Svenskt översättarlexikon

David Sprengel (egentligen David Åkerblom) debuterade tidigt som kritiker under Oscar Levertins beskydd och gjorde sig snart bemärkt som spetsig och kontroversiell skribent. Hans första egna bok, De nya poeterna (1902), var en polemik redan i titeln: de nya poeter, som han slår ett slag för, är åttitalisterna som han kontrasterar mot en senare generation. En längre vistelse i Danmark resulterade i reportageboken Från det moderna Danmark (1904), där han bland annat ger ett starkt uppskattande porträtt av Georg Brandes. Levnadsteckningen Oscar Levertin utkom 1907.

År 1921 mötte Sprengel Agnes von Krusenstjerna, som han gifte sig med samma år. Fram till hennes död år 1940 ägnade han sitt hetaste engagemang åt att stötta hustrun och hennes författarskap genom själskriser och presskampanjer. Han sista bok är en samling av debattinläggen i Krusenstjernafejden: Förläggarna, författarna, kritikerna. Om Agnes von Krusenstjerna och hennes senaste arbeten (1935). Sprengels över hundra sidor långa inledning är en rasande stridsskrift, en klassiker på området, med framsynta varningar för nazistiska idéströmningar; här lämnas inget skepp obränt. Ett urval av hans artiklar utgavs 1990.

Men Sprengels stora insats är ändå hans översättningar. Som översättare debuterade han 1901 med att tolka bröderna Goncourts Renée Mauperin och den norske populärskriftställaren Jakob Hilditchs Vildmarkshistorier och hvardagsöden. År 1902 utkom tre volymer översatta från danska: Kierkegaards Förförarens dagbok, Herman Bangs Sommarnöjen och samme författares Två hem. Den sistnämnda blev ödesdiger för Sprengel: i stora artiklar i Dagens Nyheter och Stockholms-Bladet påtalades en rad elementära fel och danismer i översättningen och den 1 december 1902 publicerade Beyron Karlsson i DN kåseriet "Den skinnsjuke greven" där han med anledning av Sprengels danismer gjorde en parodi på felöversättningar från danskan – ett kåseri som gav stort eko och än i dag är berömt. Sprengel begav sig utomlands, där han i huvudsak uppehöll sig fram till 1912, och fortsatte därifrån sin översättarverksamhet. År 1904 utgav han en översättning av Henri Murgers Från bohèmens värld och 1907 en volym med texter av Voltaire som bland annat innehåller hans mest lästa och många gånger omtryckta översättning, Candide.

Sommaren 1906 träffade han Karl Otto Bonnier i Florens och ingick med honom ett avtal om att översätta Rousseaus Bekännelser. Bonnier hade lovat Sprengel två års försörjning för arbetet. När tiden gick ut var arbetet långtifrån klart. Efter många förseningar och krav på mer pengar utkom första delen till Rousseaujubileet 1912 och nya band utgavs 1914, 1917 och 1922. Det hela artade sig till att bli ett storverk i svensk översättningslitteratur och blev det också, men det förblev ändå ofullbordat. Sprengel hade inlett i stor stil med mängder av utförliga noter och belysande appendices, men de sista volymerna innehåller bara notsiffror och inga noter eller kommentarer, som enligt uppgift ska publiceras i kommande volymer. Han förlyfte sig på uppgiften och förmådde aldrig koncentrera sig på att fullborda den.

Under arbetets gång hade Sprengel bestämt sig för att ta med alla de tre självbiografiska skrifter som Rousseau författade, alltså även Rousseau domare över Jean-Jacques: Dialoger och En enslig vandrares drömmerier. Han översatte också dessa båda verk, och i den fjärde volymen 1922 ingick det första avsnittet av Dialoger. Den planerade femte volymen, som omfattade resten, låg vid Sprengels död 1941 i ombrutet korrektur i Bonniers arkiv. Påbörjade men aldrig färdigskrivna noter till flera av volymerna ligger där än i dag i spaltavdrag. År 2000 utgavs En enslig vandrares drömmerier av tidskriften Aiolos och 2016 Dialoger av Jan Stolpe. Först drygt hundra år efter starten förelåg alltså de tre samlade verken komplett på svenska.

Trots sitt ofullbordade skick är utgåvan av Rousseaus självbiografiska skrifter en märklig prestation: en kraftfull och spänstig prosa, lyhörd inför originalet och aldrig mekaniskt bunden av dess syntax. Sprengel har ett egenartat idiom som väl fångar nerven och spänningen i Rousseaus prosa. Han firar också triumfer som kommentator. Noterna och kommentarerna hotar stundtals att svälla ut till större omfång än huvudtexten: det har med rätta sagts att det var i marginalanteckningens och sidokommentarens genre som Sprengel fann sin kanske mest adekvata uttrycksform. Den populära utgåvan av de sex första böckerna i Bekännelser som i många år har utgivits i Forumbiblioteket (av Natur & Kultur 1999) är dessvärre en moderniserad version där översättarens särpräglade prosa har förvanskats. Ett omtryck av den ursprungliga texten men utan noterna och kommentarerna utkom till det nya Rousseaujubileet 2012.

År 1922 översatte Sprengel en volym med Filosofiska romaner av Voltaire och 1925 startade han bokserien Ryktbara sedeskildringar där han utgav sex volymer med utförliga inledningar och noter och mängder av illustrationer: Louise d'Épinays Fru de Montbrillants ungdom, bröderna Goncourts Renée Mauperin i ny upplaga, Diderots Nunnan och Jakob fatalisten, Thomas de Quinceys En engelsk opieätares bekännelser och Bandellos Renässansnoveller. Avsedd för samma serie var Rousseaus stora roman Julie eller Den nya Héloïse, som låg färdigöversatt, illustrerad och till största delen ombruten vid Sprengels död: ytterligare ett omfattande projekt som han inte kunde samla sig att avsluta. Redigerad och kompletterad av Jan Stolpe utgavs romanen 1999. En översättning av Diderots Rameaus brorson ska också enligt tryckerianteckningar ha legat färdig men finns inte bevarad.