Carl Anton Melander, 1846–1914
Carl Anton Melander, klassisk filolog, är på det hela taget okänd bland de svenska översättarna från de så kallade döda språken grekiska och latin, trots att han översatte och gav ut 18 sånger av Iliaden, samt flera andra antika verk som sällan, om alls översatts till svenska. Hans verk fick emellertid dålig spridning och han själv skaffade sig ett rykte som en vresig enstöring.
Melander föddes 9 februari 1846 i Alseda nära Vetlanda och växte upp i ett prästhem. Hans äldre bror, Samuel Edvard, blev senare docent i grekiska i Lund, där också Melander disputerade 1871 i samma ämne med en avhandling som utgörs av en översättning från latin till grekiska av ett urval dikter av Catullus. Efter 1873 verkade han som adjunkt i Skellefteå, där han snart gifte sig med prästdottern Anna Holmer. Paret fick två barn. Melander var också verksam som botaniker och gjorde flera färder i Västerbottens lappmarker, något som han upprepade gånger beskrev i Lundatidskriften Botaniska Notiser. Resorna tycks ha varit strapatsfyllda, med gästgivarskjutsar och roddbåtar eller vandringar ”med ränsel på ryggen och portören i en rem över axeln” (André). Då Melander under resorna lät sitt yttre förvildas blev han någon gång tagen av polis som lösdrivare. Den botaniska kunskapen märktes i hans översättningar ur Iliaden som ibland försetts med kommentarer om blommor och växter.
Den första skönlitterära översättningen kom 1877 och bar titeln Horatii Oder. Första boken metriskt öfversatt. Melander hade låtit trycka utgåvan i Umeå och distribuerade den personligen. Det lilla häftet inkluderar 38 oden av den romerske lyrikern. Tjugofem år senare, 1902, gav han samma oden ett nytt försök – Första boken af Horatius’ Oder ånyo öfversatt – även denna gång utgiven av honom själv. Under 1880-talet översatte Melander Seneca den yngres tragedi Medea (1882) och Euripides Feniciskorna (1888). Den förra belönades av Kungliga vetenskap- och vitterhetssamhället i Göteborg. Båda trycktes i Redogörelse för Allmänna Läroverken i Umeå och Skellefteå under läsåret.
Efter att hustrun gått bort i sviterna av lungsot 1891 blev Melander alltmer av en enstöring som odlade sin särprägel och tilltagande misstänksamhet mot omgivningen. Efter 1899 var han huvudsakligen ledig från sin adjunktstjänst ”för ohälsa” (André). Andra upplagan av Nordisk familjebok omnämner Melander som ”lärd och originell”, medan nekrologerna mer uttalat beskriver ”ett sannskyldigt eremitlif”, ”en enstörings dystra lif i sällskap endast med [böckerna]” och ”en afgjord misstro till [alla] medmänniskor”. Efter hustruns död började han också översätta alltmer. Bland annat utkom nu epikern Tryfiodoros 691 verser långa Trojas intagning (1894). Som ofta annars presenterade Melander översättningen med originalet som parallelltext och använde samma versmått som den antika texten. En annan författare i den homeriska traditionen som Melander översatte var Kolluthos, känd för sin korta episka dikt Helenas enlevering (1898), av Melander översatt till både svenska och latin – inte sällan gjorde han översättningar till latin för övningens skull. Varianter på samma fenomen återfinns i latinska översättningar av greken Moschos Idyller (1891) och av Runebergs ”Molnets broder” (1890) och ”Svartsjukans nätter” (1895).
Viktigare var nog översättningen av Quintus Smyrnaeus Fortsättning af Iliaden i fjorton sånger (1899–1903), vilken precis som Tryfiodoros och Kolluthos fyller ut luckor som lämnats av de homeriska eposen. Översättningen tog Melander fyra år. De första häftena utgavs i distribution av Almqvist & Wiksell, de två senare av honom själv. Enligt hans synbart förnärmade företal till det tredje häftet ska de första häftena ha sålt i cirka tjugo exemplar. Melander skänkte senare bort de egenutgivna delarna till de personer som köpt de första. Den bristfälliga spridningen av texten är särskilt beklagansvärd som denna text bara har en annan svensk översättning – Vilhelm Fredrik Palmblads Uppsala-dissertation från 1809 som innehåller de första 155 verserna. Eposet är skrivet på hexameter och inleds med en påminnelse om Hektors begravning i Iliadens slut:
Sedan gudomlige Hektor en gång nedgjorts af Achilles,
legat han hade på bål och hans ben nedmyllats i jorden,
innanför Priamos’ stad kvardröjde trojanerna ännu,
rädda för lågande nit, som besjälade morske Achilles.
Liksom i skogarne ej finns lust till att möta ett vildsint
lejon hos hornboskap och i stället den ger sig på flykten,
hoptals sökande skydd i de tätt uppväxande snåren:
likså flydde trojanerna hem i sin fruktan för bålde
mannen och kommo ihåg, hur många han mördat tillförne
Åren 1903–1906 gjorde Melander sin sista översättning: Homeros Iliaden. Han översatte 18 av 24 sånger, fördelade på tre häften tryckta på sämst tänkbara papper och utgivna på egen hand med den knapphändiga upplysningen: ”Distribueras blott af författaren”. Det är inte känt varför arbetet förblev oavslutat. Även Iliaden lär ha fått lika dålig spridning som Melanders tidigare översättningar, något som inte nödvändigtvis berodde på textens kvaliteter. I det stora hela är Melanders hexameter spänstig och hans redan då något ålderdomliga svenska är uppfinningsrik och tillåtande. I jämförelse med senare översättningar kan Melanders översättning framstå som lite mer originell – den klassiska första raden lyder exempelvis: ”Tolka, gudinna, i sång Peliden Achilles’ förbittring”. Längre fram i samma sång kan det låta så här:
Ned från olympiska höjderna gick han förbittrad och hade
kogret med locken de två samt bågen, som hängde på skuldran;
pilarna skramlade till kantänka på vredgade gudens
axel, då framåt han lopp, och han rörde sig likasom natten.
Fjärran från skeppen sin plats intog han och sände ett pilskott:
gruflig var klangen, som ljöd, af försilfrade bågen förvållad.
Boskapsvaktarne först angrep han och hundarna flinka;
därpå mot grekerna sköt han ett brännande skott, och han nådde
målet, och alltjämt brann det en hel mängd bål för de döde.
Melander är ett exempel på den egenutgivande översättaren som själv väljer ut, översätter, låter trycka och distribuerar litterära verk. Detta medförde för Melanders del att han fick svårt att nå ut med sina översättningar, ett problem som säkerligen inte underlättades av att han verkade långt bortom Sveriges geografiska och kulturella centra, inte heller av hans märkbart motsträviga sinnelag.
Melander avled den 3 oktober 1914. Han är begraven på Skellefteå Landsförsamlings kyrkogård, där en vit marmorsten utvisar hans och hustruns gravplats.