Svenskt översättarlexikon

”Jag har varit kypare, eldare, sjukvårdsbiträde på ett dårhus, lärare, översättare, affärsman, journalist.” Med dessa olikartade epitet beskrev Alex Milits sig själv i en intervju 1974. Hans meritlista kunde göras ännu längre. När han i samma intervju blev tillfrågad om vilket språk som är hans modersmål, blev svaret inte mer entydigt. Mångsysslaren Alex Milits var flerspråkig från barnsben.

Han föddes den 19 januari 1932 i Pankjavitsa, Estland, som son till officeren August Milits. Efternamnet var sydslaviskt – familjen hade påbrå från västra Balkan. Modern Niina, dotter till den ryskortodoxe prästen Aleksandr Zverev, dog ett par år efter sonens födelse. Uppväxtåren tillbringades i den numera ryska staden Petseri (ry. Petjora), som före den sovjetiska ockupationen – liksom Pankjavitsa – låg på estniskt territorium. Grundskoleutbildning erhöll Milits i Petseri och Tartu, i rysk respektive tysk skola.

När fadern förolyckades under krigsåren togs den unge Alex Milits om hand av en bekant till familjen som var musiker. År 1944 flydde Milits med fosterfamiljen till Sverige. Han avslutade sina grundskolestudier i Svalövs realskola och genomgick gymnasieutbildning vid Katedralskolan i Lund, där han tog studenten 1953. Sedan följde studier vid Lunds universitet, avslutade 1957 med en fil.kand. i slaviska och finsk-ugriska språk. Senare läste Milits även slavistik i Stockholm. Efter avslutade studier arbetade han 1958–1969 som lärare vid Huddingegymnasiet.

Under studieåren lärde Milits känna sin blivande hustru Birgitta, sedermera gymnasielärare och kulturskribent. Hon skulle spela en betydande roll vid förverkligandet av makens viktiga insats som översättare.

Kanske var det Milits fosterfars yrke som inspirerade honom till att själv utforska sina musikaliska talanger. På 1960-talet bildade han jazzensemblen Alex Milits & Co tillsammans med Bo Everling och Matti Klaar med flera. År 1969 släppte de skivan Translations from Estonia into Jazz. Alex Milits var även en rutinerad boxare, ett nöje som börjat som ett tidsfördriv i flyktinglägret 1945 men utvecklades till en professionell sysselsättning: han deltog i sammanlagt 130 tävlingsmatcher och vann 100. När den italienske mästaren Vitorelli slog sönder hans revben var det emellertid slut på boxarkarriären. Milits ledde också en del idrottslag, bland annat i basket – en sport som introducerades i Sverige av baltiska flyktingar.

Vid sidan av sitt engagemang inom det exilestniska föreningslivet var Alex Milits aktiv inom den ryska motståndsrörelsen NTS (Narodno-trudovoj sojuz rossijskich solidaristov), bland annat som dess representant i Skandinavien. Han skrev aktivt för organisationens tidskrift Posev som vid sidan av nyheter publicerade samizdatlitteratur av Solzjenitsyn, Sjalamov och andra. Själv rapporterade Milits exempelvis om myteriet på en sovjetisk fregatt på väg till Gotland och hur den bordades av lojala sovjetiska styrkor – händelsen lär ha inspirerat Tom Clancys thrillerklassiker Jakten på Röd Oktober.

Som journalist frilansade Alex Milits även för svenska dagstidningar, däribland Expressen, som publicerade hans korrespondens med den ryske kärnfysikern och dissidenten Andrej Sacharov. Milits medverkade i såväl svensk som internationell radio och TV, bland annat Radio Free Europe och BBC, där han var korrespondent för de ryska sändningarna. År 1980 började han med sina estniska sändningar på Stockholms närradio. Ungefär tio år senare, när Boris Jeltsin var på besök i Stockholm, var Alex Milits en av de få journalister som fick audiens hos den blivande ryske presidenten. En lyssnare minns hur Milits ställde den förutseende frågan om inte Ryssland nu skulle kunna träda ut ur Sovjetunionen, något som Jeltsin då avfärdade kategoriskt. Vid samma tid utkom Milits översättning av Jeltsins kontroversiella vittnesbörd Bekännelsen. Maktspelet bakom Kremls murar (1990).

Sin översättarkarriär hade Milits inlett på 1960-talet då han grundade sin egen översättarbyrå. Hans första arbete var en översättning av en egen facklitterär titel, Tro och makt i Sovjet (1973), som i likhet med Röster från öster året därpå behandlade de troendes situation i Sovjetunionen. Vid samma tid låg han bakom en rad smärre lexikaliska verk.

Som skönlitterär författare debuterade Milits 1978 med romanen Peter. Barn av ett krig, som följdes av Peter från ingenstans (1979) och Peter Radek (1980). Berättelsen om Peters uppväxt i Estland under sovjetisk och tysk ockupation, flykten till Sverige och livet som flykting där är till övervägande del baserad på Milits eget liv. Genom att skriva på svenska sällade han sig till den lilla skara av exilestniska författare, däribland Käbi Laretei och Enel Melberg, som lyckades nå ut till läsare utanför den estniska diasporan. Samtliga verk översattes av författaren själv till estniska vid mitten av 1990-talet.

Under 1980-talet översatte Alex Milits en rad skönlitterära och facklitterära verk, många av politisk karaktär, främst från ryska till svenska. Hit hör några politiska thrillers av de sovjetiska exilförfattarna Friedrich Neznanskij och Eduard Topol, med talande titlar som Mord, kamrat Brezjnev (1982) och Röda torget (1983). Bland Milits övriga översättningar från dessa år återfinns den ryske skulptören tillika dissidenten Ernst Neizvestnyjs Om syntes i konsten och den norske konstkritikern Erik Egelands biografi om densamme, Ernst Neizvestnyj. Liv och verk (båda 1984). Att Milits i översättandet kunde följa en aktivistisk, sovjetkritisk linje märks även i översättningar av dissidenten Irina Ratusjinskaja – kortromanen Lenins huvud eller Historien om Ivan Tjmotanovs märkliga öde (1984) och Grå är hoppets färg (1988). Den senare berättar om Ratusjinskajas år som politisk fånge i ett sovjetiskt koncentrationsläger och har blivit något av en klassiker bland vittnesskildringar från Gulag.

Översättningen av Estlands nationalepos Kalevipoeg till svenska blev Milits sista och utan tvivel viktigaste insats som översättare. Verkets betydelse i den estniska kulturen och inverkan på den estniska självbilden går inte att överskatta. Kalevipoeg utspelar sig efter händelseförloppet i dess finska motsvarighet Kalevala och berättar om antihjälten kung Kalevipoeg och hans äventyrliga, närmast odysseiska förehavanden mellan himmel och helvete. Eposet är baserat på de estniska folksånger och folksagor som på 1800-talet samlades in och bearbetades av främst Friedrich Reinhold Kreutzwald.

När Alex Milits påbörjade översättningsarbetet på 1980-talet fanns det bara en tidigare översättning av Kalevipoeg till svenska: en kort, närmare hundra år gammal prosaversion av Rafaël Hertzberg som moderniserats av Helmer Winter för en utgåva 1963. Det var inget plötsligt infall att ta sig an detta arbete utan något han länge velat göra. Ändå var det en alldeles särskild omständighet som till sist fick Milits att börja, nämligen ett slaganfall. Enligt hans vän, den före detta riksdagsmannen Peeter Luksep, var arbetet ett sätt för Milits att få igång tankeverksamheten igen, ett slags terapi och hjärngymnastik. Verket är skrivet på runometer och på en ålderdomlig, även för modersmålstalare svårbegriplig estniska. Det var inte utan stor hjälp från sin hustru Birgitta som Milits lyckades hitta den rätta språknivån på svenska. När verket utkom 1999 var det efter 15 år av enträget arbete och delvis social isolering. Finansiella svårigheter fördröjde utgivningen av verket som blivit färdigt redan 1997, och det var slutligen det numera nedlagda Invandrarförlaget som lät publicera det. Mottagandet i svensk och estnisk media var överlag gott, de stilistiska klavertramp som ändå upptäcktes överskuggades av en allmän konsensus om vilken jättelik ansträngning – närmast jämförbar med hjälten Kalevipoegs egna bragder – det inneburit att översätta eposet.

Exemplet nedan är hämtat ur bokens sjuttonde sång. Milits översättning bevarar versmåttets rytm och hela dess innehåll:

Lugna lyckotider rådde
på det lilla Estlands marker,
fredens vagga kunde vagga
skönt och gott de späda barnen
i den moderliga famnen
ostört i sju sköna somrar,
i sju vintrar utan vapen.

Olev var den byggnadskloke,
hade rest de säkra skansar,
grävt omkring de djupa gravar,
rest upp torn i alla hörnen,
sedan byggt en riktig praktborg
uppå gamle Kalevs gravhög
för att pryda faderns dödsbädd,
till den goda moderns minne.

Alex Milits har beskrivits som arketypen för en centraleuropeisk intellektuell, ständigt omgiven av böcker och papper, ständigt puffande på en cigarr. Med sin starka personlighet och sina bestämda åsikter kunde han vara ansträngande att umgås med, och han var inte heller någon stor sällskapsmänniska. Men för sina breda kunskaper på många områden, sin flit och plikttrogenhet var han djupt respekterad av vänner och kollegor som journalist, författare och översättare. För sina insatser – i synnerhet för översättningen av Kalevipoeg –  tilldelades han 2002 Vita stjärnans orden av Estlands president. Han gick bort den 11 juni 2012.