Augusta Hagberg, 1863–1939
Erika Charlotta Augusta Hagberg föddes den 29 januari 1863 i Uppsala som dotter till språkvetaren, dramatikern och översättaren Theodor Hagberg och Louise Jakobina von Schwerin. På moderns sida var familjen högadlig, på faderns sida fanns många akademiska och vittra storheter, inte minst översättare – bland annat Akademiledamoten och hovpredikanten Carl Petter Hagberg och Shakespeare-översättaren Carl August Hagberg. Också Augustas yngre bror, Karl August, blev med tiden en uppmärksammad skribent och översättare, medan systern Louise blev en välkänd folkminnesforskare. Både fadern och brodern ägnade sig åt romanska språk och litteraturer, vilket delvis skulle bli även Augusta Hagbergs inriktning. Men medan fadern och de framgångsrika syskonen fick röra sig på etablissemangets insida och huvudsakligen ägna sig åt sådant som ansågs prestigefullt, tog sig Augusta Hagberg oftast fram i utkanten, i tidningsföljetongernas värld av illa sedda underhållningsförfattare.
Med avgångsbetyg 1880 från Nisbethska flickskolan i Uppsala blev Hagberg snart anställd som lärarinna i franska vid samma läroanstalt, sannolikt tack vare kunskaper förvärvade i hemmet och under resor på kontinenten. I likhet med sina manliga släktingar hade Augusta Hagberg säkerligen studerat vidare vid universitetet om det varit möjligt, men även om Uppsala var en rik kulturmiljö under 1800-talets senare del var de traditionella misogyna strukturerna ännu intakta. Utestängd från den akademiska världen kan Hagberg ha känt att Stockholm lockade. Det var också dit hon med tiden skulle flytta.
Som för många andra kvinnliga skribenter vid denna tid blev översättandet för Augusta Hagberg en väg in i den större litterära världen. Tidstypisk var hon också på så vis att hon översatte huvudsakligen för dagspressen. Debuten skedde med en oansenlig novell i Svenska Dagbladet 1888; den hade titeln ”Högsta vinsten” och författarens namn var inte utsatt – en vanlig praktik för mindre översättningar i denna tid då den internationella litterära upphovsrätten var mer eller mindre oreglerad.
Bokdebuten följde 1890 med Pastor John Ward (1890) av amerikanskan Margaret Deland. Boken översattes snabbt efter att ha blivit en bestseller i USA och gjort författaren känd som förespråkare för kvinnans rättigheter. Några år senare översatte Hagberg australiensaren Marcus Clarkes stora strafflägerskildring Rufus Dawes för Stockholms-Tidningen, där hennes bror Karl August nu arbetade. Denna fyra månader långa följetong är romanens enda publikationsform på svenska, något som gäller även Hagbergs nästa översättning: Florence Wardens Måsklippan, följetong i samma tidning 1893. För dessa tidiga översättningar använde Hagberg pseudonymen Aosta, som anspelade både på hennes eget namn (regionen Aostas romerska namn var Augusta Praetoria) och på hennes romanska intressen (regionen ligger på gränsen mellan Italien och Frankrike).
År 1894 fick Augusta Hagberg ett vikariat vid utrikesavdelningen på Stockholms-Tidningen och flyttade till huvudstaden, där hon under åtminstone femton år skulle dela bostad med sin bror Karl August. Samma år utkom hennes översättning av den spanske naturalisten Benito Bérez Galdós roman Marianela på Skoglunds bokförlag, som året innan hade publicerat broderns översättning av samme författares roman Dona Perfecta. Den spanska litteraturen hade ett uppsving i den svenska bokutgivningen vid denna tid, trots att den ofta uppfattades som väl idealistisk eller sentimental. Så var dock inte fallet med Galdós, vars stramare stil passade tidsandan i Sverige – i synnerhet Dona Perfecta hade tagits emot med lovord. Ändå fick Marianela ett ganska ljummet mottagande, mycket beroende på att föregångaren, broderns översättning, hade skapat förväntningar på ett mer naturalistiskt verk. Den mer sentimentala Marianela uppskattades alltså inte, men Hagberg fick genomgående beröm för sin insats. Några år senare översatte hon Galdós roman Stormfågel. En frihetskämpes lefnadsöden för tidskriften Varia.
Hagbergs översättning av Marianela visar att hon behärskade spanska väl och arbetade noggrant. Intressant nog har hon tonat ned den ganska översvallande bild som den blinde Pablo ger av den ”fula och fattiga” Marianela innan han får synen åter och upptäcker den ”vackra och rika” flickan:
Du är god och har en hänförande fantasi. Gud har gifvit dig stora gåfvor. Jag känner dig; jag kan inte se ditt yttre, men ditt inre ser jag, och under den tid vi varit tillsammans har jag lärt känna din själs rika skatter…
Den mening som på spanska lyder De todo lo que Dios tiene en su esencia absoluta, te dio a ti parte muy grande har alltså reducerats rejält och ingenting återstår som motsvarar esencia absoluta. Möjligen har sådant skett under påverkan från den nämnda kritiken mot spansk litteratur för överdriven känslosamhet.
I sitt översättningsarbete eftersträvade Hagberg konsekvent en ledig och personlig tolkning, vilket kan konstateras även vid läsningen av D’Aunnunzios (pseud. för Antonio Rampagnetta) roman Il trionfo della morte jämsides med Hagbergs svenska version Dödens triumf (1898). Den internationellt framgångsrike, med tiden allt mer kontroversielle DʼAnnunzio möttes med stort intresse av svenska kritiker – en skribent i Göteborgs-Posten (24/8 1898) menade exempelvis att författaren i nämnda roman har ”uttryckt just det Strindberg velat skrifva, men ej rätt kunnat beherrska och få uttryck för”. Intressant nog gällde detta uttalande bland annat författarnas mer kvinnohatiska drag, här alltså med beröm formulerade – av en kvinna.
Vid sekelskiftet öppnar sig huvudstadens tidningsvärld för Augusta Hagberg. Hon var medarbetare i Idun (1898–1904) och Aftonbladet och dess veckobilaga Brokiga Blad 1907–1928. Brodern Karl August var vid denna tid redaktör för den sistnämnda. Hon blev också medlem i Publicistklubben och Svensk Journalistförening, för vilken hon bland annat gjorde en resa som delegat till en journalistkongress i Italien 1911. Kortare eller längre tid vistades hon också i England, Tyskland, Frankrike, Schweiz och Belgien.
Åren 1905–1908 åstadkom Augusta Hagberg en lång rad översättningar av berättelser och romaner vilka gick som följetonger i tidskrifter och tidningar i landsorten. Sannolikt var antalet översättningar betydligt högre än vad som gått att fastställa – den bristfälliga bibliografiska informationen på områden låter oss endast spana in i enskilda perioder av följetongsutgivning. Så vet man ändå att Hagberg stod för samtliga översättningar som publicerades i Lunds Dagblad från augusti 1905 till april 1907. Här ingick ett stort antal numera bortglömda bästsäljare och andra titlar som hamnat i internationellt omlopp, huvudsakligen engelskspråkiga författare som Hamilton Aïdé, Anna Maynard Barbour eller Silas Hocking, författare till romaner som – ibland i förkortat skick, ibland i full längd – gick som följetong under några veckor eller månader. Där fanns också ett stort antal kortare berättelser, även det huvudsakligen av engelskspråkiga författare men i undantagsfall också av spanska, italienska och tyska eller ibland anonyma upphovsmän. Knappt någon av dessa berättelser trycktes i bokform, däremot återanvändes de ibland av andra tidningar. Barbours Mainwaringska arfvet och Hockings Madge Tyndalls bröllop gick exempelvis först i Lunds Dagblad och senare i Gotlands Allehanda respektive Örebro Dagblad. Den sortens återbruk av följetonger var vanligt. Ett annat exempel är Hagbergs översättning av Reinhold Ortmanns För kärlekens skull, som gick i Lunds Dagblad i två månader 1907 innan den samma år följde i Gotlands Allehanda.
Augusta Hagberg avled den 17 juli 1939 – utan familj och titel. Hennes översättarbana ger en inblick i hur den översatta populära följetongslitteraturen hanterades i Sverige omkring förra sekelskiftet. Genom sina spanska och italienska översättningar är hon också en exponent för vidgningen av den svenska litteraturens upptagningsområde vid samma tid.