Svenskt översättarlexikon

Vadstena kloster betraktas med rätta som den viktigaste skriftproducerande miljön under svensk medeltid. I klostret kopierades texter från utländska förlagor; man översatte litteratur från latin eller tyska till fornsvenska; man ägnade sig åt mer självständig textproduktion, till exempel genom att ställa samman material från flera olika källor (kompilation), sannolikt mer sällan åt mer självständigt eller originellt (i modern mening) författarskap.

Åtskilliga problem är förbundna med uppgiften att teckna en rättvisande bild av översättarverksamheten i Vadstena kloster. Proveniensen och dateringarna för många texter och handskrifter är osäkra. Många Vadstenaöversättningar är anonyma. Därtill kommer att det oftast är svårt att avgöra vad som är en översättning och vad som är en bearbetning eller parafras. I vissa fall får vi nöja oss med en förmodan om att en text verkligen är en översättning.

Två av den svenska medeltidslitteraturens mest centrala arbeten fanns redan innan klostret grundades. De kom att spela en stor roll i Vadstena men är likafullt inte översättningar eller bearbetningar utförda där: ett fornsvenskt legendarium (en bearbetning av Jacobus de Voragines spridda hagiografiska encyklopedi Legenda aurea) och den så kallade Pentateuchparafrasen (en kommenterande parafras av de fem Moseböckerna).

Översättning var en viktig fråga redan när Birgitta fick sina uppenbarelser. Hur dessa kom att skriftfästas redogörs för i det blivande helgonets levnadsteckning. Det sägs där att Birgitta skrev ned sina visioner på svenska, men att hon omedelbart lät sina biktfäder översätta dem till latin. I de fall hon inte själv kunde skriva dikterade hon texten på sitt eget modersmål för prästen som sedan i sin tur dikterade på latin för skrivaren som såg till att den till latin på detta sätt översatta texten kom på pränt. I vissa fall tycks det alltså ha varit fråga om ett slags simultanöversättning. En av biktfäderna skriver också att han vid flera tillfällen (på latin) skrivit ned uppenbarelser direkt ”från munnen” (ab ore). Ungefär ett sekel senare ser vi exempel på hur åhörare mitt under predikan på svenska kunde simultanöversätta till latin och direkt få det hela på pränt.

Birgittas visioner mottogs under en lång följd av år och det tog också tid innan de ordnades och fördelades på olika böcker. Men det är intressant att notera att man i hennes vita diskuterar själva översättningen och hur det hela gick till. Här var det ju ett gudomligt budskap som skulle dokumenteras; det var alltså oerhörda anspråk och ett stort ansvar som vilade på översättarnas axlar. Det rapporteras därför också att översättningen noga kontrollerades av Birgitta tillsammans med biktfadern: det var viktigt att den översatta texten i detalj stämde med hennes andliga erfarenhet.

Det blir sedan denna till latin översatta samling av visioner som utgör startpunkten för den egentliga översättningsverksamheten i Vadstena. Redan några år efter klostrets officiella invigning 1384 översätts nämligen denna textmassa till fornsvenska. Lars Wollin menar att ett nytt, modernt översättningsideal skapas i och med detta arbete (”den första egentliga översättningen i svensk litteraturhistoria”); ett ideal som ersätter en äldre mer parafraserande norm och enligt vilket översättningen så troget som möjligt skall återge källtexten. Samtidigt med Uppenbarelserna, eller inte så långt därefter, framställs också översättningar av andra texter som bedömdes som centrala för att verksamheten skulle komma igång.

Bland de först verkställda översättningarna finner vi således, förutom revelationerna, en samling utläggningar av kyrkoårets söndagsevangelier med ett stort antal insprängda citat ur uppenbarelserna; vidare en översättning av Den heliga Birgittas liv (Vita Birgittae), Ängelns lovsång (Sermo angelicus), som bygger på systrarnas liturgi och Järteckensbok, som är en samling anekdoter eller prediko-exempla. Därtill kommer olika helgonlegender, några enskilda men framför allt en översättning av en spridd legendsamling som på svenska fick namnet Helga manna leverne (Vitae patrum). Man kan säga att detta texturval är en direkt följd av stadgandet i ett kapitel i Bifogade uppenbarelser (Revelationes extravagantes) där det talas om prästbrödernas prediko- och undervisningsskyldighet. Det sägs där nämligen:

Om det är söndag skall predikanterna i denna orden framlägga dagens evangelium och dess utläggningar, Bibeln och dessa mina och min älskade moders och mina helgons ord, Vitae patrum, helgonens mirakler, trosbekännelsen samt botemedel mot frestelser och laster efter vars och ens fattningsgåvor.

Detta var således ett helt program som incitament till ett viktigt steg i översättningens historia. Det viktigaste handskriftsdokumentet som vittnar om denna pionjärinsats är den oxenstiernska handskriften i Kungl. biblioteket (A 110), delvis skriven 1385. Vi vet dock ingenting om vilka dessa tidiga översättare var, men sannolikt återfinns deras namn i kretsen av den första eller andra generationen prästbröder verksamma i klostret.

Det är rimligt att anta att den källnära översättningsmetoden främst kom till användning för texter som hade en särskild status eller lyskraft i klostret, som till exempel Birgittas uppenbarelser. Även om Jonas Carlquist menar att andelen ”bundna överflyttningar” ökar under 1400-talet måste vi konstatera att andra översättningar tillkomna i klostret under detta sekel tycks vara av en friare och mer parafraserande natur. Sannolikt har alltså valet av översättningsmetod mer att göra med vilken officiell status översättningarna hade. En annan text som översattes till fornsvenska vid mitten av 1400-talet var Vadstenanunnornas Ordinarius. Översättningen uppges vara gjord ”ord till ord” (de verbo ad verbum) och var följaktligen av samma källnära typ som den ursprungliga översättningen av uppenbarelserna. Det var viktigt att texten skulle återge originalet så troget som möjligt. Inte mindre än sex av de äldsta och mest erfarna systrarna fick i uppdrag att kontrollera översättningsarbetet. Ännu nästan hundra år senare ser vi exempel på samma sak. I en handskrift daterad till år 1538 återfinns en översättning av läsningarna i systrarnas liturgi Cantus sororum; denna översättning är gjord ord för ord och placerad mellan raderna i den latinska källtexten. Cantus sororum bör ha varit en av de viktigaste och mest auktoritativa texterna för systrarna i Vadstena. När man översatte Guds egna ord var det särskilt viktigt att förhålla sig troget till källan.

Under första halvan och mitten av 1400-talet tillkommer en hel del nya översättningar och bearbetningar. Viktiga arbeten från denna period är uppbyggelseverket Själens tröst, en del legender som inte tillhörde det ursprungliga legendariet men som tillförts samlingen succesivt; vidare några av senmedeltida mysticism präglade texter såsom Betraktelser öfver Christi lefverne (Meditaciones vite Christi), en betydande passionsbetraktelse (Jesu pinohistoria), en inte lika omfångsrik dekalogutläggning och andra liknande texter. Från denna period härrör även ett stort antal böner och smärre texter som rör kyrkobruk och gudstjänstliv. Den ursprungliga postillan med söndagsevangelierna och deras utläggningar utvidgas med fornsvenska versioner av några av de äldre ämbetsbrödernas predikningar på latin.

Den så kallade Nådendals klosterbok (A 49, KB) är sammanfogad av olika delar och är delvis skriven i Vadstena, delvis i det finska dotterklostret Nådendal. Flera av de ingående texterna bör säkert betraktas som översättningar eller bearbetningar utförda i Vadstena. Hit hör typisk klosterlitteratur som legenderna om Ansgar, Gregorius av Armenien, Barlaam och Josaphat. Som möjlig översättare av den senare har föreslagits den ryktbare Johannes Hildebrandi (död 1454). Vidare innehåller A 49 texter som Om höviskt leverne, Om ödmjukhet, Om de femton platser Maria besökte efter Jesu död och Sju vise mästare. Det senare arbetet finns för övrigt bevarat i inte mindre än tre av varandra oberoende översättningar varav väl endast en rimligen kan antas vara ett Vadstenaarbete.

Ett antal texter som brukar hänföras till Vadstenalitteraturen ingår i den storslagna samlingshandskriften D 4 (KB). Denna codex är sannolikt tillkommen i en sekulär miljö (den innehåller bland annat en hel del profan litteratur) men inkluderar avskrifter av texter med trolig hemortsrätt i Vadstena. Hit hör till exempel De sju sakramenten (översatt från den latinska De septem sacramentis) och en kortare version av det spridda arbetet Lucidarius, ursprungligen författat av Honorius Augustodunensis. Till mitten av seklet hänför sig också en anonym översättning av Jean Gersons traktat Om konsten att dö (De arte bene moriendi), bevarad i en Vadstenahandskrift.

Det är dock framför allt från omkring 1470 och framåt som översättningsverksamheten börjar verkligen börjar blomstra. Den främsta platsen bland de översättare som är verksamma mot slutet av 1400-talet intas av Jöns Budde. Budde var visserligen aldrig själv upptagen i moderklostret men han var likafullt en birgittinsk prästbroder och upprätthöll hela tiden täta förbindelser med Vadstena. Hans första översättning dateras till 1469 och följs av en lång rad texter från hans hand fram till något år in på 1490-talet. Det kan påpekas att Budde i flera fall gör nya översättningar av texter som redan fanns översatta.

Från omkring 1480 ser vi hur åtskilliga av den affektiva mystiken präglade arbeten överflyttas till svenska, i de flesta fall från latin men i några fall från tyska. Hit hör till exempel Stimulus amoris (originalet troligen författat av en Jakob av Milano), Jungfruspegeln (Speculum virginum), Liknelser om Johannes evangelisten, Den korsfäste Jesu ljuvliga samtal (möjligen mer en fri bearbetning än en översättning), Sancti Bernardi bok til sinne syster (Modus bene vivendi ad sororem, troligen felaktigt tillskriven S:t Bernhard), den s.k. Sancti Bernardi Thänkilse (Meditaciones sancti Bernardi), Om klosterleverne, Undervisning för klosterfolk (originalen till de båda senare författade av en Henrik av Hessen).

Går vi ännu lite längre fram i tiden, några år in på 1500-talet, ser vi en tydlig tendens i utvecklingen. Vid denna tidpunkt börjar översättarna uppträda under eget namn. Om den helt övervägande delen av översättarna varit anonyma från slutet av 1300-talet ser vi nu plötsligt en hel rad personer som antingen omtalar sig själva som översättare eller som omtalas av andra i den egenskapen. Hit hör till exempel några av de mest tongivande generalkonfessorerna från tiden strax före och efter sekelskiftet 1500. Viktigast av dessa är utan tvivel parhästarna Nicolaus Ragvaldi (död 1514) och Johannes Matthei (död 1524). Den förre översatte ett par böcker i Gamla testamentet (Josua och Domarboken), en voluminös bearbetning av hela systraliturgin Cantus sororum som kom att bevaras till eftervärlden under namnet Jungfru Marie örtagård. Samlingen av helgonlegender ökade även som resultat av Nicolaus arbete; han översatte legenden om den heliga Amalberga liksom ytterligare ett drygt dussintal helgonlegender. Även Johannes Matthei har översatt en, men endast en, legend (Stefanus) men har efterlämnat viktiga översättningar av ett par arbeten av dominikanen Alanus de Rupe (Alain de la Roche), dels dennes Jungfru Marie psaltare (Psalterium beate Marie virginis), dels Alanus omfångsrika predikningar över Ave Maria, ursprungligen framförda i Rostock år 1471. Den något mindre kände generalkonfessorn Carolus Benedicti översatte en legend om Bartolomei moder.

Vi ser att en betydande mängd av de texter som översätts i början av 1500-talet var helgonlegender. Genom hela klostrets historia har man uppenbarligen vinnlagt sig om att öka på det redan från början så omfångsrika fornsvenska legendariet med nya legendöversättningar. Vi har redan sett att detta skedde också under första hälften av 1400-talet. De flesta av de legender som översattes i början av 1500-talet har bevarats i den stora legendhandskriften B 70a, nu i Linköpings stiftsbibliotek. Ett par av dessa översättningar har utförts av systrar. Anna Fickesdotter Bylow (död 1519) översatte från latin legenden om S:t Joachim och den heliga Elisabet av Ungerns uppenbarelser. Christina Elofsdotter (död 1541) översatte legenden om Gregorius på stenen (Sankt Gregorius Stylista) från tyska till svenska. I Linköpingslegendariet omtalas vidare en för övrigt obekant Jöns Räv som översättare av legenden Om de sju sovarna (De septem dormientibus) och en berättelse om Emerencia och Anna som översatt av en lika litet känd Lars Elfsson. Ett handskriftsfynd från de allra senaste åren innehåller tidigare okända översättningar av legenderna om Eufrasia och Eugenia. Dessa härrör sannolikt från en nu förlorad översättning av den samling kvinnliga helgon (de elva så kallade Vitae mulierum) som ingår i Vitae patrum.

Det är alltså framför allt två olika perioder som sticker ut i Vadstenaöversättningarnas historia. När Birgittas visioner skulle skriftfästas diskuterade man översättarnas roll på ett sätt vi inte ser någon direkt motsvarighet till under det följande seklet. Skälet var att det då handlade om ett gudomligt budskap som skulle överföras till ett annat språk. Därefter följer ett 1400-tal som ser en mängd mestadels anonyma översättningar och parafraser födas i klostret. Under seklets sista decennier och framför allt under de första decennierna av det följande århundradet framträder plötsligt en hel rad översättare under eget namn.

När det gäller namngivna översättare kan vi konstatera att det nästan uteslutande rör sig om män och att de flesta av dessa varit generalkonfessorer eller innehaft en aktad ställning i klostret. Av de två kvinnor som omnämns som översättare var den ena abbedissa och den andra en vanlig konventssyster. Märkas bör dock att de sex systrar som var med och kontrollerade översättningen av systrarnas Ordinarius var alla utom en abbedissor eller priorissor, och stor vikt läggs vid att tala om hur många år (ju fler desto bättre) de varit verksamma i sina befattningar. Detta visar att översättarna åtnjöt en anmärkningsvärd prestige och auktoritet. Samma auktoritet åtnjöt även de tidigaste översättarna av det gudomliga budskapet, men nu hade vi kommit in i en ny tid. Renässans och humanism var strömningar som börjat göra sig gällande och med detta ett nytt sätt att se på texter, litteratur, originalitet och – översättning.