Svenskt översättarlexikon

Under sin uppväxt på ön Vinga utanför Göteborg, där han föddes den 12 mars 1890, omgavs Evert Taube dagligen av främmande språk som talades av gästande sjöfolk eller fanns skrivna på ilandflutet vrakgods – ”underbara fynd, en världspoesi av flytande varor!”, som han skriver i sin självbiografiska prosabok Jag kommer av ett brusand’ hav (1952). Det kunde vara trasiga sjömanskistor med kärleksbrev och visböcker, mahognybjälkar, livbåtar och buteljer – med budskap från Skottland, Cadiz, Provence, Ecuador, Colombia eller Jamaica. Han nämner också hur en kubansk cigarrlåda kom att inspirera till visan ”Flickan i Havanna”. Och beskriver att han vandrade omkring ”i den ljuvligaste tropiska vind, i bambulundar och i rosengårdar under flickan Puros fönster” – hur än vinterstormarna rasade på Vinga. I samma bok skriver han också om att han som mycket liten var ”rädd för allt utländskt som för döden”, tills han som fyraåring hörde en julvisa sjungen av en fransktalande lots som hette Cornelius: ”... då ville jag dit där barnen, som Cornelius påstod, sjöng sådana visor om julen. Och det var i Normandie”, skriver Taube.

Man kan alltså säga att Evert Taube redan från början blev en översättare. Och att detta översättande fick en avgörande betydelse för hans författarskap i vilket han oavbrutet strävar efter att förbinda hemma och borta, nära och fjärran, det välbekanta med det främmande. Som när han i visorna flätar samman Sverige med världen genom att rimma ihop ”atención” med ”Johansson”, ”feberträn” med ”Bohuslän” och ”genuaskutan” med ”den svenskbyggda lutan”. Eller som när han i sina reseberättelser alltid tycks känna igen sig – vart i världen han än kommer. 

Taube skiljer sig från många stora reseberättare genom sitt förbindande perspektiv, att han aldrig gör en poäng av hur annorlunda det är ”där borta” jämfört med ”där hemma”. Förmågan att se förbi sin egen horisont aktiverades på allvar när han som artonåring, mot sin innersta vilja, kastades ut i världen som sjöman på en ångestladdad resa med S/S Australic 1908. En resa som bland annat fick honom att möta den hinduiska kulturen på Sri Lanka och föreställa sig ett möte mellan Rabindranath Tagores hinduiska offersånger och sin idol Albert Engströms småländska visor, en ”jordisk harmoni” mellan bengalisk flöjt och tallpipa. Dikterna i Naivédya och skämten i tidningen Strix – ”ja, det kan gå på ett ut”, skriver Taube i ett brev till en ungdomsvän.

Taube var med allt detta tidiga översättande mellan språk och kulturer väl rustad för sin femåriga immigranttillvaro i Argentina mellan åren 1910 och 1915. Här blev han en del av en flerspråkig kosmopolitisk värld, i synnerhet i storstaden Buenos Aires. Med tiden blev han spansktalande, till den grad att han såg spanskan som sitt andra modersmål – och erhöll argentinskt medborgarskap. I mötet med denna kultur, dess diktning och musik, börjar också det skrivande och musicerande som Taube efter hemkomsten till Sverige omsätter i sina tidningsreportage, sina visor och i sina prosaberättelser. En kreativ länk till spanska språket blir också hans årliga omläsning av Cervantes Don Quijote på originalspråk – och läsningen av modernisten Jorge Luis Borges, vilken han på 1960-talet starkt förordade som mottagare av Nobelpriset.

I sin sista roman Don Diego Karlsson de la Rosas roman (1962), som är en förklädd självbiografisk berättelse om en ung argentinsk gaucho, har Taube översatt Vinga till en ranch på Pampas, Västerhavet till ett gräshav, båtarna till hästar och seglare till ryttare. Men något av det märkligaste i denna på flera sätt säregna roman är känslan av att den ursprungligen har varit skriven på spanska – en aning som förstärks i en av berättelserna i Flyg till Pampas (1968) där författaren berättar om ett verkligt möte fyra år tidigare med en ung gaucho på Pampas. Hur de sitter vid en lägereld när Taube tar upp sin roman ur väskan och översätter den för honom, från bladet, från svenska till spanska.

Mycket av Taubes översättande har just karaktären av att ha uppstått mitt i steget, i konkreta situationer. I varje fall framhåller han gärna det själv. I en fiktiv intervju med sig själv i Expressen 1965 berättar Taube för signaturen Mimosa om en händelse till sjöss 1908 då han hörde en arabisk flicka sjunga sången ”When the Fields Are White with Daisies I’ll Return” på en lastlucka. Och får frågan av Mimosa om han på rak arm, i skrivande stund, kan översätta den för henne. På vilket han svarar: ”Det borde jag väl kunna. När jag kan skriva världshistoria skall jag väl kunna översätta från engelska till svenska! Alltså: innehållet är en typisk sydengelsk lyrism.” Och därpå följer den rimmade översättningen som börjar: ”En gång kom jag ner till strand/just när en brigg skulle iväg…”

Taube var alltså något av en tillfällighetsöversättare och översatte heller aldrig ett helt verk. Men översättandet var ändå av högsta vikt för honom. Som David Anthin visat är det dialogen med traditionen som är central, där han som översättare är fri att tolka andra poeter utifrån sig själv som poet. Goda exempel på detta är översättningarna av fyra Shakespearesonetter i diktsviten ”Diktaren och Tiden” från 1946 och av Robert Burns dikt ”A Red, Red Rose” som Taube förvandlade till ”Min älskling” från 1943. Taube fick en skotsk 1700-dikt att dofta av ett nutida Bohuslän genom att göra den röda rosen till en skär vildros – dessutom till en melodi som är en argentinsk milonga. Detta tillsammans gör visan ”Min älskling” till Taubes kanske allra främsta översättningsbedrift, såväl poetiskt som musikaliskt.

Det mest ambitiösa översättningsprojektet som Taube tog sig an var det som ledde fram till prosaboken Vallfart till Trubadurien och Toscana (1957), i vilken han översatte och tolkade medeltida provensalsk lyrik av bland andra Bernard de Ventadour och medeltida italiensk lyrik av Guido Cavalcanti. En avlägsen poetisk kultur som öppnade dörren till den moderna västerländska poesin och som länge hade attraherat Taube för dess nya och omvälvande syn på livet, kärleken och konsten, där mannens barbariska roll i förhållande till kvinnan radikalt förändrades då den förvekligades och feminiserades. Om sin översättning av trubaduren Bernard de Ventadour skriver Taube: ”Vad den dikt beträffar som jag översätter såsom avslutning, ’Min själ är rusig…’ så kan man om den säga att så skulle Bernard från Ventadour sjungit om svenskan varit hans modersmål”. Och i ett brev till sin son Per-Evert under arbetet med boken betecknar han denna översättning som ”min transsubstansiering till swensko”, alltså som en form av förvandling. 

I Gå lilla ballad, och finn min härskarinna skriver Jan Olov Ullén om Taubes översättningar av Cavalcanti att vackrare italienska aldrig skrivits på svenska: ”Även om Taube oftast förhåller sig självsvåldigt till ordalydelsen i originalet blir det ändå, på något vis, precis rätt. [...] En sak offrar Taube aldrig: det vackra klara språket med dess rim, inrim och assonanser – för att inte tala om den inre musiken, den spelande intelligensen: ’logopoeia’ som Ezra Pound kallade det.”

Taube skriver själv i Vallfart om sina översättningar: ”Därvid tror jag mig ha kommit underfund med hur Cavalcanti skulle ha utfört de tre sonetterna om svenskan varit hans modersmål. Istället för att överflytta Cavalcantis italienska språk till svenska har jag därför överflyttat svenska språket till Cavalcanti.” En av tre sonetterna, ”Ung kvinna i Tolosa” lyder på följande sätt:

Uti Tolosa finns den unga kvinna

av ädel bör vars vackra ögon har

just samma blick som gör min härskarinna

i Florens fängslande och underbar.

Min själ i uppror bjöd mig fort försvinna

från denna sydländskt fagra amorosa,

och tanken flydde till min rätta kvinna,

men hjärtat brann för flickan i Tolosa.

Jag såg bestört den rättas kärlek brinna

i ögats djup hos denna andra kvinna

som hjärtat nu så ivrigt eftertrår.

En häftig smärta! Och jag återfinner

mig själv, när ungmön gäckande försvinner

liksom en pil, ryckt ur ett dödligt sår.

När Svenska Akademien år 2020 gav ut Vallfart i Trubadurien och Toscana i sin klassikerserie var det ett betydande erkännande av Taube som prosaförfattare, och som översättare.

Sonen Per-Evert, som tidigt bosatte sig i Frankrike, blev på flera sätt viktig för Evert Taubes senare översättningsarbeten. Korrespondensen var riklig och deras dialog nådde en höjdpunkt i teveprogrammet Vid Fontaine de Vaucluse sjunger Petrarca om Laura som sändes i mitten av 1960-talet – där far och son, på plats i Provence, sitter och samtalar om hur man översätter Petrarca. Detta följdes av att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning publicerade sex Petrarcatolkningar och en tolkning av en provensalsk dikt av Taube – den 22 oktober 1966, samma dag som han promoverades till filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet. Enligt hans litterära sekreterare Inga-Britt Fredholm skall han då ha refererat till denna publicering som sin ”doktorsavhandling”. Så allvarligt såg han alltså på sitt översättande.

I sin essä ”Översättarens uppgift” talar Walter Benjamin om översättningens yttersta ändamål, vilket är att ”befästa språkens släktskap sinsemellan”, och menar att språken inte är varandra främmande utan ”inbördes besläktade i vad de önskar utsäga”. Ett perspektiv som går att känna igen i Taubes outtröttliga förbindande mellan hemma och borta och i hans krav på sig själv som diktare – ”att hålla förbindelserna mellan folk och hav öppna genom det skrivna ordet”. För Benjamin är översättningen ”den enda plats där ekot i det egna språket kan ge en återklang av verket på det andra”. Översättarens uppgift är (Benjamin citerar här Rudolf Pannwitz) att få det främmande språket att sätta det egna ”i svallning”. Och få översättare har väl levt i sådana svall som Evert Taube, även rent bokstavligt talat.

Evert Taube avled den 31 januari 1976 i Stockholm.