Svenskt översättarlexikon

Abraham Niclas Clewberg föddes den 29 juli 1754 i Åbo som ende sonen till teologie professor Carl Abraham Clewberg. Modern var biskopsdottern Agata Charlotta, född Fahlenius. I familjen fanns också en syster, Sara Charlotta. Till elva års ålder fick Clewberg undervisning i hemmet i skrivkonst, naturkunskap och matematik. Gossen vande sig tidigt vid att läsa klassisk litteratur på grekiska och latin. Efter faderns plötsliga bortgång 1766 fick han vid tolv års ålder börja studera vid Åbo Akademi, där han undervisades av några av tidens namnkunnigaste lärare, däribland humanisten Henrik Gabriel Porthan. Efter avlagd studentexamen följde fördjupande studier i litteraturhistoria och naturkunnighet. Han blev fil.kand. 1771 och fil.mag. efterföljande år. På vårvintern 1773 disputerade han och erhöll docentgraden i naturkunnighet och litteraturhistoria med en avhandling om optik. Clewberg ingick i Åbos inflytelserika Aurorasällskap och grundade med Porthan och den nära vännen J.H. Kellgren den östra rikshalvans första tidning 1771, sedermera Åbo Tidningar.

Clewberg lyckades vinna Gustav III:s gunst och blev bjuden till Stockholm 1775. Året därpå blev han ledamot i sällskapet Utile Dulci. Clewberg bosatte sig stadigvarande i Stockholm 1783, men utgjorde även senare en för vetenskapen och kulturpolitiken viktig länk i förbindelserna mellan rikets huvudstad och Åbo. Efter några år i Stockholm befordrades han till kungens privatsekreterare, år 1786 invaldes han i Svenska Akademien, och från 1788 innehade han posten som andre direktör för Kungliga Operan. Han adlades 1789 och bytte efternamn till Edelcrantz. Ännu fler tunga administrativa uppdrag föll snart på hans lott: Musikaliska Akademien, Kommerskollegium, Myntkommittén, Hovkansliet med mera.

Teaterverksamheten var viktig för Gustav III, och 1790 skickades Edelcrantz till England, Tyskland och Frankrike för att hitta skådespel och aktörer som kunde föras till Sverige; bland annat återvände han med några franska skådespelare som fick arbete vid Kungliga teatrarna. Med kungamordet 1792 förlorade Edelcrantz sin beskyddare, men för teatern fick han fortsatt ansvar och utnämndes 1804 till förste direktör för Kungliga teatern. Senare blev han föremål för misstankar om oaktsamhet med teaterkassan och kungens handkassa.

Efter en ny utländsk resa 1801– 1804 för inhämtande av kunskaper om industri och handel invaldes Edelcrantz som ledamot i flera lärda sällskap i London, Berlin och Paris. Under resan bad han också om den irländska författarinnan Maria Edgeworths hand, men hon avböjde frieriet och Edelcrantz förblev ogift livet ut. Edelcrantz var en framstående introduktör av nya tekniska rön i Sverige; bland annat hämtade han från England in Sveriges första ångmaskiner och var en viktig innovatör inom telegrafin. Han bodde på Djurgården och grundade, inspirerad av moderna jordbrukstekniska uppfinningar i England, år 1811 Landtbruksakademien. År 1815 blev han upphöjd till friherre. Under åren 1808–1818 deltog han i riksdagens arbete.

Edelcrantz skönlitterära produktion var inte omfattande, men tillräcklig för att Karl Ragnar Gierow i en minnesteckning skulle kalla honom ”en av de ledande hovpoeterna”. Vid änkedrottning Lovisa Ulrikas död 1782 skrev Edelcrantz en mycket uppskattad sorgedikt. En framgång blev också ”Ode til det svenska folket”, författad till Gustav III:s ära 1786.

A.N. Edelcrantz var ett barn av upplysningen, men han tog också intryck av förromantiken, framförallt på de brittiska öarna. En av hans tidigaste översättningar var ett mindre utdrag ur den skotske James MacPhersons Ossians sånger (1776, i samarbete med Kellgren). Sannolikt hade översättarnas intresse för verket väckts i kretsen kring Porthan. Arbetet gjordes från en fransk förlaga, sannolikt i tron att det rörde sig om ett verk från 200-talet – att MacPhersons text var ett falsarium var ännu inte helt klarlagt. Från Åbo spred de båda översättarna intresset för Ossian till Stockholm.

Som översättare hade Edelcrantz (då Clewberg) annars debuterat med några dikter av Horatius, publicerade i Tidningar utgifna af et sällskap i Åbo 1774 och i senare nummer. I Stockholm skrev han librettot till J.C.F. Haeffners opera Alcides inträde i verlden (1793), och tillsammans med Kellgren och A.F. Ristell översatte han Louis Guillaume Pitras opera Andromaque (1785).

Hans mest långlivade översättning var dock en betydligt kortare sångtext: år 1805 översatte Edelcrantz ”God save the King” med titeln ”Bevare Gud vår kung”. Han gjorde också en översättning av texten till finska. Den svenska texten blev snart populär. Bruket att översätta den brittiska kungssången för användning som kungssång eller så kallad folksång (nationalsångernas föregångare) hade fått spridning efter att en tyskspråkig översättning (”Heil dir im Siegerkranz”), ursprungligen en hyllning till den danske kungen Christian VII, antagits som officiell sång vid högtidstillfällen i Preussen; senare skulle denna ”danska” översättning bli nationalsång i det tyska kejsardömet. Liknande förlopp ägde rum i bland annat Ryssland, Norge och Sverige.

Edelcrantz översättning blev mycket långlivad. Den fungerade i årtionden som ”folksång”, och som kungssång användes den officiellt fram till 1893. Det är dock oklart vilken förlaga Edelcrantz använt sig av – det finns flera varianter av de senare verserna och själva översättningen ger föga vägledning, då den tycks ha utförts mer med en blick på de svenska rimmen än på originalets innehåll:

Bevare Gud vår kung!
Gör säll vår ädle kung!
Leve vår kung!
Bekrönt av ärans hand,
alltid med hjärtats brand
förent med folk och land.
Leve vår kung!

Nu varje troget bröst
med hjärta och med röst
hans välgång sjung!
Må tvedräkt flykten ta!
Han allas kärlek ha!
Sjung, svenska Folk, hurra!
Leve vår kung!

Som framgår är textens första vers sångbar endast med flera starka betoningar på förled som egentligen är obetonade: be-vare, be-krönt, fö-rent. Prosodin torde ha tett sig mindre främmande för översättarens samtid och för hans efterlevande under en stor del av 1800-talet; företeelsen är till exempel inte ovanlig i äldre svenska psalmtexter. Dikt skrevs vid denna tid ofta för att deklameras, ett framföringssätt som gör det relativt lätt att hantera oegentliga betoningar.

Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz gick bort i Stockholm den 15 mars 1821.