Alf Robertson, 1941–2008
Sångaren och låtskrivaren Alf Robertson byggde större delen av sin repertoar på översättningar av amerikanska countrylåtar. Under en mer än fyrtio år lång karriär gav han ut ett stort antal fullängdsskivor och turnerade flitigt. Han drogs till countryns skildringar av människoöden i ömsinta, smått nostalgiska och osminkat ärliga sångtexter, som han återskapade på svenska och gjorde en ny svensk musikgenre av.
Han föddes den 8 juni 1941 i Göteborg som enda barn till Stella och Holger Robertson. Fadern var anställd som flasksköljare på Vin & Spritcentralens fabrik, senare som fastighetsskötare. Modern arbetade bland annat för Pååls bageri och på SKF i Göteborg, där hon slipade rör. Alf växte upp i Gamlestan och fostrades i ett arbetarhem där musiken var viktig; i finrummet stod ett piano som fadern gärna spelade på, modern sjöng i kör. Alf Robertson började tidigt skriva dikter och fick siktet inställt på att bli författare. Men till att börja med gick han till sjöss – redan 1957, som sextonåring. I perioder var han hemma i Göteborg och gjorde bland annat värnplikten i flottan. Vid denna tid ska han också ha bildat sin första orkester.
När Robertson gick i land 1965 skrev han Nils Ferlin-inspirerad poesi och försökte etablera sig som sångare. Efter några magra år slog han igenom 1968 med ”Riv inte vårt kvarter”, en översättning av Billy Edd Wheelers ”Ode to the Little Brown Shack Out Back”. Den ingick på debutskivan En liten fågel flög, som i sin helhet var en översättning av Bobby Bares temaskiva A Bird Named Yesterday (1967).
På 1970-talet bodde Robertson några år i Nashville. Efter umbäranden och ansträngningar lyckades han få spela in en countryskiva på engelska, som han därefter översatte till svenska: Alf Robertson i Nashville (1974). Återkommen till Sverige upplevde han på 1980-talet sin storhetstid som artist på Bert Karlssons skivbolag Mariann. Han sjöng tydligt, rakt och rent, med en djup, med åren allt skrovligare röst, och han låg flera gånger på Svensktoppen. Trots tilltagande hälsoproblem fortsatte han att uppträda nästan in i det sista. Han var gift tre gånger.
Som sångöversättare arbetade Alf Robertson efter eget kynne, och liksom i annan sång- och schlageröversättning var inte ordagrann trohet det primära målet. Strategierna kunde variera. Somliga översättningar var tämligen trogna, särskilt de han gjorde av Kris Kristoffersons sånger, exempelvis ”En solig sönda’morgon” (”Sunday Morning Coming Down”) och ”Det var bra en gång” (”For the Good Times”). Andra kan karakteriseras som bearbetningar, gärna i generaliserande riktning. Roger Whittakers ”The Last Farewell” handlar hos Robertson inte om en flottist på väg ut i krig utan om ”Sjömannens längtan” ut i världen. Johnny Cashs ”Folsom Prison Blues” blir ”Kåkfararblues”, utan namngiven kåk.
I några fall skrev Robertson helt nya texter, vilket gav honom utrymme att utveckla sin livsfilosofi till tonerna av standardlåtar som ”Sixteen Tons” (”Jag undrar ja’”), ”Mack the Knife” (”Och jag lever”) och ”Gentle on My Mind” (”Jag har spelat mina kort”). Vanligare och mest kännetecknande för honom var hans domesticeringar: texter där han tagit den amerikanska sångens berättelse och planterat om den i svensk miljö. Tekniken kan studeras i utbyten och tillägg av referenser, namn och orter, med vissa inslag av fonetisk härmning av engelskan:
I’m gonna get on a TV show En bit utav världen den skulle bli min
in a pair of cowboy boots med hjälp av ett kontokort
I’m gonna ride in a rodeo Ja nya kläder och möbler i skinn
in a pair of cowboy boots med hjälp av ett kontokort
(Baker Knight) (Robertson, 1970)
On Fourth Street in Louisville in 1978 En kväll ner i Ronneby, det måste vart kring 77
Stranded in a honky-tonk drog jag till en krog
somewhere ‘tween dates för att svälja några bärs
(Tom T. Hall) (Robertson, 1981)
When Tommy left the bar room När Nisse lämna fiket
not a Gatlin boy was standing då var Dalbergs grabbar sövda
He said: “This one’s for Becky” Han sa: ”Här är en för Sonja”
as he watched the last one fall när den siste av dom föll
(Roger Bowling, Billy Edd Wheeler) (Robertson, 1982)
Well listen ain’t that pretty Nu hör jag organisten
when the bugler plays the military “Taps” spela psalmen Närmare min Gud till dig
I think that when you’s in the war Jag tänker på hur han i graven
they always have to play a song like that alltid sa: Jag tror det ordnar sig
(Tom T. Hall) (Robertson, 1982)
Robertsons sångöversättarteknik försatte honom i svårigheter när han blev orsak till det möjligen enda rättsfallet i Sverige om översatta sångtexter. Bakgrunden var att han i en intervju hade berättat att han faktiskt hade mött den finska städerska som figurerar i en av hans största hits, ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin” (1977). En krönikör på Expressen påpekade likheten med Tom T. Halls ”(Old Dogs, Children and) Watermelon Wine” och anklagade Robertson för att ”sno låtar”, varpå denne stämde tidningen för förtal. I domstolsförhandlingen gick tidningens chefredaktör Bo Strömstedt till ytterligare attack:
Men det är ju precis vad Robertson gör när han förvandlar Tom T. Halls gamle neger till en finska i Östersund, döper om ”Clayton Delaney” till ”Filip Melander” och låter ”Lucille från Toledo” bli ”Louise i Kalmar”. Robertson bara låtsas, hans sånger har inte ett skvatt med personlig konstnärlighet att skaffa. (Expressen 11/12 1982)
Rätten ansåg inte att Expressen missbrukat tryckfriheten, Robertson förlorade förtalsmålet. Tidningen tilläts att definiera ”sno” som ”lysa med lånta fjädrar”, för stöld var det ju inte när Robertson alltid skrev ut originalsångförfattarnas namn på skivomslagen och betalade upphovsrättspengar. I Börje Lundbergs bok om Robertson kommenterar översättaren själv sin upphovsrättsliga situation: ”Jag skulle ha sett till att äga mina egna låtar, men det gör jag inte. Det är andra som har rättigheterna och tjänar pengar”.
Alf Robertsons egna låtar har en jämförelsevis enklare musikalisk utformning, med drag av svensk visa. Användningen av utländska original gav honom tillgång till mer invecklade rytmer och melodier och inspirerade honom som textförfattare. Också den berättande stilen passade honom − han tyckte om att prata. På hans otaliga turnéer, ofta med ett blygsamt komp bestående av ett fåtal musiker, kunde mellansnacket gärna ta mer plats än låtarna. På debuten var den talade berättelsen som interfolierade sångerna en viktig del, liksom på det amerikanska originalet. I den populära ”Mitt land” (1980) läste han sin dikt om Sverige med nationalsången som bakgrund. Formen verkar, via amerikanska countryförebilder, ha Walt Whitmans katalogstil som förlaga.
Robertson sjöng också andras texter och gjorde covers bland annat på Lasse Dahlquist och Gunnar Wiklund. Andra skrev sångtexter åt honom, ofta Hans Sidén som lärde sig översätta countrylåtar lika ”robertsonskt” som han själv. Som anställd på skivbolaget Electra i början av karriären skrev Robertson texter för andra artister, exempelvis ”Den vita duvan”, vilken 1975 sjöngs in av Mats Rådberg, som med bandet Rankarna blev en annan stark företrädare för svensk country. För countryvågen i grannländerna blev Robertson en direkt förlaga när artister som Peter Belli i Danmark och Håkon Banken i Norge sjöng översättningar av hans översättningar.
I en litteraturvetenskaplig uppsats har Anders N. Nilsson räknat ut att av 352 skivspår insjungna av Robertson är 43 % egen översättning, 21 % egen originaltext och 36 % text av andra (på svenska och engelska). Fast många sånger alltså var ”lånade” fick han dem att låta som personliga berättelser, ofta om möten med härliga kvinnor och samtal mellan slitna män i krogmiljö. Andra återkommande teman är pengar, alkohol och kraschade kärleksförhållanden, och emellanåt inslag av samhällskritik, pacifism och kristen tro. Han anpassade översättningarna till den artistpersona han framställde och laddade dem med trovärdighet när han sjöng.
Alf Robertson avled på julafton den 24 december 2008.