Gudmund Jöran Adlerbeth, 1751–1818
Gudmund Jöran Adlerbeth föddes den 21 maj 1751 i Jönköping. Adlerbeth växte upp på familjens gods Ramsjöholm, blev student 1768 och knöts i unga år till det gustavianska hovet som leverantör av pjästexter och operalibretton, i original och översättning. År 1778 blev han Gustav III:s handsekreterare. Hans lyriska drama Cora och Alonzo med musik av J.G. Naumann fick sin premiär 1782 vid invigningen av det nya operahuset. Åren 1783–1784 åtföljde han Gustav III på den italienska resan, insattes 1786 av kungen som en av de första ledamöterna i Svenska Akademien och utsågs året därpå till kansliråd. Efter kungens död 1792 drog han sig i möjligaste mån undan livet i huvudstaden och ägnade sig åt skötseln av sitt gods Ramsjöholm i Småland. När Gustav IV Adolf 1809 hade blivit avsatt återvände han dock till politiken och fick en framskjuten ställning i den nya riksstyrelsen.
I sitt första större arbete för teatern, Ifigeni i Auliden efter Racine (1777), behandlar Adlerbeth förlagan mycket fritt, snarast som råmaterial för en egen skapelse. Originalets fem akter har dragits samman till tre, en viktig roll har strukits och stycket har försetts med körer efter antika mönster. I princip samma förfaringssätt har han använt i Edip (1792), som kombinerar det ursprungliga Sofoklesdramat om kung Oidipus med Voltaires version från 1718. ”Jag har sökt följa den förra i utvecklingen af ämnet och i Scenernes sammanbindning”, skriver han i ett förord, medan dramats upplösning har utformats efter Voltaire. I skarp kontrast till dessa fria imitationer står hans översättning av Racines Fedra och Hippolyt (1797), som scen för scen följer originaltexten med undantag för fyra tillagda och noggrant redovisade rader.
Adlerbeths lyriska alstring har till största delen fallit i glömska. Undantag är hans ”Grafskrift öfver en Bonde” och kanske framför allt ”Eyvindr Skaldaspillers Liksång öfver Konung Håkan i Norrige”, en översättning eller snarare omdiktning av ”Hakonarmál” ur Snorres Heimskringla. Som ett tidigt exempel på den fornnordiska, ”götiska” poesins renässans har denna dikt dragit till sig stort intresse från forskningens sida. I Adlerbeths imitation, troligen skriven 1783 men tryckt först 1790, har dikten formats till ett regelrätt klassicistiskt ode på jambisk vers av 1700-talssnitt, men han har samtidigt försökt – och delvis lyckats – fånga de ”naturens stora och djerfva drag” som han lyfter fram i sitt förord. I slutet av 1790-talet ägnade han sig åt att översätta episoder ur Tassos Gierusalemme liberata, tämligen fritt och på skilda versmått som fyrtaktiga trokéer, fria jamber och hexameter, men inte Tassos eget, ottave rime.
Under de sista decennierna av sitt liv ägnade Adlerbeth det mesta av sina litterära mödor åt att tolka de romerska skalderna Vergilius, Horatius och Ovidius. År 1797 publicerade han en översättning av Aeneidens fjärde sång på alexandriner men övergick efter sekelskiftet till originalets versmått, hexameter, med J.H. Voss i Tyskland och Gustaf Regnér i Sverige som viktiga inspiratörer. I företalet till den fullständiga översättningen av Vergilius epos, Æneis (1804), redogör han utförligt för de principer som väglett honom i utformningen av en svensk hexameter grundad på ordens naturliga betoning, accenten, och hänvisar framför allt till Regnér som sin vägledare. Den enformiga alexandrinen, som tidigare varit allenarådande i svensk epik, anser han nu ”i sanning föga lämpelig för en öfversättning, i hvilken man fordrar eller åtminstone önskar, att igenkänna Originalets skiftrika harmoni”. Han fortsatte närmast med ytterligare Vergiliustolkningar (Bucolica och Georgica, 1807) och övergick därefter till Horatius (Satyrer och Skaldebref, 1814, Oder och Epoder, 1817) och slutligen Ovidius (Metamorphoser, postumt utgivna 1820).
Adlerbeths översättargärning illustrerar övergången från 1700-talets imitationspraxis med en fri för att inte säga självsvåldig behandling av förlagorna till en samvetsgrann trohet gentemot originalverkens form och innehåll. De mogna tolkningarna av romersk diktning utgör tveklöst hans främsta insats som översättare – och som poet. Hans översättning av Aeneiden blev en svensk klassiker och utgavs så sent som 1970 i en pocketupplaga.
I Jan Olov Ulléns stora kommenterade antologi De bästa svenska dikterna från Stiernhielm till Aspenström (2007) är Adlerbeth som ende svenske skald representerad med sina översättningar, två sånger av Horatius. Ullén skriver:
På sätt och vis ännu oöverträffade är […] hans Horatius-tolkningar, tryckta 1817, däribland den av ”O fons Bandusiae”, som jag länge hållit som en av den romantiska epokens allra vackraste dikter överhuvudtaget. Och då var Adlerbeth ingalunda någon romantiker utan en typisk klassicist och upplysningsman, därtill hängiven anhängare av den romerske skaldens måttlighets- och klarhetsideal. Det är som om den genius som just börjat uppvakta den unge Stagnelius tagit vägen förbi Ramsjöholm och stöttat den lärde gamle friherren i hans ansträngningar att omskapa svenskan till levande och nyskapande horatianska.
Redan hos Horatius (Carm. III:13) fungerar dikten metapoetiskt när raderna härmar hur bäcken språksam (”loquaces”) porlar nerför sidan: det utlovade offret – vinet, men också killingen vars blod erbjuds bäckens nymfer – kan läsas som en bild av poetens önskan att för ett ögonblick fånga läsarens uppmärksamhet på dikten själv och dess flöde av levande ord. Också Adlerbeth får fram denna språksamhet, just genom den klassiska meterns möjligheter att skapa spänningsfyllda versöverklivningar och vackra klangvariationer. Se t.ex. när han låser in det kvävande kvalmet mellan ”Dig och ”dar”, för att strax därpå sprida ut det och ”släcka” det i nästa rads förfriskande våg. Tills böljan/dikten i slutraderna jublande flödar fram ur de omgivande trädens skuggor. Dikten är själv den vederkvickande källa som muntert parlerande springer fram ur klippan, det motspänstiga språket. ”Värd ett offer av sött vin i en krönt pokal”: skönare svenska finner man ingenstans. ”Till Bandusia” är ett ovanligt övertygande exempel på att trohet i poesi alltid lönar sig. Och att en översättning kan bli nyskapande redan genom ansträngningen att återskapa den kärlek man kan känna för en dikt på ett annat språk.
Till Bandusia
O Bandusias våg, källa, som glaset klar,
Värd ett offer av sött vin i en krönt pokal,
Dig ett kid skall i morgon
Skänkas. Pannan av späda horn
Svälld, re’n älskog och krig hotande förespår.
Fåfängt! Ty med sitt blod måste min yra hjords
Ättling färga din svala
Genomskinliga ådra röd.
Dig det kvävande kvalm Sirii heta dar
Sprida, kommer ej vid. Huld du förfriska vet
Oxen, tröttad av plogen
Och den flock som av ull bekläds.
Dig bland källor jag skall skänka ett frejdat namn,
Då jag sjunger hur prydd klippan av ekar står,
Ur vars skugga din bölja
Språksam dansar i dalen ner.
Adlerbeth gick bort den 7 oktober 1818.