Svenskt översättarlexikon

Det är knappast som översättare som Carl Michael Bellman gått till eftervärlden, men det var som sådan han började sin litterära bana. Han föddes den 4 februari 1740 på Södermalm i Stockholm, en stadsdel där han skulle bo fram till 34 års ålder. Födelsehuset var närmast palatsartat och familjen välbärgad, även om omständigheterna vartefter blev sämre. Bellman var äldst i en mycket stor barnaskara och fick de bästa informatorer. Som sjuttonåring började han arbeta på Riksbanken (en bana som inte helt passade hans begåvning) och som artonåring var han under några månader inskriven som student vid Uppsala universitet, innan han återvände till Riksbanken. Redan tidigt levde han över sina tillgångar, vilket ledde till att han 1763 gick i konkurs och fick lämna banken. Under större delen av sitt liv var han dock statlig ämbetsman. År 1775 blev han anställd vid Nummerlotteriet och fick året därpå titeln kunglig hovsekreterare. Vid det laget var det skrivandet och inte skrivelserna som var hans huvudsakliga syssla.

Under 1760-talet vann Bellman lokal berömmelse genom den fiktiva Bacchi Orden, som han framförde hemma hos vännen Anders Lissander. Det handlade om en blandning mellan dikt, musik och dramatik, där vänner ofta deltog i spektaklet. Samtiden beundrade Bellmans framförande, och ögonvittnen uppehöll sig inte minst vid att han samtidigt sjöng och spelade.

År 1770 skrev Bellman den första av Fredmans Epistlar, och sedan gick det mycket snabbt. Tjugofem epistlar tillkom under 1770 och spreds snabbt i avskrifter. Vid Gustaf III:s statskupp 19 augusti 1772 gjorde Bellman succé med sin skålvisa, ”Gustafs skål”, och fick därefter kungligt beskydd. Under de följande decennierna var han flitig som tillfällesdiktare, kungahyllare och dramatiker. Fredmans Epistlar publicerades först 1790, och året därpå utkom Fredmans sånger.

Bellman gifte sig 1777 med Lovisa Grönlund (1755-1847) och fick fyra söner, varav en dog i späda år.  

Sin sista vår hamnade Bellman på gäldstugan för sina skulder. Där skrev han några ark på en levnadsteckning, som lämnar mycket övrigt att önska. Vägen till dikten dröjer han dock länge vid. Den inleddes enligt skalden med att han under en feber började tala vers och sjunga så att föräldrarna ”föllo i förundran”. Uppenbarligen tyckte de att fjortonåringen behövde en informator, som kunde lotsa honom in i Diktens rike, och Lundamagistern Claes Ludvig Ennes anställdes. Ennes var litterärt intresserad, författade metriskt skickliga men rätt träiga dikter och publicerade ett par debattskrifter. Bellman ansåg att det var Ennes som lärt honom ”hantera Apollos lyra”. Liksom i alla retoriska studier förekom brevskrivning, men gossen skrev också dikter.

Ett annat viktigt element i undervisningen var översättningar, och tonåringen översatte långa texter från både franska och tyska. Det förra var det språk en bildad person förväntades kunna, det senare inte lika självklart. Familjen Bellman hade dock sina rötter i den tyska borgerlighet, som invandrat till Sverige under stormaktstiden. Det är inte omöjligt att Bellmans far hade tyska som förstaspråk och att pojken hade det med sig hemifrån. Latin – som var nödvändigt för en lärd karriär – hade däremot föga eller ingen plats i Bellmans studier. Vikten lades vid moderna språk. Han berättar att han övade sig att skriva brev på ”tyska, engelska, italienska och fransyska”. Kunskaper i italienska hade han uppenbarligen, men det är oklart hur kunnig han var i engelska.

Det var inga småsnuttar som Ennes satte sin elev att tolka från originalspråk. Vid femton års ålder översatte Bellman den franske 1600-talsförfattaren Philippe Sylvestre Du Fours Underwisning, lämnad af en fader åt sin son, som företager sig en lång resa, som trycktes 1757 – alltså när översättaren var sjutton år gammal. Ennes försåg den drygt hundrasidiga volymen med en inledningsdikt, som gjorde klart att det var ett förstlingsverk. Boken hade översatts redan 1683 av Olof Hermelin, som var inspirerad av Stiernhielms innovativa språkbruk. Bellman är mera återhållsam, och tolkningen har kallats ”ett gott skolarbete”. Samma år utkom Bellmans översättning av David von Schweinitz Evangeliska dödstankar. Volymen innehöll endast ett urval av originalets dödsförberedelser – tolv av de hundra prosastyckena och fyra av de åttiotre sonetterna. Bellman försåg boken med en dedikationsdikt till sin mor, Catharina Hermonia ─ den första bevarade originaldikten av hans hand. Översättningen av Schweinitz är en tunn volym på bara fyrtioåtta sidor, som dock fick en positiv recension av Carl Christopher Gjörwell i Den svenska Mercurius i februari 1757.

Båda översättningarna var tänkta som vitter meritering – en hjälp för en ung man att få en befattning – och när Bellman 1759 genomgick den examination som krävdes för att bli ordinarie i Riksbanken nämnde examinatorerna tolkningen av Du Four.

Vid samma tid översatte Bellman också den tyske teologen Christian Scrivers Sanna christendom eller utdrag af dess själe-skatt, som 1761 trycktes anonymt på ”egen bekostnad” hos Edman i Norrköping. Om inte Bellman nämnt den i levnadsteckningen hade vi inte känt till dess existens. Scrivers predikosamling hörde till tidens religiösa standardverk och bestod i denna tolkning av drygt sjuhundra sidor. Alla tre volymerna finns upptagna i censorn Oelreichs register under år 1755. Vid denna tid översatte Bellman dessutom åtminstone sju psalmer ur den samling andliga visor, som brukar kallas Halle-psalmboken. Någon gång under 1764 lämnade han in dem till psalmbokskommissionen, som arbetade på en modernisering av 1695 års psalmbok.

Vi ser gärna Bellman som backanalisk författare, men ungdomsöversättningarna är alla av religiösa och didaktiska verk. Han fortfor även i mogen ålder att skriva religiösa texter och publicerade 1787 en samling egna betraktelser, Zions högtid.

Nästa översättning av hans hand har åtminstone en lätt beröring med det backanaliska. År 1788 översatte Bellman en italiensk sonett till Gustaf III från Accademia degli Arcadi i Rom, och det skedde på baksidan av en obetalad krognota från källaren Duvan. Detta är för övrigt det enda bevarade arbetsmanuskriptet av Bellmans hand. Översättningen gick tillbaka på en råöversättning av Carl Fredric Fredenheim, men Bellman tycks ha förstått originalet. Samtidigt översatte han några prosaskrivelser, förknippade med kungens korrespondens med italienska akademier.

Bellmans första bok var alltså en översättning, och en sådan blev även hans sista. Som etablerad skald med både Fredmans epistlar och Fredmans sånger bakom sig översatte han under 1790-talet tysken Christian Fürchtegott Gellerts sentimentala fabler. Vid seklets mitt hade Gellert hört till de mest populära tyska författarna, och han lästes också flitigt i Sverige. Den första svenska översättningen av enstaka fabler dök upp i Tankebyggarordens Våra försök 1753, och H.F. Denissons översättning av Fabler och berättelser af C.F. Gellert kom 1767. Fablerna handlade inte bara om djur, utan också om människor, och var tänkta att roa och undervisa. Hösten 1792 sökte Bellman prenumeranter på boken, och i slutet av 1793 kom äntligen hans tolkning av Gellerts Fabler. Liksom alla böcker som Bellman själv gav ut var denna typografiskt vackert utformad, och den var dessutom försedd med ett par gravyrer av Johan Fredrik Martin. En dedikationsdikt till Gustav IV Adolf finns också med. Hovkapellmästaren Francesco Uttini hade tonsatt dikten, och noterna återfinns i bokens slut. Gellert hade dock i mycket spelat ut sin roll – han passade snarare frihetstidens kulturella klimat – och boken blev inte någon större succé.

Gellertöversättningen utgör en märklig avrundning på Bellmans bana. Han, som var svenska språkets kanske främste poet någonsin, ägnade sin sista litterära kraft åt översättning av ett omodernt verk. Detta visar dock på hur viktiga översättningar var i tiden. Bellman tycks inte ha gjort någon skillnad på Gellerts verk och sina egna – visserligen visade han inte samma stolthet som över epistlarna, men han tycks ha betraktat boken som sitt eget verk. Liksom alla i sin samtid var han ganska fri i sin översättningspraxis. Hos Gellert broderar han gärna ut, särskilt när det handlar om kvinnor och hästar, två företeelser han tyckte mycket om. Rent omfångsmässigt utgör översättningarna merparten av hans bokpublikationer – redan ungdomens översättningar är sammanlagt på över 900 sidor, och Gellert var på ytterligare 144 sidor. Översättningarna bidrar också till att modifiera bilden av Bellman. Han var i första hand Fredmans skald – det var där han var originell och nyskapande – men han var en författare som gärna prövade andra fält, också de som var torrare än Bacchi vingårdar.