Emma Silfverstolpe, 1841–1911
Emma Julia Wilhelmina Wensjoe föddes den 3 december 1841 i Uppsala. Hennes far Ture Wensjoe var kyrkoman och hovpredikant, företrädare för prästeståndet vid flera riksdagar och författare och översättare av en rad inflytelserika teologiska verk. Modern hette Kristina Sofia Vilhelmina, född Elgenstierna. Den barnrika familjen flyttade 1848 till Mariestad, där fadern blivit befordrad till kyrkoherde. Han förflyttades därifrån till Klara församling 1856.
År 1873 gifte sig Emma Wensjoe med den 26 år äldre godsägaren och kunglige sekreteraren Carl Fredrik Gustaf Silfverstolpe (Silfverstolpe i Näs), som var änkling, och blev styvmor till flera barn.
Silfverstolpe översatte ett sextiotal skönlitterära verk under 1880-talet och 1890-talet, huvudsakligen kvinnliga, engelskspråkiga författare som skrev för kvinnor och flickor. Drivkrafterna bakom den ganska sena översättardebuten är oklara. Längre fram, efter makens död 1895, skulle Silfverstolpe bo tillsammans med översättarkollegan Hanny Flygare.
En stor del av Emma Silfverstolpes verkförteckning upptas av uppbygglig barn- och ungdomslitteratur. Hon samarbetade med Fritzes bokförlag, och många av översättningarna gavs ut i serien Nytt bibliotek för barn och ungdom. Hon låg också bakom flera titlar av den irländska författarinnan och kvinnosakskvinnan L.T. Meade (pseudonym för Elizabeth Thomasina Meade Smith), av Silas Hocking och Mrs Alexander (pseudonym för Annie French Hector).
Den mest iögonenfallande titeln i urvalet var den bulgariska klassikern Under oket (1894) av Ivan Vazov. Silfverstolpe utgick från Edmund Gosses engelska översättning från samma år. Slavisten Alfred Jensen, som hade givit Vazov viss introduktion i Sverige genom en serie artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, skrev i en recension av översättningen i samma tidning (12/1 1895) att den engelska förlagan var ”så förträfflig, att den för öfrigt språkskicklige svenske öfversättaren äfven lyckats lämna en tolkning, hvarmed både förläggaren och allmänheten kunna vara fullt nöjda”. Jensen blottlägger samtidigt sin egen syn på såväl sekundäröversättning som strykningar:
Den svenska upplagan är på åtskilliga ställen något förkortad, dock utan att på minsta vis störa sammanhanget. Stilen är synnerligt ledig; det litterära och kulturella har kanske förlorat en smula af sin karaktäristiska färg genom öfversättarens moderna konversationsuttryck, men detta tjenar ju endast till att göra boken njutbarare för en ’västerländsk’ allmänhet’.
Jensens enda anmärkning, vid sidan av slavistens korrigeringar av icke-slavistens namntranskriberingar, är att Silfverstolpe har ryggat för de ”bland slaverna vanliga svordomarne”. Dessa, menar han, bör ”modereras vid återgifvningen på vårt språk, då de på deras tungomål icke hafva en så rå klang som hos oss”, något som Silfverstolpe också gjort. Däremot uppskattar han inte hennes användning av ”den pryda, hycklande förkortningen f-n”.
En stor del av Silfverstolpes översättningar publicerades som följetonger i dagstidningar, i första hand konservativa Nya Dagligt Allehanda. Följetongen var vid denna tid en central litterär publiceringsform, och inte sällan anlitades en och samma översättare till att fylla upp följetongsutrymmet under en hel sammanhängande period. Så fick Silfverstolpe exempelvis översätta en stor del av följetongerna i Nya Dagligt Allehanda 1911 – långa romaner som oftast inte kom i tryck på andra sätt. De bibliografiska informationsluckorna är stora vad gäller den här typen av översättningar, och sannolikt låg Silfverstolpe bakom betydligt fler översättningar är vad som är känt.
Emma Silfverstolpe avled på Lidingö den 2 september 1911.