien utan också för syntaxstudier och stilistik. Senare publicerade han vid sidan av sin lärartjänst språkvetenskapliga studier men också kulturartiklar om litteratur i dagspressen. Han utgav även kommenterade skolupplagor av klassiska författare som Racine, Molière och Stagnelius. Sin största insats på det litterära området gjorde han som författare till en uppskattad svensk litteraturhistoria för gymnasiet, beställd och utgiven i tre band av Bonniers förlag mellan 1929 och 1932.

Alvings pedagogiska och litterära verksamhet medförde att han kring 1920 hade en stark ställning både inom skolvärlden och vid Bonniers förlag. Han avancerade till rektor för Whitlockska samskolan i Stockholm och till lektor på Norra Real, en mycket eftertraktad lärartjänst. Han korresponderade på 1930-talet med litterära auktoriteter som Fredrik Böök och med Islands främste kulturpersonlighet och sagaforskare, Sigurður Nordal, utgivare av den nyligen påbörjade klassikerserien Íslenzk fornrit.

Hjalmar Alving var efter fyllda 55 år väl förberedd när han på 1930-talet avtalade med Bonniers förlag om en serie till svenska översatta islänningasagor i fem band. Han behärskade isländska språket och litteraturhistorien, hade de bästa kontakter och lång erfarenhet av klassisk litteratur och svensk bokmarknad. Tidigare hade dessa texter endast ofullständigt översatts, dels av A.U. Bååth, vars stil ansågs alltför högtravande, dels av Per Wieselgren, vars mer vardagliga version av Egil Skallagrimssons saga hånats av Frans G. Bengtsson för sin stillösa pladdrighet. Alving undvek dessa ytterligheter och återgav texterna i sin helhet och så troget som möjligt, bortsett från att han tillät sig korta ned långa släktlängder och försvenska de isländska namnformerna (till exempel ”Torstein torskbitare” i stället för þorsteinn þorskabítr, ”Breidafjord” i stället för Breiðafjörður) Han förenklade också de inlagda skaldeversernas komplicerade metrik och svårbegripliga strofer så att de mera liknade Eddadikt än skaldedikt, men detta har på sikt visat sig vara ett bra sätt att rädda poesin. Dessutom försåg han varje band med kulturhistoriska förklaringar samt kartor över de trakter av Island där handlingen försiggick. Detta har sedan varit praxis i svenska sagaöversättningar.

För säkerhets skull rådgjorde Alving i förväg med Sigurður Nordal om vilka sagor han borde ge ut och bad honom bedöma hans första översättningar. Nordal var helt rätt person att anlita som smakråd, eftersom han inte bara var Islands främste sagaforskare utan dessutom väl kunnig i svenska språket och litteraturen efter sitt första äktenskap (1914–1921) med en litterärt begåvad svenska, Nanna Boëthius, som själv översatte nyisländsk litteratur till sitt modersmål.

Resultatet av Alvings hänvändelse till Nordal kunde knappast ha blivit bättre. Denne svarade på danska i ett brev av den 11 december 1934: ”Jeg synes De har løst Deres opgave helt ypperligt” (Nordals understrykning). Och han fortsätter: ”Stilen i Deres oversættelse er paa en gang naturlig og kraftig, enkel, uden at vøre almueagtig, og fornem, uden at være opstyltet. Og Deres forstaaelse af urteksten er sikker og følsom.”

De svenska recensionerna av första bandet – som utkom 1935 och innehöll Eyrbyggarnas saga och Laxdalingarnas saga, två klassiska bygdesagor – blev också översvallande positiva. I Dagens Nyheter skrev dåvarande kulturredaktören Torsten Fogelqvist den 8 oktober 1935 en lång artikel som kulminerade i följande omdöme:

Det är ett kärleksfullt och omsorgsfullt arbete som Hjalmar Alving nedlagt på att återge dessa sagors stil och stämning. [---] Han har med framgång och sakförstånd eftertraktat deras praktföraktande, nästan vardagliga stil i sak, där substantivet och verbet är substansen och adjektivet för en kysk, blygsam och tillbakadragen tillvaro. [---] Men det blir likafullt i sin naturliga enkelhet monumentalt.

Liknande lovord utdelades strax därefter av av en lång rad recensenter. På den tiden var det självklart att alla landets tidningar uppmärksammade nyöversättningar av klassiker med stora artiklar, skrivna av ledande kritiker, och en nyöversättning av isländska sagor var en betydelsefull nationell händelse. Man kan inte enbart förklara detta med nationalsocialismens dåtida utbredning. Hjalmar Alving var själv glödande antinazist, liksom sin dotter Bang och flertalet av de recensenter som lovordade den alvingska sagaöversättningen.

Första delen följdes 1936 av andra delen med Grettes saga och Gisle Surssons saga, som handlar om Islands två mest berömda fredlösa hjältar. År 1938 kom Egil Skallagrimssons saga, berättelsen om den nordiska hedendomens störste skald. Efter andra världskrigets utbrott minskades utgivningstakten men 1943 kom äntligen Njals saga, mästerverket bland de stora ättesagorna, och som avslutning Hrafnkels saga (1945) plus ett knippe andra kortsagor. Redan efter utgivningen av Njals saga kunde Fredrik Böök konstatera att Hjalmar Alving ”löst sin uppgift på ett mästerligt sätt”.

Hur väl står sig då Hjalmar Alvings översättningar i dag? Faktiskt mycket bra. De har också tryckts om i flera nya upplagor. Vad man möjligen kan invända är att han föga uppmärksammar de höviska och religiöst kristna inslag som finns i en del islänningasagor och ses som betydelsefulla i senare sagaforskning. Ibland missar han också den poetiska rytmen i sagans prosa, till exempel när berättaren i första kapitlet av Njals saga övergår från en plats på Island till en annan med orden Nú víkr sögunni vestr till Breiðafjarðardala. Observera den vackra allitterationen på v som är så lätt att bevara också på svenska: ”Nu viker sagan västerut till Breidafjordsdalarna.” Men här vill Alving vara prosaisk och skriver ”Nu flyttar sig sagan” – varvid förflyttningen mister sina änglavingar och blir till prosaiskt traskande.

Av liknande skäl avviker han från originalets formulering av sagans mest berömda replik, den som fälls av Gunnar då han dömts fredlös och är på väg till skeppet som skall föra honom bort från Island men beslutar sig för att vända om och stanna hemma på gården, trots att han då riskerar att dödas: Fögr er hlíðin, svá at mér hefir hon aldri jafnfögr sýnzk, bleikir akrar ok slegin tún, ok mun ek ríða heim aptr ok fara hvergi. Såväl Bååth som andra översättare, inklusive undertecknad, har här valt att följa originalets sublima formulering: ”Fager är liden, så att den aldrig har tyckts mig så fager, blekgula åkrar och tunen slagna. Hem vill jag rida och fara ingenstans”. Men Alving låter Gunnar tala mer som en vanlig bonde än som en sagahjälte: ”Vad den är vacker, liden!”, sade han. ”Aldrig förr har den tyckts mig så vacker som nu, åkrarna gula och tunen slagna.”

Därmed missar Alving en del av skönheten, antagligen för att han vill distansera sig från A.U. Bååth och Verner von Heidenstams poetiska parafras på Bååths översättning i dikten ”För mig finns ingen väg från hemmets dörr”. Men detta är ett undantag. För det mesta är Hjalmar Alving en säker stilist. Storartad i sin kärva enkelhet är hans återgivning av upptakten i Egil Skallagrimssons gudabenådade sorgekväde till minne av sin döde son:

Trögt det går
att tungan röra,
ej jag orkar
orden väga.
Lätt blir icke
att Odens gåva
djupt ur själens
gömslen draga.

Liksom Egil var Hjalmar Alving en kärv men god fader och förebild, inte bara för sina barn utan också för senare sagaöversättare i Sverige. Han avled den 5 augusti 1958.