Svenskt översättarlexikon

Lewis Carrolls (eg. Charles Lutwidge Dodgson) barnbok Alice’s Adventures in Wonderland (1865) torde höra till de svåraste och ändå mest lockande uppgifterna för en översättare från engelska. Till svenska har Alice tolkats ett stort antal gånger. I en skrift om de svenska översättningarna listar Barbara Knochenhauer 15 separata versioner 1870–2009, en siffra som inbegriper vissa moderniseringar men inte Disneyversioner och liknande. De flesta svenska översättare har inte utgått från 1865 års originalutgåva utan från en något senare version, där den stora skillnaden består i fler och tydligare kapitelindelningar. Uppföljaren Through the Looking-Glass, and What Alice Found There (1871) har betydligt färre svenska versioner.

Att Alice lockar översättare är ett internationellt mönster och kan knappast förklaras enbart med textens popularitet – man kan överhuvudtaget ifrågasätta att detta skulle vara just en populär text i Sverige, i betydelsen ”omtyckt av många”. Det stora antalet översättningar kan bara förstås i beaktande av originaltextens specifika egenskaper. Berättelsen om flickan Alice, som somnar på en flodstrand och i drömmen får vara med om allehanda märkliga äventyr, bjuder en översättare på specifika svårigheter och lockelser. Verket kan läsas på många nivåer: som en lustig saga, som en absurd allegori, som en språklig revolt mot den viktorianska disciplinen. För översättaren gäller det att hålla texten öppen för många läsvarianter, samtidigt som den måste ha en egen karaktär och på så vis ändå vara sluten. Den innehåller en stor mängd lustigheter och vitsar, inflikade verser, ramsor, psalmer, dikter och talesätt som används medvetet fel eller varieras på andra sätt; den innehåller också flera dialektala ord och inslag av sociolekter som i vissa fall endast var aktuella i Oxford under författarens levnad. Därutöver finns i hela verket en stor mängd humoristiskt nonsens. Allt detta sammantaget tvingar översättaren att sätta en tydligare personlig prägel på verket än vad som är fallet vid en mer normal romanprosa, i överensstämmelse med den generella regel som säger att ett stilistiskt eller innehållsmässigt udda uttryck ofta tvingar fram ett tydligare personligt avtryck från översättaren än i normalfallet. (En nonsensfras som översätts av tio olika översättare får sannolikt tio olika lösningar, medan en fras vars innebörd är helt entydig troligen får en mycket mindre variation.) På en översättare torde alltså Alice utöva en särskild lockelse eftersom dess humor och lekfullhet förutsätter ett mycket aktivt medskapande från översättarens sida. I ett senare skede kan just detta tydliga personliga avtryck från en föregångare locka andra till att åstadkomma alternativa tolkningar. Som Knochenhauer påpekar är också de svenska översättningarna slående olika varandra.

På de ställen där någonting travesteras eller parodieras är det i originalet ofta fråga om ramsor eller sånger som är okända för svenska läsare och som kanske saknar uppenbara motsvarigheter, ett problem som nästan alla svenska översättare har löst genom att ersätta de engelska ramsorna med svenska barnvisor. Även om Alice Tegnér återkommer särskilt ofta i dessa lösningar är det ändå inte på förhand givet vilken svensk visa eller dikt som ska ersätta den engelska ramsan. På så vis gör alla översättare olika även när de använder en identisk metod och rentav samma svenska förlaga.

Det kan understrykas att Alice har en något otydlig målgrupp. Även om berättelsen ursprungligen var riktad till barn och nästan alltid har presenterats som ett verk för barn har nog dess lockelse för barn och unga inte alltid varit självklar, dels för att det är ett minst sagt förvirrande verk (vilket kan skrämma bort både vuxna och barn), dels för att denna avsiktliga förvirring bär en specifik tidsprägel som ger texten en viss vuxenkaraktär. Denna vuxenkaraktär har förstärkts över tid, vilket beror mindre på översättarnas insatser än på tidens gång och samhällsutvecklingen i stort. Författarens lustifikationer förutsätter ofta att läsaren känner till och delar vissa kulturella referensramar, som visserligen kan förändras och uppdateras i och med en översättning, men inte till vad som helst, i alla fall inte om den viktorianska miljön ska bevaras. Detta binder översättaren till att hämta stoff till sina försvenskningar i en äldre svensk kulturtyp, som med tidens gång har blivit allt mindre aktuell för de yngre läsarna och därför också erbjuder ett krympande urval av användbara visor och dikter. Samtidigt märks – i synnerhet efter andra världskriget – ett tydligt vuxenintresse för verkets mer absurda och mardrömslika sidor.

En annan viktig yttre omständighet, som kan bidra till att förklara både de många översättningarna och osäkerheten vad gäller målgruppen, är att Carrolls berättelse sedan 1900-talets början har filmatiserats närmare hundra gånger (kortare tecknade filmer inräknade), framför allt i den engelsktalande världen. Detta har varit av stor betydelse för att vidmakthålla föreställningen att Alice framför allt är ett verk för barn och unga, då filmerna gång på gång har aktualiserat verket för barnboksförläggare på jakt efter en god affär.

Ytterligare en form av nytolkning av berättelsen är de illustrationer som ofta finns med i de svenska utgåvorna. Ibland har de svenska förlagen hämtat in illustrationer från någon utländsk förlaga, ibland har man uppdragit åt inhemska illustratörer att bildsätta Carrolls värld. Internationellt omfattar listan på bildskapare långt över hundra personer. Den ursprunglige illustratören var Carroll själv, som gjorde en handskriven första version beledsagad av amatörteckningar som en gåva till Alice Liddell, flickan som stod modell till Alice. Carrolls teckningar var sedan förlaga åt den förste riktige illustratören, John Tenniel, vars bilder är de som oftast har fått gestalta Underlandet.

Emily Nonnens översättning (1870) 

Den första svenska översättningen – Alice's äfventyr i sagolandet − utkom redan 1870 och var gjord av Emily Nonnen, som delvis var uppvuxen i London och hade lärt känna inte bara författaren utan också familjen Lidell, vars dotter stod modell för bokens huvudperson. Enligt en obekräftad uppgift ska det också ha varit författaren som bad Nonnen att översätta Alice till svenska. Nonnen hade alltså exceptionellt goda förutsättningar för att förstå många av verkets lokala eller helt interna lustigheter. Av ett förord förstår man dock att arbetet har vållat henne huvudbry, inte minst överföringen av ramsor och dikter som var obekanta för svenska läsare. Nonnen har sökt svenska varianter för många av dessa och förklarar att hon finner metoden sanktionerad av den tyska översättningen, som utkom 1869 och som var utförd enligt samma principer. Så exempelvis när Alice ombeds läsa ”Against Idleness and Mischief”, en dikt av Isaac Watts, och istället får ur sig en vers om en lat krokodil, utgår Nonnen från ”Frithiof och Ingeborg” av Tegnér, vilket säkert var en god motsvarighet till den tidens engelska skolläsning.

Annars har Nonnen lagt sig relativt nära originalet och har också fått goda omdömen av senare bedömare. I något fall har hon tyckt sig behöva tillgripa en fotnot för att förklara utländsk realia för de svenska läsarna, vilket förstås bryter av mot den anda av spontanitet och lättsinne som annars genomsyrar verket. Men som helhet var det en för sin tid god och levande tolkning, och strategin att använda välkända svenska verser har senare använts av de flesta efterföljarna. Nonnens översättning har dock inte haft många nyutgåvor, men det gäller å andra sidan de flesta av de svenska översättningarna. Utgåvan var försedd med illustrationer av signaturen ”Blenda W”, som av allt att döma hade fått i uppdrag att kopiera några av Tenniels illustrationer.

Louise Arosenius översättning (1898)

Efter ett kvartssekel översattes Alice på nytt, denna gång av Louise Arosenius ”från ett exemplar af den engelska originalupplagans sjuttionde tusental” för serien P.A. Norstedts Ungdomsböcker. Utgåvan innehåller Tenniels originalillustrationer. Arosenius översatte även uppföljaren, Bakom spegeln och hvad Alice fann där (1899). Till skillnad från Nonnen och de flesta andra svenska uttolkare översatte hon Carrolls travestier, vilket inte alltid ledde till en så lättbegriplig text. Överlag var detta en mer originalnära översättning än föregångaren. Arosenius hör till de få översättare som noga bevarat originalets syntaktiska struktur. Hon var dock mindre pricksäker vad gäller det ironiska tonfallet och en del lustigheter, även om båda texterna är präglade av ett glatt humör och viss infallsrikedom.

Inte heller Arosenius trycktes om, vilket möjligen kan förklaras med att utgåvan hade en olycklig översättningshistorisk tajming. Den utkom strax före en brytpunkt i det svenska litteraturspråkets utveckling, då den stora stavningsreformen 1906 och nya stilnormer på kort tid fick många relativt unga översättningar att snabbt te sig föråldrade. På andra håll ledde detta till en intensiv moderniseringsverksamhet, då gammelstavning och äldre vändningar raskt rensades ut ur många översättningar, som då kunde ges ut igen i uppdaterad form. En sådan operation torde ha varit svårare att genomföra när det gällde Alice, som är tydligare bunden i sin språkform. Det äldre, ”oskarianska” tonfallet hos Arosenius torde rimligen ha tett sig ganska gammelmodigt redan vid tiden för första världskriget, vilket förstås var särskilt besvärligt för en text som vände sig till unga läsare.

Joel Söderbergs översättning (1917)

Först med att ge verket dess bestående titel på svenska var översättaren Joel Söderberg i Alices märkvärdiga äventyr i Underlandet. Få språk – inte heller originalets engelska – kan väl överglänsa den eleganta dubbelbetydelsen i svenskans ”under”. I övrigt var dock utgåvan mindre originell. Typiskt var att Söderberg uteslöt flera verser med den avslöjande motiveringen att de inte tillförde särskilt mycket till handlingen. Översättaren tycks inte ha varit särskilt förtjust i den humor som genomsyrar verket och undviker eller missar flera komiska poänger. Man märker också av en tydlig syntaktisk normalisering. På ett något oengagerat sätt motiveras nyöversättningen i ett förord med att verket är populärt internationellt.

Vilken Joel Söderberg det egentligen var som översatte Alice har inte gått att fastställa, men översättningen utkom på Magnus Bergvalls förlag, som i övrigt var inriktat på läromedel, ofta på religiös grund. Möjligen kan denna omständighet förklara den något torftiga eller likgiltiga behandlingen av originalets absurda humor: även om Alice kunde accepteras som en del av en internationell barnlitterär kanon var det kanske svårare att godta det sätt som verket var skrivet på.

De båda Runeberg

Ett betydligt friare och mer levande angreppssätt märktes hos den finlandssvenske poeten, läraren och mystikern Nino Runeberg i hans tolkning Alices äventyr i underlandet (1921). Den översättningsstrategiska inriktningen markeras på titelbladet av formuleringen ”fri försvenskning”. Ett tydligt exempel på Runebergs egensinne är att den ikoniska musdikten, som brukar skrivas i form av mussvans, här har blivit utbytt mot en dikt inskriven i en konturtecknad soppterrin där det rimmas friskt på katt, vilket får konsekvenser längre fram, då Runeberg döper den leende Cheshire Cat till Kattegattkatten. Han lägger också till egna utvikningar, till och med i form av noter, när ämnet kommer in på undervisningsfrågor. Mot den i översättarens tycke alltför fyrkantiga skoltillvaron görs en del försvenskande utfall:

Mors lilla stolle i skolan gick,
russin och kringlor av skolfrun han fick.
Läxorna små är så tråkiga så,
– ack att jag slapp att alltjämt höra på.

Runebergs version är den svenska tolkning som tydligast har tagit fasta på det nonsensartade innehållet i originalet och som också förmått göra någonting av det. Det egensinniga angreppssättet gör att Runebergs version fortfarande utgör en underhållande läsning. Knochenhauer påpekar att den brittiska nonsenstraditionen passade väl med det modernistiska genombrottet i svensk litteratur. Som framgår nedan kom Alice att uppmärksammas ur det perspektivet i Rikssverige först efter andra världskriget, då den litterära modernismen haft ett tydligare genombrott där.

År 1936 kom en betydligt mer normaliserad version av Runebergs text gjord av sonen Arne Runeberg. Sonen hade redigerat bort den tidigare flitiga användningen av semikolon och kolon, och syntaxen var överlag klart förenklad, troligen som en anpassning till tänkta barnläsare. Även om versinslagen hölls kvar i stort sett oförändrade från faderns utgåva var den här versionen betydligt torrare och blev också en aning osammanhängande på grund av de konkurrande temperamenten.

Dessa båda versioner tydliggör svårigheten att avgöra målgruppen för en Alice-översättning. Även om Alice ofta beskrivs som ett verk för barn är det nog snarare vuxna läsare som mest uppskattar den sortens nonsenspoesi och drifter med välkända texter som utgör en så stor del av lockelsen. En förenklande och normaliserande insats av det slag som Arne Runeberg genomförde kan då motiveras med hänvisning till att ”det är en barnbok”, men det är inte säkert att den berättelse som finns kvar efter en stilistisk normalisering kan stå på egna ben utan den språkliga lekfullheten.

Fyrtiotalets många Alice

De engelsk barn- och ungdomsklassikernas ställning stärktes i svensk bokutgivning i och med Tysklands kollaps i världskriget. Samtidigt växte det fram en större förståelse för barnbokens egenart i Sverige. Symptomatiskt utkom på 1940-talet hela tre nya versioner av Alice.

År 1943 utgavs en ”fritt berättad” variant gjord av Rose Svantesson (1898–1979), som hade lärt sig engelska under sin tid som sjukgymnast i Kalifornien på 1920-talet. Hon gjorde bedömningen att alla ordlekar i originalet var omöjliga att återge på ett rimligt sätt på svenska och valde därför att återberätta hela historien på käck och tidstypisk barnboksprosa, med ett något osammanhängande resultat enligt mönstret från far och son Runeberg.

Två år senare följde lanseringen av Alices äventyr i sagolandet och Bakom spegeln i samlingsvolym, ett samarbete mellan två namnkunniga svenskar: den kände radiomannen, författaren och översättaren Gösta Knutsson och den populäre tecknaren Robert Högfeldt. Knutsson lade sig relativt nära originalet, om än med vissa underlättande syntaktiska ingrepp, exempelvis vid de infällda replikerna som istället friställts. Alice hanteras här av ett humoristiskt temperament och av en högt kompetent barnboksförfattare. Knutssons skicklighet som versmakare kommer flera gånger till uttryck i naturliga och humoristiskt verkningsfulla rader, som dessutom torde ha varit väl avvägda för att passa många unga läsare. Översättningen skulle dock inte återutges mer än någon enstaka gång.

Följande exempel från Knutsson visar hur originalets lekfulla drift med äldre, mer moralistiska föregångare (här Isaac Watts dikt ”Against Idleness and Mischief” från 1715) på gott och ont går förlorad då Alice tas som utgångspunkt, inte just för en exakt och trogen översättning, utan för en översättares lekfullhet i uppgiften att åstadkomma en läsvärd text för svenska barn:

How doth the little busy bee
   Improve each shining hour,
And gather honey all the day
   From every opening flower!

 

How skilfully she builds her cell!
   How neat she spreads the wax!
And labours hard to store it well
   With the sweet food she makes.
– Isaac Watts

 
How doth the little crocodile
  Improve his shining tail
And pour the waters of the Nile
  On every golden scale!

 

How cheerfully he seems to grin,
  How neatly spreads his claws,
And welcomes little fishes in
  With gently smiling jaws!
– Lewis Carroll

 
Det finns en krokodil så fin
i Nilen någonstans
Han tvättar sig med viktig min
och skryter med sin svans.
 
Han ler så muntert och så glatt
Och klorna breder ut
Och alla fiskar lockas att
Bli gäster i hans trut.
– Gösta Knutsson

Året efter, 1946, utkom nästa tolkning, som var gjord av Gemma Funtek-Snellman (1910–1996). Med sin finländsk-slovenska bakgrund kom Snellman, som hon senare skrev sig, att etablera sig inom den rikssvenska förlagsvärlden och som en flitig översättare av litteratur för barn och unga. Utgåvan var försedd med Arthur Rackhams knotiga, jugendinspirerade illustrationer från 1907 och utkom på Natur och Kultur, som skulle trycka om översättningen under åtskilliga år. Stilen är anpassad till vad som nog uppfattades som en mer lämplig eller tillgänglig nivå för barn, vilket var på gott och ont. Visserligen blev nog texten mer begriplig för många unga läsare, men den blev stundtals också lite präktig, vilket märks i ett något läraraktigt tonfall och en tydlig återhållsamhet i tokigheterna. Lars Wollin påpekar i en jämförelse av de svenska översättningarnas formella språkliga struktur att Snellmans översättning är den mest ”formalekvivalenta” av alla svenska versioner (Westman hade dock inte utkommit vid tiden för hans undersökning), vilket antyder en visst motstånd hos översättaren mot det fantasifulla medskapande som hade kunnat lyfta översättningen. Det var dock en av Snellmans första översättningar, vilket kan förklara en del av denna försiktighet.

Det ska understrykas att Snellans grepp gjorde verket tydligare just som barnbok i sin tid, inte minst för att de mer svårbegripliga dragen tonades ner. Jämför exempelvis Snellmans lösning av följande mening med varianterna hos den mer utlevande Nino Runeberg och efterföljaren Åke Runnquist, som verkade två årtionden senare, i en tid som var mer öppen för det språkligt lekfulla i barnlitteraturen:

“Curiouser and curiouser!” cried Alice, (she was so surprised that she quite forgot how to speak good English,) “now I’m opening out like the largest telescope that ever was! Goodbye, feet!” (for when she looked down at her feet, they seemed almost out of sight, they were getting so far off,) “oh, my poor little feet, I wonder who will put on your shoes and stockings for you now, dears?

– Carroll, ur avsnittet/kapitlet ”Pool of Tears”

 

”Allt värrigare och värrigare!” utropade Alice (hon blev så förundrad att hon glömde sitt modersmål); — ”nu dras jag då ut som den längsta kikare som finns på hela jorden! Adjö mina fötter, adjö, adjö!” (för när hon såg ner på sina fötter, var de nästan utom synhåll, så långt borta var de). ”Åh mina stackars små fötter, vem skall nu klä på er skor och strumpor, när jag är borta?

– Runeberg, ur kapitlet ”Tårefloden”

 

”Märkvärdare och märkvärdare!” utropade Alice (hon var så förvånad att hon för ett ögonblick alldels glömde att tala korrekt). ”Nu dras jag ut som den största kikare som någonsin funnits! Adjö, fötter!” (När hon tittade ner på sina fötter tycktes de nästan vara utom synhåll, så långt borta var de.) ”Å mina stackars fötter, jag undrar vem som nu skall klä skor och strumpor på er!

– Funtek–Snellman, ur kapitlet ”Tåresjön”

 

– Knostigare och knostigare! utbrast Alice. (Hon var så förvånad, att hon just då alldeles hade glömt att tala rent.) Nu blir jag utskruvad som världens största långkikare! Ajö, små fötter (när hon tittade ner på fötterna var de nästan utom synhåll, så långt borta var de). Stackars små fötter! Jag undrar vem som ska sätta på er skor och strumpor nu, små raringar.

– Runnquist, ur kapitlet ”Dammen av tårar”

Åke Runnquist (1966)

Förlagsmannen och kritikern Åke Runnquists (1919–1991) tolkning av Alice från 1966 var försedd med illustrationer av Tove Jansson och blev på sin tid mycket omtalad och lovordad. I en efterskrift förklarar Runnquist att översättningen är ett uttryck för hans personliga, långvariga förälskelse i verket, vilket kanske också förklarar varför han inte ville städsla någon annan till uppgiften. Redan efterskriften i sig signalerar att verket var av visst vuxenintresse. Runnquist påpekar här att han ofta har återkommit till verket som vuxen och att han har ”roats av dess släktskap med den moderna, absurda dramatiken”. Tove Janssons fina illutrationer understryker det mer vuxentillvända anslaget och kan knappast anklagas för att vara insmickrande mot just unga läsare.

Översättaren betonar dock att detta framför allt är ett verk för barn. Exempelvis säger han sig i sin översättning ha velat ”behålla bokens viktorianska grunton, men på samma gång göra den begriplig för svenska barn 100 år efter att den skrevs”. I detta ingår den vanliga uppdateringen av ”anspelningar och citat”, som har anpassats till svenska motsvarigheter. De syntaktiska ingreppen är relativt stora, inklusive drag av normalisering (semikolon och kolon är bortredigerade även här) och förenkling och friställning av infällda repliker. På så vis har Runnquist inte antagit utmaningen att återskapa originalet stilistiska särprägel på syntaktisk nivå, vilket emellertid har frigjort ett kreativt utrymme för att återskapa andra delar originalet, framför allt dess humoristiska anda. Knochenhauer beskriver texten som ”svårslagen” och ”genomgående förankrad i det carrollska språken och har den nonsenston som präglar Alice”, vilket alltså sker både trots och tack vare det fria grepp som anläggs.

De största överraskningarna bjuder Runnquist på genom fräschören i valet av travesterande och humoristiskt omskapade dikter och visor från den svenska traditionen. Alice Tegnér får återigen bidra – här med både ”Ekorrn satt i granen” och ”Har du sett herr Kantarell?”:

Har du sett herr kantarell
bort i enebacken?
Står på huvet varje kväll
viftar glatt på klacken.

Uppskattningen av Runnquist översättning visar sig i ett stort antal nytryck med såväl gamla som nya illustratörer (John Tenniel, Tove Jansson, Anthony Brown, Helen Oxenbury). 

Andra översättningar från 1960- och 1970-talen

Det måste ha varit otacksamt att publicera en översättning samma år som den välkände Åke Runnquist. Ingalill Behres version från 1966 dras också ner av Wenche Holstads docksöta, konventionella bilder. Om Behre är ingenting är känt, men namnet skulle sitta på åtskilliga översatta böcker under 1970-talet, inte minst hästböcker. Enligt Knochenhauer var detta ”en fin översättning, med flera roliga poänger”, och hon påpekar också att texten ”känns lite oförtjänt förbisedd”. Förstautgåvan ingick i B. Wahlströms serie De klassiska ungdomsböckerna och riktade sig alltså varken till de minsta barnen eller till vuxna läsare. De svenska visor som används i texten tycks snarare anpassade till förskoleåldern (”Imse vimse spindel”, Tre gubbar” och så vidare), men det kan nog vara helt lämpligt även när leken riktar sig till äldre barn.

År 1977 utkom nästa tolkning, den här gången gjord av en Harry Lundin (1919–1986). I likhet med de flesta av dennes översättningar utkom Alice på förlaget Niloé, som specialiserat sig på klassiker, inte sällan i någon form av modernisering eller bearbetning av äldre texter. Här var det dock fråga om en ny text. Lundin är emellertid torr i prosan och inte särskilt i fyndig i verserna. När han tillgriper ”Bä, bä vita lam” nöjer han sig med att ändra ett enda ord. Gubben Noak används för att skildra kroppens förfall – ett inte heller särskilt spirituellt utan mer självklart val. Överlag ägnar Lundin de lyriska partierna ett alltmer förstrött intresse ju längre boken lider.

Christina Westman (2009)

Den senaste svenska tolkningen av Alice gjordes av Christina Westman (f. 1932) och tillkom i samband med att B. Wahlström satsade på en praktupplaga i stort format illustrerad av den välkände australiske konstnären Robert Ingpen. Ingpen, som belönats med H.C. Andersen-medaljen, hade under 2000-talet tagit sig för att bildsätta ett pärlband av barnboksklassiker som ofta också översattes till svenska, och på så vis var översättningen ett led i en serieutgivning.

Resultatet var en klart mer inbjudande och fantasifull förpackning än de allra flesta av föregångarna, åtminstone för ett barn. Westman har moderniserat tilltalet, men översättningen lyckas ändå, med god hjälp från illustrationerna, att göra denna 150 år gamla och i alla tider ganska svårgripbara bok någorlunda tillgänglig för en ung läsare i det nya årtusendet. Knochenhauer konstaterar att det är en till synes ”enkel översättning, på ett rakt och enkelt språk som fungerar väl, med många underfundiga inslag” samt att Westmans version sannolikt kommer att stå sig väl. I likhet med sina förgångare använder Westman flera välkända svenska visor som raster i texten:

Räven raskar över isen, räven överraskar grisen.
Får vi lov, och får vi lov att hoppa hage på spisen.

Det ovan citerade stycket ur ”En sjö av tårar” lyder här:

”Värrigare och värrigare!” skrek Alice som blev så förvånad att hon för ett ögonblick glömde hur man talar. ”Nu dras jag upp så att jag blir världens längsta kikare. Hej då, fötterna!” För när hon tittade ner på sina fötter verkade de nästan vara ur sikte, så långt därnere var de. ”Oj, mina stackars små fötter, jag undrar vem som nu ska sätta på er strumpor och skor.

Den läsare som vill slå följe med Alice på svenska idag har två mycket goda översättningar att välja mellan: Åke Runnquists för omsorgen, överraskningarna, den fria elegansen, den lediga dialogen och de poetiska kvaliteterna, även om skämten ibland kan bli väl studentikosa; och så Christina Westman, som lyckas leka i de lyriska inslagen och vars språknivå ligger närmare det läsande eller lyssnande barnet av idag.