Emily Dickinson i svensk översättning

Dagerrotyp 1846 eller 1847

Emily Dickinson (1830−1886) är en av förgrundsgestalterna inom den moderna amerikanska lyriken. I likhet med Edith Södergran i det svenska språkområdet förde hon en undanskymd tillvaro, och hennes diktning fick genomslag först efter hennes död. Inte minst skulle hon få betydelse för den framväxande litterära modernismen. De flesta av Dickinsons dikter publicerades postumt; kvarlåtenskapen bestod av 1800 dikter. Efter trebandsutgåvan Poems (1890-1896), som sammanlagt bara innehöll omkring femhundra dikter, följde en strid ström av rivaliserande utgåvor fram till 1945, då ytterligare 667 av de arton hundra dikterna publicerades. Först tio år senare hade Dickinson alla dikter publicerats i och med standardverket The Poems of Emily Dickinson (1955) redigerade av Thomas H. Johnson, som bland annat kunde återföra vissa dikter till sin ursprungsform och presentera dem i kronologisk ordning.

Tidiga svenska översättningar

Emily Dickinson omnämns för första gången i svenskt sammanhang av Klara Johanson i Samfundet De Nios årsbok Vår tid (1916). Som tongivande kritiker var Johanson sannolikt den som väckte intresse för Dickinson hos flera senare översättare och introduktörer, så som Margit Abenius, som skrev den första längre essän om Dickinson (i Bonniers Litterära Magasin 1934:7), och Johannes Edfelt respektive Ellen Löfmarck, som kom att svara för några av tidigaste översättningarna.

Det var emellertid Erik Blomberg som var först att översätta en Dickinsondikt till svenska, vilket skedde med dikten ”Utan karta” som ingick i Blombergs översättningsantologi Nya tolkningar (1931). Blomberg var under 1930-talet den flitigaste Dickinsonuttolkaren i Sverige, om än bara med enstaka dikter i tidskrifter och översättningsvolymer. Under 1940-talet utkom Johannes Edfelts översättningar, från den första dikten, ”Väntan”, i Tolkningar av tysk, engelsk och amerikansk lyrik (1940) till flera uppskattade översättningsantologier och separata översättningar i tidskrifter. Blombergs och Edfelts 28 översättningar samlades slutligen i den lilla volymen Dikter (1949), en avskalad utgåva utan introduktion, vilket tyder på att den tilltänkta läsekretsen förväntades vara väl införstådd med Dickinsons författarskap. I Svenska Dagbladet (13/6 1950) noterade Olof Lagercrantz vid samma tid att Dickinson saknades i den senaste upplagan av Nordisk Familjebok (1923) och skrev att hennes ”poesi är en angelägenhet för några få finsmakare”. Han gladde sig åt att de svenska översättarna börjat hitta fram till författarskapet.

Blombergs och Edfeldts översättningar fick i stort sett ett positivt mottagande och betraktades som dikter i sin egen rätt. Exempelvis Anders Österling skrev om ”Seger” att Blombergs tolkning var ”likvärdig med originalet” (Stockholms-Tidningen 31/10 1949). Kritikern Bertil Gedda framhöll översättarnas mästerliga behandling av den rimmade strofen (Ny Tid 17/11 1949), något som visserligen tillbakavisades av andra som menade att Edfelt var för rigorös i sitt formanspråk (Holger Oijens i Göteborgs-Tidningen 1/3 1950). Denna tankegång har återkommit hos senare tids kritiker. I en återblick på Edfelts och Blombergs översättningar menade Tommy Olofsson (Svenska Dagbladet 6/10 1986) att de skapat ”hantverksmässigt finslipande svenska versioner av hennes dikter”, poetens ”provisoriska, skissartade, lite stötiga och liksom andtrutna stil har de omvandlat till lugn och formfulländad vers”. Vad som avsågs var bland annat att översättarna inte tagit hänsyn till Dickinson välkända, vidlyftiga bruk av tankstreck och att de hade överfört halvrim som helrim.

Nästan samtidigt med Blombergs och Edfeldts samling utkom ett Dickinsonurval i översättning av Ellen Löfmarck: Emily Dickinson. En introduktion med lyriska tolkningar (1950), innehållande 60 dikter, deras utgivningshistoria, en biografisk essä, samt några brev av poeten. Löfmarcks fylliga utgåva utgjorde ett slags egentlig introduktion av Dickinson på svenska. Olof Lagercrantz skrev i ovannämnda text att Löfmarcks essä var ”utomordentligt välskriven och insiktsfull” och att dikterna interfolierades av översättarens ”mjuka, kärleksfulla och ändå nyktert klarsynta kommentarer”. Men även om introduktionen var ”förstklassig” ansåg Lagercrantz att själva tolkningarna saknade ”pregnans och känsla för ordens värde”, det var ”urvattnat, banalt” och utan ”sting helt och hållet”. Han föredrog Edfelts och Blombergs tolkningar, men såg det ändå som att Löfmarck gjort den svenska litteraturen en stor tjänst med sitt urval. Anders Österling menade också att översättningarna saknade artistisk finess (Stockholms-Tidningen 27/3 1950) och Ebba Lindqvist skrev att översättaren misslyckats och sökte en förklaring i att Löfmarck inte var ”skald” utan tandläkare till yrket (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 13/4 1950).

Att två svenska översättningsurval publicerades i slutet av 1950-talet hängde säkerligen samman med att kulmen nåddes för det Dickinsonintresse som vuxit fram i poetens hemland i takt med modernismens framväxt samt med den litterära modernismens bredare genombrott i Sverige först under dessa år.

En andra våg av översättningar

Det dröjde till 1986 innan en ny Dickinsonvolym utkom på svenska, Mitt brev till världen, i urval och med kommentarer av Sven Christer Swahn. Utöver de tidigare översättningarna av Blomberg, Edfelt och Löfmarck inkluderade Swahn egna tolkningar och bidrag av Britt G. Hallqvist och Lars-Inge Nilsson, vars bidrag tidigare publicerats i tidskrifter. Dikterna är försedda med nummer för att korrespondera med Johnsons standardverk. I synnerhet Swahns tolkningar blev föremål för recensenternas intresse. Hans lekfulla, ofta drastiska ton ansågs bryta av mot tonen i tidigare översättningar – exempelvis var Swahn den förste svenske översättaren som framhöll vikten att behålla Dickinsons tankstreck. Han hade den rätta ”språkliga påhittighet som fordras för att rädda över Emily Dickinsons poesi till svenska”, skrev Tommy Olofsson (Svenska Dagbladet 6/10 1986), som lovordade tolkningsvolymen överlag: ”Den visar Emily Dickinson i helfigur, i hela hennes subtila sammansatthet. Man får en god föreställning om hennes poetiska skicklighet”. Andra kritiker menade att Swahn inte lyckades överföra Dickinsons fräna ton, vilket recensenten Lisbeth Larsson däremot hävdade att Löfmarcks äldre tolkningar lyckats med (Sydsvenska Dagbladet 4/3 1987).

Ett knappt årtionde senare följde ytterligare två urval, båda publicerade 1993: Dikter, i översättning och med förord av Lennart Nyberg, och I lost a World the other day! Emily Dickinson, liv och diktning, i översättning och med förord och kommentarer av Patrik Reuterswärd. Båda volymerna är tvåspråkiga och likt Swahn har även Reuterswärd numrerat dikterna efter den amerikanska standardutgåvan. Nyberg har i sitt urval fäst vikt vid att Dickinson själv ordnade många av sina dikter i sammanbundna manuskripthäften om 20‒25 dikter och inkluderar i urvalet ett häfte från 1863 i dess helhet.

I Dagens Nyheter (15/2 1993) fick Nybergs översättning kritik av recensenten Claudia Lindén, som menade att översättaren på flera ställen inte beaktat Dickinsons vanligt förekommande könsbestämning av substantiv, där engelskan i regel saknar genus. Recensionen ledde till en kort ordväxling i Dagens Nyheter (5/3 1993) mellan översättaren och recensenten. Lindén utvecklade denna feministiskt orienterade kritik nästan ett decennium senare i Lyrikvännen (2001:2), där hon inte bara återigen granskade Nybergs översättning utan också belyste såväl Reuterswärds som Swahns översättningar utifrån samma perspektiv. Lindén gav flera exempel på hur bruket av könsbestämningen hade neutraliserats i de svenska versionerna, vilket enligt henne var en ”tolkningspraktik som också går helt i linje med den traditionella och patriarkalt ömsinta men reduktionistiska receptionen av författarskapet”. Dickinsons ”Remorse – is Memory – awake / – Her Parties all astir –” blir exempelvis hos Nyberg till ”Ånger – är minne – som vaknat – / och väckt upp allt sitt folk –” och hos Swahn till ”Ånger – är minnet – vaket – / det grupperar sig snabbt som förr –”.

Dickinson på 2000-talet

I början av 2000-talet utkom ytterligare Dickinsonöversättningar. I antologin Texter. Från Sapfo till Strindberg (2006) översatte Eva Bruno, Horace Engdahl och Caj Lundgren sammanlagt 25 dikter. Några år senare publicerades översättaren Ann-Marie Vinde två urval, först Min flod flyter mot dig (2010) som följdes av Poeter tänder bara lampor (2017). Båda utgåvorna utmärker sig genom sin akademiska inramning; de är inte bara försedda med förord utan även med utförliga beskrivningar av Dickinson poetiska och språkliga egenheter och ingående redogörelser för översättningsarbetet. Dikterna är publicerade jämte sina engelska original med Vindes förklarande noter om överväganden som gjorts under tolkningsarbetet. I efterordet till Min flod flyter mot dig skriver Vinde att hon så troget som möjligt försökt återge Dickinson på svenska, vilket enligt henne innebär att dikternas formella aspekter har haft företräde framom innehållet; hon har främst beaktat rytm och rim och med filologisk nit strävat efter att göra en översättning – inte en tolkning. Vindes sätt att närma sig Dickinson med en akademisk ambition var något som kritiken tog fasta på. I Upsala Nya Tidning (5/1 2001) menade Bo Gustavsson att den akademiska inramningen stal energi från dikterna i Min flod flyter mot dig:

Det spelar ingen roll hur många lärda kommentarer Ann-Marie Vinde levererar om inte dikterna lever och andas. Den första fråga som Emily Dickinson ställde till sin mentor Higginson var: ”Is my Verse alive?” Det är också den första fråga som varje översättare bör ställa till en tolkad text.

Men Vindes översättning blev en vattendelare. Kritikern Björn Kohlström skrev på sin blogg (Bernur, 8/9 2010) att Vindes urval skulle bli ”ett standardverk som utplånar den solkiga smaken från tidigare havererade försök att tämja Dickinson”. Enligt Kohlström talade Dickinson äntligen svenska, vilket gjorde boken till något för både den oinvigda och experten. Magnus William-Olsson (Aftonbladet 30/10 2010) intog ett slags tredje ståndpunkt och menade att Vindes volym hade sin stora förtjänst i det att den åskådliggjorde den komplicerade översättningsprocessen; han beskrev den närmast som en studie i ”översättningens konst”.

Vindes metod för den andra volymen Poeter tänder bara lampor var densamma, men hon tog här större hänsyn till originaldikternas olika efterlämnade versioner.

År 2012 utkom poeten Ann Jäderlunds översatta urval Gång på gång är skogarna rosa, med förord av Staffan Söderblom och ett översättarens efterord med en känslig redogörelse för översättningsprocessen. Jäderlund har för sin översättning gått tillbaka till manuskripten för att jämföra de olika bevarade versionerna och kombinera skilda element från olika varianter, särskilt vad gäller radindelning och interpunktion; ambitionen har varit att komma så nära Dickinsons intentioner som möjligt. I efterordet skriver Jäderlund att hennes översättningar är mer närsynta och kantiga än föregångarnas, men hon framhåller att det viktigaste för henne har varit att behålla dikternas grammatiska och semantiska egenheter framom dikternas mer formella drag. I kontrast till Vinde är Jäderlund mer inriktad på att eftersöka dikternas innebörd och ifrågasätter rytmens och rimmens betydelse för dikterna med stöd av de oregelbundenheter och inkonsekvenser som Dickinsons dikter har. Som översättare upplever Jäderlund att dessa ”påminner om tänkandets rörlighet och komplexitet” och ser detta som mer betydelsefullt för dikten än formmässig konsekvens. Eva Ström skrev i Sydsvenskan (30/11 2012): ”Jäderlunds nydanande översättningar som lägger sig så nära, nära Emily Dickinsons egna ord gör att jag tycker mig läsa dessa dikter för första gången”. Magnus Ringgren däremot distraherades snarare av Jäderlunds poetiska röst och betraktade översättningarna som ”en samling märkvärdiga dikter av Ann Jäderlund själv” (Aftonbladet 23/10 2012).

Nedan ges ett prov på Vindes och Jäderlunds översättningar genom de första två stroferna ur ”I felt a funeral in my Brain” (nr 280 i Johnson):

I felt a Funeral, in my Brain,
And Mourners to and fro
Kept treading – treading – till it seemed
That Sense was breaking through –


And when they all were seated,
A Service, like a Drum – 
Kept beating – beating – till I thought
My mind was going numb –


Det var begravning, i min hjärna,
och sörjande trampade av
och an – tills att det var som mitt
förstånd mig övergav –


och när de alla var på plats,
som trummor – dånade –
och dånade en gudstjänst – tills
jag trodde huv’et domnade –
                                            - Ann-Marie Vinde

 

Det var en Begravning i min Hjärna,
Och Sörjande som fram och åter
Trampade – och trampade – tills
det var
Som Sinnet bröt igenom –


Och när de alla satt sig ner,
En Mässa, likt en Trumma –
Slog – och slog – till dess
jag trodde
Min Tanke skulle domna –
                                        - Ann Jäderlund

Ett tillskott till den svenska Dickinsonutgivningen är publiceringen av poetens Brev till familj, vänner och författarkollegor, ett urval i översättning av Lena Karlin och med inledning och kommentarer av Josefin Holmström.