Arne Lönnbeck, 1888–1954
Arne Lönnbeck föddes den 14 juli 1888 i Helsingfors som son till skriftställaren Fredrik Lönnbeck och dennes hustru Ida Lindström. Han tog en fil.kand. med bland annat litteraturhistoria i Stockholm 1916 och kom sedan att verka som folkskollärare på Kungsholmen. Lönnbeck skrev teater- och varietékritik i Dagens Nyheter och publicerade också en teaterpjäs, Gerd. Komedi i tre akter (1934).
Som översättare gjorde Lönnbeck sin främsta insats i arbetet med Richmal Cromptons (egentligen Richmal Crompton Lamburn) populära böcker om buspojken William, på svenska döpt till Bill. Översättningarna gavs ut på svenska och finländska förlag 1922–1945. Cromptons berättelser (egentligen noveller) om den evigt elvaårige odågan hade från början vänt sig till en vuxenpublik men kom snart att bli lästa och älskade av en läsekrets som var mer jämnårig med huvudpersonen. På flera av de svenska utgåvornas titelblad återfinns den då vanliga beteckningen ”bemyndigad översättning”. I Lönnbecks fall tycks detta ha inneburit att översättaren givits befogenhet att anpassa texten till en yngre målgrupp. Att en sådan anpassning har varit praktik kan åskådliggöras av inledningen till Bill och de laglösa (1934), som i sitt engelska original (William – the Pirate, 1932), lyder på följande sätt:
William sat on the crest of the hill, a small squat untidy figure, his chin cupped in his hands. From this point of vantage he surveyed the wide expanse of country that swept out before him, and as he surveyed it he became the owner of all the land and houses as far as he could see. Farther than he could see. Casting aside the hampering bonds of possibility as well as probability, he became the ruler of all England. Finding the confines even of England too cramping for him, he became the ruler of the whole world.
Hos Lönnbeck har denna ganska komplicerade bild av ett barns allsmäktiga dagdrömmeri förenklats till följande:
Bill satt på kullens krön med händerna mot hakan – en liten, underlig och vårdslös figur. Han såg ut över ett vidsträckt land, som helt och hållet tillhörde honom. Ja, han var hela Englands herre. Varför inte all världens härskare?
Samtidigt var översättningarna påtagligt färgade av originalspråket. Förläggaren Åke Runnquist skrev i Veckojournalen 1966 med en ironisk ton att den ”säkerligen aktningsvärde man som i decennier anförtroddes tolkningen av Bills äventyr översatte uppenbarligen ett ord i sänder”. Runnquist exemplifierar med en rad anglicismer som: ”Jag är rädd att…”, ”jag slår vad att…”, ”Vid Jupiter”, och påtalar diverse underligheter som att folk hade ”oäkta tänder” och att man fångade ”ett möss”. Runnquist överraskande slutsats blir emellertid att just ”alla dessa missöden avgjort höjde värdet av boken för en ung läsare”.
En annan namnkunnig svensk författare som hyst beundran för och också vid några tillfällen träffat Richmal Crompton är Pär Wästberg. Även han finner att ”översättningarnas bisarra karaktär” med ett ”rikt ordförråd och verbal humor” hör till böckernas viktigaste kvaliteter. Särskilt anföringsverben anser Wästberg vara lika omväxlande som oväntade. Följande exempel är inhämtade från en slumpmässigt vald sida: ”suckade”, ”inföll”, ”svarade Bill hånfullt”, ”sade Bill otåligt”, ”upprepade Bill tankfullt”, ”sade Bill i en avgörande ton”, ”menade”.
Smått famös är den ofta citerade fadäsen: ”Jo, läspade flickan” som återfinns i Lönnbecks översättning av berättelsen ”Tidningen” i Bill slår rekord (1933). Flickan ifråga är Violet, som första gången dyker upp i Bill den oförbätterlige (1928). Också i den boken kan man förbryllas av hennes sätt att tala: ”Vad heter du? frågade Violet läspande”. Lönnbeck har uppenbarligen inte funnit någon lösning på problemet att överföra läspljudet till svenska. Den utmanande romantiska tösen Violet chockerar på ett annat ställe Bill med uppmaningen: Kith me, she said with a glowing face. Detta blir hos Lönnbeck ”Kyss mej! sade Violet hänryckt”. En senare översättare av Bill slår rekord, Ingrid Berglöf, prövar i en utgåva från 1970 att förvandla originalets läspande ”th” till ”f” och då kan det låta: ”Jag kan ockfå fkriva, sade Violet Elizabeth klagande. Jag kan ftava ofkfå”.
I Arne Lönnbecks fall tycks översättaren ha tagit sig rätten eller kanske fått i uppdrag att anpassa texten till en yngre målgrupp än den ursprungliga. På ett lite paradoxalt sätt har han samtidigt lagt sig nära originalet på den semantiska nivån, så att måltexterna uppvisar ett stort mått av ”kontamination” från originaltexterna i form av anglicismer eller uttryck som av andra skäl låter udda. Det är väl rimligt att anta att Lönnbeck inte alltid var överdrivet noggrann då William blev Bill. Ändå skapade han ett dramatiskt liv i berättandet och blev som framgått uppskattad. Att hans texter verkligen rymmer ett säreget liv blir särskilt tydligt vid en jämförelse med de snustorra anonyma översättningar av Cromptons Bill-berättelser som presenterades för läsare av veckotidningen Vårt hem 1924–1925.
Arne Lönnbeck avled den 24 oktober 1954.