Svenskt översättarlexikon

John Bertil ”Beppe” Wolgers föddes i Stockholm den 10 november 1928 och växte upp i ett välbärgat hem på Sveavägen. Fadern John var född Ericsson och tog sig namnet Wolgers. Han kallade sig jägmästare men levde av inkomster från ärvda fastigheter i Stockholms innerstad och Dalarö. Modern Gerda, född Korsgren, arbetade som kontorist innan hon gifte sig med John Wolgers. Tillsammans fick de tre söner: Stig, Bertil och Bo. Mellansonen började i den privata Carlssons skola på Östermalm, där den anrika överklassen placerat sina barn i generationer. Wolgers, som kom från en nyrik familj utan högborgerliga traditioner, betraktades som utböling. I Humlegårdsmästaren (1971), Per Wästbergs bok om Carlssons skola, beskrev Wolgers skoltiden som ”de första mordförsöken på glädjen och barnet och hjärtats lycka. […] En prägling som har märkt mig för livet”. Faderns plötsliga död, då sonen var nio år, och svår stamning förvärrade ett redan svagt självförtroende och ledde tidvis till isolering. Det främlingskap som grundlades i barndomen skulle han aldrig bli kvitt: ”Stamning och tjockhet är gemenskapens fiender”, skrev han i Mina memoarer del 3 (1972). Kvartersbiografen och sommarloven på Dalarö erbjöd en asyl, enligt den till roman maskerade memoarboken Månsken över Dalarö (1985).

Under den fortsatta skolgången i Nya Elementarskolan vid Hötorget samlade Beppe Wolgers på sig anmärkningar. Han tvingades gå om årskurs åtta och lämnade sedan skolan i förtid, efter första gymnasieåret. Wolgers läste in några studentkurser vid Stockholms enskilda gymnasium men kom inte så långt som till examen. Till vurmen för jazz och film fogades en dragning till måleri och poesi. Som sjuttonåring började Beppe Wolgers lämna egna dikter till förläggaren Gerard Bonnier, som var sommargranne på Dalarö. Först sju år och sex vänligt hållna refuseringar senare skulle Bonniers ge ut debutboken: den till formatet anspråkslösa diktsamlingen Jag sjunger i skon (1953).

Som elev i Otte Skölds målarskola hade Wolgers 1946 mött en jämnårig amerikan som var son i en familj på årslångt Stockholmsbesök. När den amerikanska familjen återvände till sitt hem i Philadelphia följde han med och gick ett läsår i high school. USA-vistelsen skulle sätta spår i Beppe Wolgers framtida verksamhet som litterär översättare och sångtextförfattare; han tillägnade sig språket och kom jazzen nära. Så snart han återvänt till Sverige sände den då nittonårige Beppe Wolgers prov på sina nyvunna språkkunskaper till Bonniers. ”Jag har läst Edra översättningar och Edra småskisser. Bådadera visar enligt min mening att Ni har en litterär begåvning”, svarade Gerard Bonnier, men några översättningsuppdrag fick Beppe Wolgers inte förrän han debuterat i eget namn.

Det första erbjudandet kom från Natur och Kultur. Förlagets nystartade serie Skattkammarbiblioteket var en ambitiös satsning som åren 1953−1965 presenterade klassiker för unga läsare under Annie Löfstedts redaktörskap och med mottot: ”Endast det bästa är gott nog för barnen”. Under bokseriens fem första årgångar var Wolgers dess mest anlitade översättare, med totalt åtta översättningar och bearbetningar av engelskspråkiga förlagor. Först ut var Gullivers resor (1953), som uppges vara ”översatt och bearbetad för barn av Beppe Wolgers (som själv har varit barn)”; till Gullivers resor skulle han återkomma nästan tjugo år senare i en radiodramatisering för barn och en skivinspelning tillsammans med gruppen Solar Plexus. Efter Gulliver följde bearbetningar av andra engelska författares verk, bland annat Howard Pyles Robin Hoods glada äventyr (1954) och Rudyard Kiplings Rikki-tikki-tavi och andra djurberättelser (1955), liksom av Homeros, sannolikt från engelska prosaförlagor.

Samtidigt kom de första översättningarna för Bonnier i form av ett par romaner i spännande maritima miljöer för ungdomsserien Önskeböckerna samt den första vuxenboken: Mannen från Texas av Bliss Lomax (pseudonym för Harry Sinclair Drago), en Vilda västernhistoria i pocketserien Zebra. Ett år senare anförtrodde Tidens förlag honom en större utmaning: W.M. Thackerays Historien om Samuel Titmarsh och den stora Hoggartydiamanten, i nyutgåva så sent som 2015.

Uppdragen som översättare gav Wolgers god användning för språkkunskaperna, ökade allmänbildningen och gav försörjning åt en fattig diktare som nyligen gift sig och flyttat hemifrån. ”Tack för hjälpen med översättningsjobbet – du vet kanske inte hur mycket det betyder för mig”, skrev Beppe Wolgers till Gerard Bonnier. Det hände att översättandet på ett direkt sätt berikade det egna skapandet. Odysseus blev en evig följeslagare:

Det är helt naturligt i mitt fall, två somrar i rad var jag sysselsatt med bearbetningar för barn av både Iliaden och Odysséen, varje rad läste jag tio gånger. Det är mina sommarböcker, mest älskade av alla.

Totalt översatte Beppe Wolgers 13 böcker under den femårsperiod då han etablerade sig som författare med tre diktsamlingar och en prosabok. Vid samma tid fick han framgång med visan ”Okända djur”, tonsatt och framförd av Olle Adolphson. När stipendierna och skrivuppdragen började flyta in behövde Beppe Wolgers inte längre översätta för brödfödan. Han försåg Stockholms kabaréscener med sångtexter, skrev dagsvers i Stockholms-Tidningen och blev på 1960-talet ett välkänt ansikte i TV:s underhållningsprogram.

När han i fortsättningen anlitades som översättare var det främst för scenen. Beppe Wolgers nyöversatte och/eller bearbetade operetterna Läderlappen (med Olle Adolphson 1957), Zigenarbaronen (1960), Värdshuset Vita Hästen (1961) och Sköna Helena (1961). Han översatte den musikaliska komedin Hello Dolly (1966) och musikalen Milda makter (med Povel Ramel 1967). Snark (1969) var Wolgers översättning av en engelsk pjäs, som i sin tur byggde på Ivan Gontjarovs roman Oblomov. Han nyöversatte musikalversionen av Sommarnattens leende (1978) och Sound of music (1982).

Under sitt skolår i USA hade Beppe Wolgers förälskat sig i swingballaden ”Walking my baby back home” (musik F.E. Ahlert; text Roy Turk), som i hans svenska version fick titeln ”Sakta vi gå genom stan” (1961). Det var en sann adaption som översattes för en kabaré 1961 och sedan sjöngs in samma år i sin välkända form av Monica Zetterlund. I en omröstning 2010 bland Stockholms stadsbiblioteks låntagare utsågs den till tidernas främsta Stockholmsskildring, alla kategorier. ”Han gjorde inte översättningar egentligen utan egna sånger, med en egen story”, menar en av Wolgers främsta uttolkare, sångaren Svante Thuresson. ”I’m glad I’m not young anymore” blev visserligen ”Vad skönt att man inte är ung”, men vanligtvis bortsåg Wolgers helt från originaltexten och skrev efter eget huvud. Till en krogshow med Monica Zetterlund 1964 drev han på ett lekfullt sätt hantverket till sin motsatta extrem och översatte både ljudhärmande – ”A ghost of a chance” blev ”Ge osten en chans” – och ordagrant – ”I get a kick out of you” blev ”Jag får en spark utav dig”.

Men att klä jazz- och schlagermelodier i lyriskt sångbar svensk språkdräkt kostade kulturellt anseende. Så länge Beppe Wolgers framträdde som poet bemöttes han med välvilligt intresse på kultursidorna. Som textförfattare till populärmusik utsattes han för gliringar och tjuvnyp, trots att det var en pionjärgärning.

Under 1970-talet och 1980-talet gjorde Beppe Wolgers sporadiska översättningar av böcker för barn. Han avled i Östersund den 6 augusti 1986.