Svenskt översättarlexikon

Anders Fredrik Skjöldebrand var en ovanligt mångsidig begåvning, militär och politiker men också författare, konstnär och musiker och efterhand ledamot av samtliga svenska akademier. Han föddes den 14 juli 1757. Sina tidigaste år tillbringade han i Alger, där hans far var svensk konsul. I Sverige, dit han kom som nioåring, inledde han redan i tonåren den militära karriär som så småningom skulle krönas med en generalstitel. Samtidigt engagerade han sig i det politiska livet, deltog i tidens olika krigsföretag och tillhörde männen bakom Gustav IV Adolfs avsättning 1809. Under ett par år var han överståthållare i Stockholm, ett ämbete som han kombinerade med chefskapet för Kungliga teatern. Senare hade han till hög ålder säte i statsrådet. Redan hans far hade blivit adlad och själv upphöjdes han till friherre, senare till greve och slutligen till en av rikets herrar.

Som författare framträdde Skjöldebrand på 1790-talet med skaldestycket Natten och det skräckromantiska riddardramat Herman von Unna, uppfört i Stockholm under flera år efter premiären 1815 med musik av läraren och vännen abbé Vogler. Vid sekelskiftet företog han en resa till Nordkap, som gav material till praktverket Voyage pittoresque au Cap du Nord med planscher graverade av författaren efter egna teckningar. Hans senare hjältedikter och historiska skådespel har aldrig väckt nämnvärd uppmärksamhet, medan däremot hans Memoarer, utgivna 1903–1904, är en fortfarande mycket läsvärd tidsskildring.

Det var först vid ganska hög ålder som Skjöldebrand började ägna sig åt översättningar. Han inledde 1824 med Första sången af Lucani Pharsalia. Marcus Annaeus Lucanus (39–65 e.Kr.) skildrar i detta ofullbordade epos inbördeskriget mellan Caesar och Pompeius, ett verk som enligt Skjöldebrands företal ”ej mycket läses, ej lätt förstås och icke ens finnes i vår bokhandel” och som han därför velat fästa allmänhetens uppmärksamhet på. Han säger vidare att han eftersträvat att göra sin tolkning så trogen mot originalet som möjligt men språkligt alltigenom svensk. Översättningen recenserades i tidskriften Swea av den fine latinisten Adolph Törneros. Han finner att den släktskap i ton och karaktär som existerar mellan latinet och svenskan är väl tillvaratagen, att stilen är ren och vacker och tolkningen oftast trogen om än behäftad med en del misstag som han också ger exempel på. Att hexametern är formad ”efter det fria system som beropar sig på blotta gehöret” konstaterar han med ett lätt beklagande, men han vill inte ge sig in i den långvariga fejd som förts i ämnet. Skjöldebrand hade för övrigt själv några år tidigare gjort ett inlägg i den debatten med en broschyr ”om antagna reglor för svensk hexameter”.

Lika hövisk i tonen är Törneros inte i en odaterad dagboksanteckning som han skrev när han hade fått höra att Skjöldebrand förberedde en översättning av Tassos Gerusalemme liberata. ”Hvad Sk–d må göra af honom, fruktar jag illa. Han har väl den erforderliga egenskapen hos en öfversättare, att icke vara ensidig. [...] Men S– är allsidig eller rättare ingensidig; ty alla vindar – sydliga och nordliga – spela in i hans hufvud.” Skjöldebrands Befriade Jerusalem utkom 1825 och var den första fullständiga tolkningen av verket till svenska. I sitt företal skriver han att han aldrig skulle ha tagit på sig uppgiften om Johan Gabriel Oxenstierna hade lyckats fullborda sin översättning. Han har nu valt att istället för Oxenstiernas alexandriner ansluta sig till originalets åttaradiga strofform, men utan rim. Av ottave rimen blev alltså bara ottaven kvar. Skjöldebrand menar att olikheten mellan svenskan, som är fattig på rim, och italienskan, ”der sådana äro svårare att undvika än att finna”, motiverar en rimlös översättning. I gengäld har han bemödat sig om största möjliga trohet mot originalet och samtidigt ett genuint och otvunget svenskt språk. ”Det svårare syftemål, som han [översättaren] på det högsta önskat, men ej vågar hoppas att hafva ernått, är att nalkas originalets egen ton äfven med de omvexlingar som föranledas af ämnenas olikhet.” Här ett prov; jämför Carl Anders Kullbergs översättning från 1860 av samma strofer (XV:60–61).

Som morgonstjernan lyfts ur hafvets vågor
Än daggbeströdd och drypande; som fordom
Ur salta skummet steg i fägring nyfödd,
Den Gudamakt som öfver kärlek herrskar;
Så syntes denna Nymf; så gyldne håren
Än af de flytande kristaller stänkte.
Hon vände ögonen, och låddes märka
Nu främlingarna först, och syntes häpen.

Det hår, som i en enda knut hon fästat
Högst öfver hjessan, nu med ifver löstes.
Ovanligt långt, det föll i rika vågor;
Likt gyldne mantel, kropp af snö det skylde.
O hvilka sköna skatter nu fördoldes!
Men täckelsen ej mindre var behaglig.
Hon, väl betäckt af håren och af vatten,
Till hjeltarna sig vände glad och blygsam.

I sitt tredje och sista stora översättningsprojekt tog sig Skjöldebrand an en av tidens litterära heroer, Lord Byron. Childe Harolds pilgrimsfärd utkom 1832, utan tvivel efter många års arbete med den krävande texten. I Childe Harold’s Pilgrimage använder Byron den nioradiga Spenserstansen, en strof med fem jamber i de första åtta raderna och sex i den nionde och med en speciell rimflätning. Liksom i Befriade Jerusalem har Skjöldebrand avstått från rimmen. Som ett slags ersättning har han upprättat ett enhetligt mönster för radsluten och förlängt varannan rad med en elfte, obetonad stavelse, vilket avviker från originalets genomgående manliga radslut. Olikheten får här illustreras med en slumpmässigt vald strof ur original och översättning.

The Childe departed from his father’s hall:
It was a vast and venerable pile:
So old, it seemed only not to fall,
Yet strength was pillar'd in each massy aisle.
Monastic dome! condemn’d to uses vile!
Where Superstition once had made her den
Now Paphian girls were known to sing and smile;
And monks might deem their time was come agen,
If ancient tales say true, nor wrong those holy men.

 

Nu skildes han ifrån sin Faders hem,
En vördnadsbjudande och vidsträckt byggnad,
Så gammal, att den blott ej falla sågs;
Dock ännu styrka fanns i hvarje hvalfgång:
Ett kloster förr, till lägre bruk nu dömdt!
Nu Paphos Nymfer skrattade och sjöngo,
Der förr vidskepelsen sin boning rest;
Men munkar kunnat se sin tid förnyad,
Ifall, om helga män, bör tros en gammal säg’n.

Childe Harolds pilgrimsfärd kritiserades utförligt och till större delen nedgörande i Svenska Litteratur-Föreningens Tidning 1833. Slopandet av rimmen uppfattades som en poetisk katastrof, och man ansåg att denna översättning aldrig borde ha sett dagen. Recensenten uppehåller sig utförligt vid verstekniska spörsmål och konstaterar att av alla tänkbara versslag som kunde ha använts är det som Skjöldebrand har valt det allra olämpligaste. Han avslutar dock sin granskning med ett nådigt beröm för troheten mot originalet och till och med för en skön diktion. En utförlig ”Antikritik” som senare infördes i samma tidning bör ha glatt den gamle generalen.

Recensenten av Skjöldebrands Byronöversättning var representativ för sin tid. En orimmad översättning av ett rimmat original uppfattades som ett ohjälpligt misslyckande. En nutida läsare har inte lika lätt att förfasa sig utan läser gärna en orimmad Dante i Ingvar Björkesons tolkning. Kanske är det dags att ge Skjöldebrand en viss upprättelse. Hans Tasso-översättning står sig gott vid sidan av Kullbergs.

Skjöldebrand gick bort den 23 augusti 1834.