Svenskt översättarlexikon

Curt Per Assar Berg föddes i Umeå den 16 maj 1901 som son till rådman Knut Berg och dennes hustru Gunhild, född Brodin. Efter skolgång i Umeå genomgick han militär utbildning i hemstaden, tidvis parallellt med studier och begynnande karriär som musikkritiker, förlagsredaktör och översättare i Stockholm. Han blev 1928 löjtnant vid reserven i Norrlands dragonregemente och skulle 1943 utnämnas till ryttmästare. Litteraturstudier vid Stockholms högskola gav honom omsider en fil.kand. 1932.

Curt Berg var tidigt en utvecklad musikentusiast, men vid flytten till Stockholm i början av 1920-talet blev hans högt ställda förväntningar på huvudstadens musikliv stukade i mötet med verkligheten. För att göra något åt situationen och höja musiklivets nivå kom han att engagera sig som musikkritiker, från 1924 vid Bonniers Veckotidning och från 1929 vid Dagens Nyheter. Där efterträdde han snart den fruktade Wilhelm Peterson-Berger som förste recensent och övertog delvis hans konservativa hållning till den modernare konstmusiken. Likafullt var han en av de mer tongivande musikkritikerna i Sverige under 1900-talet. Under andra världskriget markerade han skarpt mot orkesterledare som lät sig utnyttjas i de krigförande ländernas propaganda.

Parallellt med detta tog Curt Berg 1926 plats i redaktionen för Albert Bonniers förlag, där han blev kvar i årtionden, i långa perioder med ansvar för den särskilda översättningsavdelningen. Bonniers var också utgivare av Bergs succéroman Blå dragonerna (1936), en skildring av kasernlivet i hemstaden Umeå. Boken trycktes om flera gånger och översattes till många språk, men trots framgången var Berg mycket sparsamt verksam som författare därefter.

Åren 1927−1949 var Curt Berg gift med författaren Eva Berg, född Ekström. I äktenskapet föddes tre barn: Jan, Mikaela (senare Leckius) och Catherine. Samtliga skulle ägna sig åt skrivande och översättning. I ett andra äktenskap med Astrid Arehn 1949−1962 föddes dottern Annakarin.

Det redaktionella arbetet på Bonniers översättaravdelning innefattade korrespondens med översättare och redaktionell bearbetning av deras manus, ibland också att ge riktlinjer åt översättarna i deras arbete. Exempelvis framgår av ett brev till Berg från Eva Alexanderson (30/12 1936) att han på förhand önskat att hon kunde ”göra språket lättare och fritt från de tunga spanska formerna” då hon översatte José Ortega y Gassets Det ryggradslösa Spanien. Under arbetet hade emellertid Alexanderson kommit på andra tankar och menade i sitt svar att ”det är nästan omöjligt att göra något kåseri av boken, och stilen är sådan, att det är svårt att översätta fritt utan att bryta med logiken”. Möjligen ville Berg inte finna sig i detta, för boken utkom senare på Natur och Kultur. Av andra brev framkommer att Berg bett översättare att göra omfattande ingrepp för att stryka och korta ner i texterna.

Bergs egen översättargärning var till stor del begränsad till mellankrigstiden. Samtida romankonst från norra Europa var hans ena huvudinriktning. Det första arbetet i den riktningen var Nordahl Griegs internationella genombrottsroman Skeppet går vidare, utgiven i Bonniers Gula serie 1925, med åtskilliga senare omtryck. Ytterligare en av 1920-talets mest uppmärksammade skandinaviska debutanter var dansken Jacob Paludan, vars Fälten mogna kom i Bergs översättning 1928. Två år senare följde hans version av Knut Hamsuns August världsomseglaren och 1931 Sigurd Christiansens prisbelönta Två levande och en död (1931).

Den mest bestående av Bergs översättningar var hans version av Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt (1929). Ännu nio årtionden senare utkommer denna text i ständigt nya utgåvor, vars antal närmar sig trettio. Romanen var en omedelbar internationell försäljningssuccé, dessutom kritikerrosad av de flesta utom den tyska militären. Översättaren Berg lyftes särskilt fram i förlagets annonser för boken; bland annat anförde man gärna en recension av Carl Björkman, som förklarat att romanen ”förträffligt överflyttats” till svenska av ”det Bonnierska förlagets utmärkte unge översättare Curt Berg, som med fullkomlig virtuositet lyckats återge den till synes ofta oöversättbara slang, som talas i Remarques skyttegravar och på hans fältsjukhus”.

Det utkom en strid ström av krigsrelaterad prosa under dessa år, men också dramatik. Inom detta fack kan man se Bergs uppmärksammade översättning av Robert Cedric Sherriffs krigsdrama Männen vid fronten (originaltitel Journey’s End), som sattes upp på Oscarsteater 1929.

Dramatiken utgjorde det andra spåret i Bergs översättargärning. Sammanlagt låg han bakom ett tiotal dramer 1927−1941. Den första var Pedro Calderón de la Barcas klassiker Livet en dröm för Dramaten 1927, annars var det främst samtida dramatik och källspråken var tyska och engelska.

Mest spelad är hans tolkning av Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan (1929), som med Kurt Weills musik sattes upp första gången i Sverige på Komediteatern 1929. Efter urpremiären i Berlin föregående år hade Komediteaterns direktör Ernst Eklund nåtts av pjäsens rykte och bestämt sig för en försvenskning. Till en början presenterades stycket huvudsakligen som en tysk bearbetning av förlagan, den engelska 1700-talsoperan The Beggar’s Opera, med libretto av John Gay. I viss mån påverkade detta mottagandet av den första uppsättningen, då en del kritiker jämförde den svenska uppsättningen, inte med Brecht och Weill, utan med den engelska urkällan. Ganska snart kom dock den engelska förlagan att trängas åt sidan, och Tolvskillingsoperan var hädanefter Brechts och Weills.

Curt Bergs version av stycket har varit den oftast anlitade versionen på svenska scener, så också efter att Ebbe Linde 1950 presenterat en översättning som tog större hänsyn till Brechts scenanvisningar. Lindes version led emellertid av andra problem, främst kopplade till att Linde satt en så stark personlig färgning på texten. I en recension (Aftonbladet 30/8 1958) av en uppsättning på Hälsingborgs stadsteater skrev exempelvis Hartvig Kusoffsky:

Med Curt Bergs ännu i färskt minne finner man denna överarbetning fortfarande något klåfingrig. Där den ene har 8 segel och 60 kanoner har den andre bara 7 segel och 50 kanoner. Bergs text har ett enklare, mer rättframt tonfall, vilket nog kan förklara dess större användbarhet som scentext.

Också när det kommer till sångerna får man ge Berg ett visst företräde, även om både hans och Lindes sångtexter numera känns något daterade, i synnerhet på de ställen där de ”proletära” inslagen har markerats med ett mer folkligt tonfall som idag påminner mer om buskis än om rå jargong. Nedan följer ett utdrag ur den välkända inledningsmelodin ”Moritat över Mackie Kniven”:

Und der Haifisch, der hat Zähne
Und die trägt er im Gesicht
Und Macheath, der hat ein Messer
Doch das Messer sieht man nicht.

 

Ach, es sind des Haifischs Flossen
Rot, wenn dieser Blut vergießt!
Mackie Messer trägt ’nen Handschuh
Drauf man keine Untat liest.

 

Uti havet simmar hajen,
visar tänderna mot dej.
Mackie han har kniven färdig,
men hans kniv den ser man ej.

 

Hajens fenor färgas röda
när det kommer blod på dom.
Mackie han bär alltid handskar,
och dom skvallrar inget om.
− Berg

 

Och en haj han haver tänder
käften full så blankt och grömt,
men Macheath, han haver kniver,
dock den kniven har han gömt.

 

Hajens fenor, dom är röda,
När som denna går på rov,
Mackie Kniven, han har handskar,
Där man ej kan spåra blod.
− Linde

Den andra versen i Bergs översättning fanns inte med i versionen från 1929 utan tycks ha tillkommit i efterhand – den finns tryckt i Brechts Fem dramer (1968) och har eventuellt uppstått på någon av de teatrar som använt Bergs text. Översättningen var i bruk länge – åtminstone fram till 1997 − men med tiden behövde den moderniseras, framförallt bli mer vågad. Exempelvis Alf Sjöbergs uppsättning på Dramaten 1969 blev mycket uppskattad, med Lena Nyman och Jan-Olof Strandberg som Polly och Mackie, men Sjöberg kände sig tvungen att göra en del uttryck hårdare, bland annat blev ”skökor” till ”luder”. Då Peter Langdal 1988 använde sig av Bergs översättning vid en uppsättning på samma scen, med Ewa Fröhling och Johann Rabenius i ovanstående roller, tog man in Hans Alfredson för att ytterligare förgrova och i grunden omarbeta översättningen för ”samtidskänslans skull”, vilket innebar att uttryck som ”arsel”, ”knulla” och ”sätta på” kom till användning.

Den intensiva översättningsverksamheten med handen på tidens puls begränsade sig för Curt Bergs del till 1920-talet och några år därefter. Enskilda översättningar utkom också senare, mest nämnvärt några populära versioner av berättelserna om Sherlock Holmes. Redan i Blå dragonerna hade Berg skildrat en ung officers möte med Doyles mysterier, som lockade ”genom sin vetenskapliga exakthet, sitt sinne för den betydelsefulla detaljen och sitt sobra språk”, vilket ”tilltalade hans sinne för det pedantiskt exakta”.

Med åren blev Curt Berg en engagerad deltagare i den teosofiska rörelsen, satt i redaktionen för Teosofisk tidskrift och översatte tillsammans med Brigitta Rodosi ett verk av den teosofiske ledargestalten Nilakanta Sri Ram.

Curt Berg avled i Stockholm den 28 april 1971.